att leva hand i hand med den svenska stereotypen

det är sällan jag tänker på det. men det är ju ett faktum.

jag är en invandrare. jag ser inte italiensk ut, jag ser svensk ut och bara genom min uppenbarelse komunicerar jag, oavsett om jag vill det eller ej, de många förväntar sig av en svenska.

sen att jag inte reflekterar över det och att jag känner mig hemma här, gör ju inte att folk jag träffar för första gången vet eller ens kan föreställa sig det.

första två åren fick jag ofta komplimangen

vilken bra italienska du pratar, man hör nästan inte att du bryter.

jag tog det som en komplimang, dels för att det underströk hur mycket tid och energi jag lagt åt att lära mig språket och vilket språköra jag har, och dels därför att jag inbillade mig att jag klev närmare italienskan och längre från utländskan i mig.

än idag får jag samma komplimang. men jag uppskattar det inte längre. självklart ler jag och säger tack. men inuti mig stör det mig. ibland svarar jag att det är väl klart, ci mancherebbe, efter drygt fem år i italien att man pratar bra italienska med mycket lite brytning.

varje gång jag får den komplimangen tar jag det, hur löjligt det än låter, som om folk inte förväntar sig att man kan lära sig så bra italienska på så kort tid. som att de underskattar mig. och som att de tar mig för vilken blond lite halvdum utländska somhelst, som lär sig tillräckligt med fraser för att gå på diskotek och flirta. som lever främst på sitt utseende. och italienarna kan driva med lite som de vill för hon fattar liksom inte skämten fullt ut.

goddam.
jag som alltid spelat på mitt intellekt, nerdimensioneras till en duktig lite blond tjej, som tänka sig(!), lärt sig så bra italienska.
om ni bara visste allt jag lärt mig.
om ni bara visste allt jag är.

och den enda slutsatsen man kan dra - är att fördomar och stereotyper får alla utlänningar sin beskärda del av. även jag. hur lite jag än känner mig sådan.

jag kommer alltid få konfronteras med stereotypen av den svenska tjejen, så länge jag befinner mig här.på gott och på ont. på samma sätt som alla andra som bytt kultur får konfronteras med sin kulturs stereotyper.

alla konfronter stärker din självbild och gör konturerna av just den du är, mycket mycket tydligare. förmodligen har jag efter dryga 5 år utomlands reflekterat mycket mer över vad det innebär att vara svenska, att vara uppvuxen i den svenska kulturen och vem jag vill vara i relation till det, än vad många som levt hela sitt liv i sverige gjort. och det ser jag som något positivt.

för även om jag gör det motvilligt, tar jag stereotypen i hand, varje dag. och gör henne till min vän. hur många svenskor kan säga att de ens är medvetna om vad den svenska stereotypen bär med sig? hur den formar dig och vad den förväntar sig av dig. och hur nära du ligger henne?

superhjälte all'italiana

när jag och min bror var små och gick på dagis och deltog i de årliga karnevalerna var vi ofta superhjältar. jag minns en karneval. jag var zorro och min bror var batman.

jag kommer ihåg att jag visste att på svenska hette batman, läderlappen och att jag sprang runt och kallade honom för just det. min bror blev rasande sina fyra år till trots och sa att han hette batman. det var ju liksom lite mer häftigt.

och här har man levt i tron om att läderlappen var det fulaste namnet på batman. men icket.
i italien heter han l'uomo pipistrello.

hahaha.

pipistrello: fladdermus

Florens 1:a februari

Foton från Ponte Vecchio kl 13.00

+12 grader, 93% fuktighet.

regn fram till lunch.

jag har tillbringat dagen i stan.
på morgondejt med min svenska kompis Åsa,

på lunch och shopping med min serbiska kompis Ana.

ikväll blir det mina hemlagade köttbullar och tomatsallad.

det ska regna imorgon också.

jag vill bara att det ska bli vår.

Florens är nog världens vackraste stad på våren.

efter regnet och dimman längs floden och innan den tryckande hettan i de smala gränderna.

utvärdering

nu måste jag be er om hjälp.

om jag skulle skriva inlägg om Florens (Toscana) vad skulle intressera er?

vad skulle ni vilja veta, eller se eller förstå?

den lilla mànniskans snigeltakt

(ursàkta svenskan, jag sitter vid ett italienskt tangentbord pà universitetet)

dà var vi hàr igen. nàr planeringen fàr stà tillbaka bara fòr att ingenting àr som det ska i det hàr landet. jag har 2 timmar fòr att gòra ingenting innan kontoret som skulle vara òppet fòrmiddagen, òppnar vid tre pà eftermiddagen.

min kebablunch inne i stan flyttas fram till tidig eftermiddag.

det àr dàrfòr tiden flyger i italien, fòr att saker hela tiden màste planeras om.

konstigt nog fick jag tag i den professor jag var ute efter imorse, och fick lòst ett problem jag har fòrsòkt lòsa under 2 mànaders(!) tid. det tog inte mer àn tjugominuter och lite kallprat och artighetsfraser. mer behòvdes inte. men det har tagit mig tvà mànader att komma till den punkten. fòr att lòsa ett problem àt den svenska byràkratin som vid det hàr laget antagligen tror att jag gàtt och dòtt, med tanke pà den svenska effektiviteten i relation till min och italiens snigeltakt.

om ni bara visste, Sverige.

sà fòr att slà ihjàl tiden, sitter jag pà mitt Universitets stora stolthet, Scienze Sociali's bibliotek, och googlar och flyter fram pà internet.

och nàr jag hittar min hemstads lokaltidning och huvudtiteln lyder "kyrkokòren slutar i protest" kànns allt pà svenskt vis nerdimensionerat igen. tànk nàr en kyrkokòr som protesterar vinner fòrsta sidan. den lilla mànniskan i fokus.

tànk.

hàr dàr den lilla mànniskan nàstan aldrig syns. och dàr den lilla mànniskan tillbringar halva sin vakna tid med att brottas med sin planering. fòr det stora landet gòr det hela bara mer och mer komplicerat.

illa

jag brukar alltid köpa en kalender i december.

jag vet inte varför jag inte gjorde det den här gången.

nu är jag utan och allt jag måste komma ihåg skriver jag in i en liten ful ljusgrön anteckningsbok.

hur blev det så här?

nu måste jag verkligen hitta en kalender imorgon.

jag riskerar att göra pannkaka av diverse deadlines och utlovade saker.

politisk uppdatering

en vecka efter det att Prodis vänsterregering fått lämna in handuken, på grund av tappat förtroende i parlamentet, har il Capo dello Stato Napoletano bestämt att det inte omgående bli nyval i italien, som oppositionen med Berlusconi i spetsen hoppades på, utan han har gett förtroende åt senatens president Marini för att forma en provvisorisk regering mandattiden ut, detta främst för att parlamentet ska ha tid att få igenom en ny legge elettorale, vallag.

pressmedelande här

those were the days

mer om detta utsökta italienska färdmedel här, och här

Vem är Ni?

något av det första man får lära sig och anpassa sig efter när man flyttar till italien är att nia personer man möter.

att dua okända personer, personer som är äldre än dig själv eller är högre upp än dig i den sociala gerarkin är rakt ut oförskämt. ofta känner sig folk som blir duade av okända som att de blivit trampade på tårna, att de tar sig mer förtroende än vad de bör. chi sei per darmi del tu? chi ti conosce?

det svenska alla känner alla och är vän med alla, finns inte här. man brukar tillochmed bland unga människor prata om att innan man tar sig för mycket förtroende och visar sig från sin mest privata sida, bör man ha ätit middag ihop. (vilket understryker vilket betydelse man ger middagen)

att dua personer i italien, betyder att man har ett visst förtroende för varandra. unga människor som träffas i informella samanhang duar istort sett alltid varandra, men handlar det om jämgamla som möts inom jobb, duas det inte, iallfall inte till en början. ofta kan man efter en längre konversation fråga om det är okej att man duar varandra."possiamo darci del tu?" eller lliknande, för att göra samtalet lite mer snabbflytande och mindre inrutat.

som svensk kan man tycka det hela är lite obekvämt och bökigt i början. man kan känna sig osäker på när det passar att dua och när man måste nia. en bra regel kan vara att hellre nia för ofta än att dua fel person. då undviker du de hemskaste pinsamheterna.

iochmed niande kommer många artighetsfraser in i bilden. att skriva formella brev på italienska kan verka som kilometer av artightesfraser innan man kommer till kärnan. det ska användas titlar och bes om ursäkt och smickras och tackas på förhand.

men när man kommit in i det hela, tycker iallafall jag att det är något positivt. man känner sig mer respekterad. det behöver inte bli så personligt och i slutändan har man en arsenal av artighetsfraser. i det lång aloppet blir det det svenska duandet som blir obekvämt.

en italiensk student bad mig om en översättning till svenska av ett brev hon skulle skicka till ett svenskt universitet. när hon såg hur hennes A4-ark blev till sex rader på svenska såg hon på mig med stora ögon, nästan illa till mods. vi är inte så formella i sverige försökte jag. mer formellt än så här och de skrattar ut dig. med vänliga hälsningar liksom.

och vanans makt är stor. jag känner mig illa tillmods när jag ringer till sverige i formella ärenden. till banken, till försäkringen eller ett konsulat.

"SEbanken, hej det lisa!" svararen svensk tjej. och jag blir alldeles torr i munnen. i början försökte jag, vara artig som på italienska.

"eh . ja, godförmiddag, jag heter sophie och jag ringer angående mitt bankkonto hos Er, tror Ni att Ni möjligtvi skulle kunna ta fram mina uppgifter, tack?"

och jag hör såklart hur fel det låter på svenska. så jag anstränger mig nuförtiden.
"hej jag heter sophie, kan du ta fram mina uppgifter är du snäll?" medan jag grimaserar. hur kan man dua en tjänsteman på telefon som man inte ens sett? det låter som jag pratar med min lillebror.

det är underligt det där. hur man vänjer sig vid en ny kultur. och hur man kan känna sig obekväm i sitt hemland när tonårstjejer duar dig i biljettdisken. men det gör jag. ormai sono una signorina.

var sak har sin tid och sin plats. och vill du dua mig bör du först ha mitt erkännande.

en fråga..

jag har aldrig förstått mig på fruktiga vita viner.

blä.

till vad vill ni dricka det?

tacka vet jag ett torrt riktig välkylt vitt vin.

till skaldjur eller grillad fisk.

eller bara som aperitivo.

till desserten dricker jag bubblor. eller starkare.

men jag känner många svenskar som tycker om söta fruktiga vita viner.

och de dricker dessa viner i det mest varierade sammanhang.

varför?

var och en drar sitt strå till stacken

vi strosar hand i hand inne i stan, vid Piazza Duomo stannar vi till och köper en glass.

helt plötsligt när vi betraktar Domkyrkan vänder han sig mot mig.

pojkvännen: vad var ditt första sommarjobb?

jag: jag jobbade på dagis.
... vad var ditt?

pojkvännen: vi polerade domkyrkan och monumenten här inne i stan, domkyrkans battistero kommer jag ihåg - det tog en hel sommar. Florens har så mycket som ska putsas att skolungdomarna inte räcker till.

*
sen ser han sig omkring. det tappar liksom lite av sin charm när man vet hur mycket man svettats för att få det att blänka, säger han.
amerikanarna och japanerna omkring oss ser lyriska ut.

jag menar. sommarjobb som sommarjobb.

det är ingen som reser från andra sidan jorden för att fota mina dagisbarn.
men sen är det ju så att vissa föds i Sverige och andra i Florens.

no big deal.

skogens konung - but who cares?

"vengo in lapponia SOLO se mi prometti che questa volta mi fai vedere un'ALCE"

(jag åker till lappland endast om du lovar mig att jag får se en älg den här gången)

så säger min karl. gaaAah. han är värre än en tysk.

jag får mot min norrländska stolthet dra med honom på skansen för att få tyst på honom.

så jag slipper springa runt i skogen med honom.

hur är det möjligt?

vad är det med detta djur som fascinerar halva europa och som alltid lämnat mig relativt oberörd?

en historia om en italiensk minister som åker till sverige

en italiensk minister åker till Sverige för drygt ett år sedan. han inspireras så och bestämmer att även i italien ska det vara lag på att alltid ha billyktorna på. (innan gällde detta bara under dygnet mörka timmar) ingen bil utan lyse på de italienska vägarna. det är säkerhet.

det han inte tänker på, är att sverige är ett land som lever halva året i mörker. och att i italien är situationen annorlunda. en italiensk journalist räknar sedan ut att denna lag kostar genomsnitts italienaren 200 euro per år i ökad bensinkonsumtion för dessa lampor. men bortsett från att det kostar, är det att öka bensinkonsumtionen, alltså att göra miljön en björntjänst. för att närma sig trafiksäkerheten i sverige.

jag undrar, av allt en italiensk minister kunde inspireras av i sverige, valde han lag på billysen även dagtid?! för ett land som inte lever i midvintermörker.

på rak arm har jag en bättre. varför kunde han inte insett hur smart svenska återvinningen vunnit till sig folksjälen med "pantning" av burkar och flaskor? i ett land som italien där egoismen är huvudmotorn i allt, får man ingen att sortera plast och glas och alluminium gratis. men börjar man erbjuda centesimi för burkar då ska ni få se att folk gå man ur huse.

varför inte införa "pantning" i italien? ett folk som lever på vatten i flaska.

ibland kliar det så i mina fingrar, för att de italienska politikerna aldrig löser enkla problem, utan bara lägger till nya om ständigheter.

gör mig till minister och jävlaranamma då ska ni få se på hur många smarta svenska saker man kan inspireras av. slå av de där lyktorna på bilen i den toskanska solen på eftermiddagen när det är 35grader varmt! be barnbarnet gå och panta alla vattenflaskor du har i vinkällaren istället gör miljön en tjänst och ge honom en extra veckopeng.

varför ska det vara så svårt?

svenska skogar och neapels sopberg

när jag tänker på miljö. på föroreningar och avfall och trafik.
då önskar jag att jag bodde i sverige.
hur ren svensk luft är, även i storstäder. hur drickbart kranvattnet är. hur väl sopsortering och avfallshantering fungerar. hur mycket skog och mark som finns.

svenskars miljömedvetenhet.

även om det kan gå mig på nerverna när allt ska dras till sin spets och övedrivas in i minsta detalj, är den att föredra. tro mig.

italienarna har mycket låg miljömedvetenhet.
det är ett folk med många positiva egenskaper. men de tänker bara på sig själva och inte längre än vad deras näsa räcker. det som pågår i neapel är bara toppen av ett enormt isberg.

italiensk reklamaffischering och McDonalds

som alla som varit i italien vet, är det ont om plats. och detta innefattar även reklamplatser. vilket gör att småföretagare hittar på de underligaste sätt för att göra sig synliga.

ett vanligt ytterst originellt sätt är att köpa reklamplats på små lastbilar som gjort om sig till stora reklamaffischer. och som kör runt i staden och visar upp sig, eller parkerar nära stora vägar och dylikt. har man tur kan man dessutom få en gubbe med megafon som skriker ut budskapet medan han kör runt i den redan oframkomliga trafiken bara för att ta plats och synas.
och mot vad man kan tro, tar många stora företag hjälp av den här typen av affishering. (emmelunga ett av italiens största möbelvarhus, carrefour, den franska matkedjan, och diverse bensinmackar är bara några exempel. även om det vanligaste är lokala diskotek och mäklare.)

men nu till den intressanta, tillochmed MacDonalds har tagit till den här strategin. men inte på en vanlig normalstor lastbil - utan på en liten Ape! ett steg närmare italien och steg bort från USA. jag undrar vad de amerikanska reklamstrategerna skulle tycka. att de har anpassat sig?

olika smal-ideal

när jag är i sverige tycker jag att svenska tjejer är knubbiga, att svenska kvinnor i tv är snudd på tjocka, och när jag ser mig i spegeln känner jag mig onödigt smal.

är inte det konstigt? jag ser mig ju i spegeln varje dag. och jag ser helt normal ut. känner mig helt normal. jag vet att jag är som de flesta i min ålder här nere. inte alls onödigt smal.

den enda slutsatsen jag kan dra är att i italien är tjejerna smalare än i sverige. och att jag ser min kropp på olika sätt i sverige och i italien. fast jag är samma 52 kilos brud hela tiden.

-----------------------------
nedan: svenska eva röse och italienska michelle hunziker.
två vackra kvinnor som speglar två olika skönhetsideal. (viktmässigt)

ska vi ta en sväng till stan med insekten? (del.1)

De kallas för Ape, vilket på svenska är Bi. insekten alltså. men här i italien är det ett färdmedel. nästan alltid på tre hjul. litet och långsamt och med en egen typ av registreringskylt för man behöver inte han körkort för att åka runt i dem(!) och man kan åka runt lite var man vill så länge man unviker motorvägarna. och det åks som bara attan i dessa små fordon. överallt.

italien är proppfullt med dem. med dessa små bin som långsammar sig genom trafiken. med två normalstora passagerare , eller upp till fyra små kineser.

såhär små är det alltså. så det passar in alldeles lagomt i ett land som italien där trafiken är allt annat än generös med plats. det ryms i en parkeringsficka för motorini.

och det är en hel vetenskap det här med Ape-fordonen. för det finns en modell för var och en. jag ska ge er en odyssé i ape-modellerna. lite pö om pö. nu när ni vet vad det är jag pratar om.

notis

en kvinna i femtioårs åldern och hennes älskare häktas för förgiftning.

de ville ses utan att kvinnans man anade oråd. så hon sövde ner honom med diverse piller varje kväll, i middagsmaten. han slocknade som en klubbad säl och de hade hela natten för sig.

men mannen började få psykologiska och fysiska problem och uppsökte en läkare som efter ett blodprov bad honom lägga av med sina starka sömntabletter. tabletter som han inte visst om att han tog. men som han tagit i över ett år.

så nu sitter hans fru och hennes älskare i fängelse.

men kära nå'n

det är ju lovisas födelsedag!..

grattis din lilla loppa, nu är vi jämgamla för en stund.


puss!

nystart

det blev en tidig vårstädning här inne.
jag har städat om lite i mitt huvud bland mina idéer också.