jag mötte honom i Rom, på flygplatsen. jag stod i kö bakom honom. det var strejk och istort sett alla flighter var inställda. jag skulle till stockholm och han skulle till san fransisco. efter fem timmar i kö tillsammans fick vi samma bedsked. du är ombokad på en flight sent ikväll. du mellanlandar och flyger vidare morgonen efter. jag skulle bli slussad till köpenhamn, han till paris. vill du följa med och äta? frågade han mig där vi stod med våra nytryckta biljetter i handen.
han valde med omsorg den restaurang som såg dyrast ut, jag ska hursomhelst se till att få ut det på min reseförsäkring skrattade han. och så slog vi oss ner. och åt och umgicks i över tre timmar.
han kom från san diego, jobbade som ingenjör och hade varit och rest runt bland sina släktingar i södra italien. jag hade bott i italien några månader och hade ingen aning vad jag skulle ta mig till med mitt liv.
vi pratade om mycket och hade många saker gemensamt. vi skiljdes efter att ha bytt mailaadresser och telefonnummer och jag gav mig av mot gaten som skulle ta mig mot köpenhamn och han mot paris. samma kväll pratade vi på telefon. jag från mitt hotellrum i köpenhamn, och han från sitt rum i paris.
det blev början på en givande vänskap och många långa intressanta samtal. han kom tillbaka till italien några månader senare och bodde hos mig, vi luffade runt i bil i dem toskanska landskapen och sjöng och stannade och åt lunch på små osterior och trattorior. han skickade böcker och telefonkort och vi hördes nästan varje dag. han tog det vackraste foto på min svarta mops carmen, som jag har. och han var den första personen jag ringde när hon dog.
vi pratade om att bo utomlands. han sade att han hade tänkte på det många gånger, att pröva lämna usa och försöka sig på något alternativt i europa. men sen sade han, jag kan inte. jag har min mormor. hon är redan så gammal. om jag flyttar iväg nu kanske jag missar hennes sista år i livet. fast jag vet, att när hon int elängre finns kommer det vara min egen mamma som är för gammal och kommer att hålla mig kvar. ord som på någotvis fastnade i mig. och som drog en gräns mellan honom och mig. jag kände mig så egoistiskt, för jag kunde inte hålla med honom. sen blev jag ju kvar utomlands medan han bor kvar i san diego. jag förstod så innerligt hans resonemang, men jag kunde inte, med all kärlek jag känner för min familj, göra det till mitt.
han försökte få mig att komma och hälsa på honom. det var visst uppenbart att han var kär i mig sade alla omkring oss. men jag lyssnade inte med det örat, för jag var inte kär i honom. han erbjöd sig att betala för min biljett över atlanten. men jag hade precis lärt känna min nuvarande sambo, och avböjde. så vi höll kontakten via mejl och då och då ringde han.
sen kom mailet där det stod att han förlovat sig. men en tjej från san diego. hon var förskolelärare. på deras förlovingsfoto var hon riktigt söt. sen kom mailet om deras planerade bröllopsdatum. och nu är dem gifta sedan två år tillbaka. han skrev till mig några veckor senare, att hade han bara haft modet att lämna sin familj, hade han flyttat till italien och friat till mig. men nu blev det inte så.vi håller fortfarande kontakten men inte lika ofta som innan. det är väl så när man blir vuxen. och när man ser på livet på olika sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar