che Dio ci benedica

såhär efter några år härnere reflekterar jag sällan över att italien är ett katolskt land. men sen fick jag frågan av en läsare, om jag märker av att italien är ett katolskt land. mitt svar blir att onekligen genomsyrars kulturen av den katolska tron. och om jag tänker på det finns många skillnader mot ett protestantiskt land som sverige.

påven får stort utrymme i media och uttalar sig om mycket mer än vad jag anser borde angå honom. helgon, uppenbaralser och mirakel pratas det om i seriösa tvprogram och ute på gatorna.

men främst är det många som i vardagen baserar sina uppfattningar och värderingar i tron.

kärnfamiljen anses helig. homoäktenskap är mycket omdebatterat även om det finns borgmästare som utfärdar dem. huruvida homosexuella par ska få adoptera barn är en mycket ombestridd fråga precis som homosexualiteten i sig. Påven understryker ofta att Gud skapade mannen och kvinnan för att de tillsammans ska bilda familj. krucifix sitter på skolor och i rättsalar, en domare dömdes för några månder sedan till ett års fängelse för att han vägrat arbeta i en rättsal där det satt ett krucifix på väggen.

abortförespråkare möter stark motvind för den katolska kyrkan går ut starkt för att förespråka det motsatta. samma sak gäller dödshjälp för svårt sjuka. intressantaste är kanske hur mycket vatikanstaten och påven lägger sig i italiens inrikespolitik, med tanke på att de egentligen är en egen stat. som en av mina universitets professorer så klokt uttryckte sig: "det är lättare för andra länder att ta avstånd eller låtsas som ingenting när Påven talar. men vi har honom i vår egen trädgård. vad kan vi göra? den katolska kyrkans inflytande kommer man inte undan."

det finns med andra ord aspekter som skulle anses som förlegade i Sverige, eller värderingar som strider en del mot vad en svensk är van vid, men som man måste ta i hand här nere. om man vill leva här. jag tycker iallafall att man bör respektera grundvärderingarna i det land man valt att leva i, även om man inte håller med hela vägen.