vinterlandet som kom på besök

det är som en saga.
bländande vackert. vitt och upplyst av julblysning. medeltidspalats och renässansbyggnader. den ljusa domkyrkan i en virvel av snörök, piazza signoria, gli uffizi och stadens alla vägar och gränder som drunkar i nysnön. snöflingor i ögonen, på pälskragen och läpparna. kyla som nyper i kinderna och frusna händer i för tunna handskar. längs med floden skymtar man ponte vecchio, juvelarbron, alla kullar som omger staden ligger i ett vitt snödis. florens blir om möjligt ännu mer tidlöst. och tyst.

men sen kommer verkligheten med allt som så mycket snö innebär i en oförberedd stad i sydeuropa. trafikkaos. snöröjning som inte kommer. salt och sand som ingen ser till. tåg och spårvagnar som lämnar alla till fots. bilköer som ringlar i timmar längs huvudlederna. olyckor. trädgrenar som ger vika.
en hel stad fången i en midvinterdröm.

jag och min kollega stänger ner allt klockan 18,00 då det står klart att inga transportmedel längre fungerar och då mobilnätet från och till kollapsar av trycket. vi kliver ut mitt i via calzaiuoli, allt är snömodd. min dejt står mitt i snöfallet och ser road ut, jag antog att ni också gav upp tidigare idag. vi sneddar över piazza della Repubblica, karusellen är fortfarande upplyst, men har stannat upp. alla är till fots. vår planerade utekväll blir till en promenad tillsammans längs kramsnöknastrande trottoarer genom florens. två unga killar med snowboards under armen hejar på oss. jag ler åt de absurda. hans bror är fast i stan och tar sig inte hem och vi möter upp honom vid tågstationen där inget inkommande tåg visat sig på timmar. vi traskar en bit genom kaoset ihop. när vi skiljs åt har dom en bit uppför florens backar kvar och jag pulsar genom två stora huvudleder, viali, där trafiken står still och parkerade bilar är begravda under ett vitt täcke.

jag kan inte minnas att Florens någonsin varit så suggestivt vackert.
och så tyst, dämpat av snö.

(och det känns som att vilket foto jag än lägger upp, kan det omöjligt förmedla känslan. så jag säger att för en gångs skull klär orden bättre. slut ögonen och föreställ er. det är precis så vackert, och förvånande.)