han satt snett framför mig. mot färdriktningen. han var gråhårig och hade ett gråsprängt skägg som täckte halva hans mörkhyade ansikte. han hade keps och ett par glsögon framför trötta ögon. över axeln hängde en liten väska. den vänstra handen höll den högra armen i ett fast grepp. när han reste sig upp för att kliva av bussen såg jag varför. varför han höll hårt om sin högra arm. för den var av plast. han hade en armprotes.
han klev av och jag fastnade i en minnesbild från min barndom.
jag har en bild av mig och en jämgamma tjej. vi är kanske sju åtta år. hon kanske är något äldre än mig, jag vet inte, men hon är ett halvt huvud längre än mig det minns jag säkert. vi är i en lekpark. omgivna av sand. och bortom lekparken är det grönt. gräs och buskage. det kan hända att vi är på en camping. jag vet att vi inte är i mina hemomgivningar.det är fint väder. vi har på oss shorts och t-shirts. vi står och gungar på bildäcksgungor. håller oss i kedjorna och svingar oss fram och tillbaka. hon är ljus som mig och har sitt svenska rågblonda hår utsläppt.
jag minns att vi gungar för bilden av oss gungar. jag ser hur vi gungar i otakt och hon försvinner bakåt när jag åker farmåt. sen sätter vi oss ner. på däcken. petar med våra barnfötter i sanden. och jag biter mig i läppen. och tittar ner i marken och grubblar på hur jag ska formulera mig. men i den åldern tar sådant grubbel ingen längre stund. sen säger jag "hur gör du egentligen med din låtsasarm när du gungar? hur gör du för att hålla fast dig?"
jag minns tydligt hur två små flickor pratar om en låtsasarm. att vi petar med fötterna i sanden och skrattar. hur otvunget det är. sanden, gräset och gungorna. jag minns inte att det var andra personer i närheten. jag minns inte varför vi gungade ihop. jag minns inte var vi var eller vad den flickan hette.det har barnaminnet lämnat därhän. men jag minns hur vi gungade fram och tillbaka och ur hennes plastarm hade en konstig färg men att hon inte brydde sig. att vi gungande och gungade som stora flickor, ståendes på däcken.
jag minns inte hur länge vi var tillsammans i lekparken. eller var jag gick sen. eller varför. jag minns bara att samma natt drömde jag att jag hade en låtsasarm. och jag tyckte det var häftigt. och jag minns att jag tänkte i drömmen - jag ska också lära mig att stå och gunga med min nya arm. jag ska bli lika duktig.
när jag ska kliva av vid min hållplats är jag djupt försjunken i tankar. jag kliver av en hållplats för tidigt. för jag letar och letar i mitt minne. letar och letar bakåt i min bardom. men jag kommer inte ihåg. jag kommer inte ihåg vem den andra flickan är. vad hon heter eller hur vi kände varandra. bara en bild. av hela den dagen och hela den flickan blev det blott några minnen kvar. gungor, sand och gräs. och en liten ljus flickas låtsasarm. men hade det inte varit för den äldre herren på bussen, hade det minnet kanske legat gömt för alltid.
jag tycker att min bardom är underbar. för den är full av små bilder. små bilder i små lådor som vaknar till ibland. en person som övar på att lära sig minnas, och bara minns det mest väsentliga ur sitt barnperspektiv. hur ska man pussla ihop alla dessa bilder?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar