har inte vi setts förut?

imorse på väg till biblioteket sprang jag till en tidningskiosk och köpte 10euro för att ladda min mobiltelefon. killen bakom tidningarna påminde mycket starkt till utseende om en av mina expojkvänner.

det var underligt. och jag insåg att jag gav honom en hop positiva egenskaper av bara farten för att hans ansiktdrag påminde om en person tyckt väldigt mycket om.

väldigt oväntat.

När okända personer påminner om mycket välkända personer.

jag laddar vissa ansiktsdrag och utseenden med positiva egenskaper utan egentligen tänka på det.

små steg mot att känna sig hemma i ett nytt land

- första gången jag vaknade och inte förundrades över var jag var

- första gången jag stannade på trottaren med bilen, tryckte på varningsblinkers och försvann iväg på ett snabbt ärende.

- första gången jag var på bio och förstod handligen hela vägen.

- första gången jag åkte in själv till veterinären med hundarna, gjorde mig förstådd och förstod.

- första gången jag klarade av att beställa en trerätters-middag själv.

- första gången jag tutade och körde om på fel sida. och fickparkerade in bilen utan att bli kallsvettig.


- första gången jag kom på mig själv med att tänka på italienska.

- första gången jag tog på mig solglasögonen fastän det var mulet ute.

- första gången nia:ndet av okända personer kom naturligt.

- första gången jag skrattade åt ett skämt som byggde på ordens dubbla betydelser.

- första gången jag kunde läsa en skvallertidning och veta vilka kändisarna var.

- första gången jag tog på mig dunkappa när det var under 5 plusgrader utomhus.

- första gången jag kom på mig själv med att inte hitta "rätt" ord på svenska.

- första gången jag skaffade ett kundkort på mataffären i mitt namn.

- första gången jag förstod den politiska debatten. och hade så pass mycket kunskap om italien att jag kunde ge mig in i debatten vid middagsbordet.

- första gången jag insåg att mycket av det jag vet, vet jag bara på italienska och det är svårt att utrycka det på mitt modersmål.

och varför inte första gången jag inte behövde säga från vilket land jag kommer för det var ingen som reagerade på mig på det sättet längre.


allt här i världen handlar om små små steg. knappt du märker att du tar dem.

och sen en vacker dag är allt som var nytt, självklart. någon frågar dig hur det gick till och hur det var, och du kommer bara ihåg små små minnesbilder och känslor. precis som från din barndom.

en vacker dag är du stor och det är inte mer med det.

att leva hand i hand med den svenska stereotypen

det är sällan jag tänker på det. men det är ju ett faktum.

jag är en invandrare. jag ser inte italiensk ut, jag ser svensk ut och bara genom min uppenbarelse komunicerar jag, oavsett om jag vill det eller ej, de många förväntar sig av en svenska.

sen att jag inte reflekterar över det och att jag känner mig hemma här, gör ju inte att folk jag träffar för första gången vet eller ens kan föreställa sig det.

första två åren fick jag ofta komplimangen

vilken bra italienska du pratar, man hör nästan inte att du bryter.

jag tog det som en komplimang, dels för att det underströk hur mycket tid och energi jag lagt åt att lära mig språket och vilket språköra jag har, och dels därför att jag inbillade mig att jag klev närmare italienskan och längre från utländskan i mig.

än idag får jag samma komplimang. men jag uppskattar det inte längre. självklart ler jag och säger tack. men inuti mig stör det mig. ibland svarar jag att det är väl klart, ci mancherebbe, efter drygt fem år i italien att man pratar bra italienska med mycket lite brytning.

varje gång jag får den komplimangen tar jag det, hur löjligt det än låter, som om folk inte förväntar sig att man kan lära sig så bra italienska på så kort tid. som att de underskattar mig. och som att de tar mig för vilken blond lite halvdum utländska somhelst, som lär sig tillräckligt med fraser för att gå på diskotek och flirta. som lever främst på sitt utseende. och italienarna kan driva med lite som de vill för hon fattar liksom inte skämten fullt ut.

goddam.
jag som alltid spelat på mitt intellekt, nerdimensioneras till en duktig lite blond tjej, som tänka sig(!), lärt sig så bra italienska.
om ni bara visste allt jag lärt mig.
om ni bara visste allt jag är.

och den enda slutsatsen man kan dra - är att fördomar och stereotyper får alla utlänningar sin beskärda del av. även jag. hur lite jag än känner mig sådan.

jag kommer alltid få konfronteras med stereotypen av den svenska tjejen, så länge jag befinner mig här.på gott och på ont. på samma sätt som alla andra som bytt kultur får konfronteras med sin kulturs stereotyper.

alla konfronter stärker din självbild och gör konturerna av just den du är, mycket mycket tydligare. förmodligen har jag efter dryga 5 år utomlands reflekterat mycket mer över vad det innebär att vara svenska, att vara uppvuxen i den svenska kulturen och vem jag vill vara i relation till det, än vad många som levt hela sitt liv i sverige gjort. och det ser jag som något positivt.

för även om jag gör det motvilligt, tar jag stereotypen i hand, varje dag. och gör henne till min vän. hur många svenskor kan säga att de ens är medvetna om vad den svenska stereotypen bär med sig? hur den formar dig och vad den förväntar sig av dig. och hur nära du ligger henne?

illa

jag brukar alltid köpa en kalender i december.

jag vet inte varför jag inte gjorde det den här gången.

nu är jag utan och allt jag måste komma ihåg skriver jag in i en liten ful ljusgrön anteckningsbok.

hur blev det så här?

nu måste jag verkligen hitta en kalender imorgon.

jag riskerar att göra pannkaka av diverse deadlines och utlovade saker.

men kära nå'n

det är ju lovisas födelsedag!..

grattis din lilla loppa, nu är vi jämgamla för en stund.


puss!

du frågade mig

vad som var det jobbigaste med att flytta utomlands och bli kvar.

jag svarade efter en lång tystnad att det svåraste är vetskapen om att även om du kan hantera och motivera frånvaron från dina nära och kära, behöver det inte betyda att de dina kan det.

det dåliga samvetet. och det övergripande egoismen som får hoppa på tårna. på alla tår som älskar och bryr sig om. som en gång hade dig när och som nu har dig på avstånd.

det dåliga samvetet över att ha beslutat på egen hand.

det rättmätiga straffet är att många du älskar, inte klarat av det.

nya ögon

jag kommer ihåg första gången jag verkligen såg sverige med andra ögon. då hade jag bott i italien i två år. helt plötsligt när jag landade på arlanda och såg mig omkring började de se annorlunda ut. ovant och konstigt. jag flög vidare till norrbotten och då var det om möjligt ännu mer uppenbart.

jag började se underligheter i de som två år tidigare var vardagligheter och jag kunde komma på mig själv med att tänka "det är verkligen inte som i italien".

det var en nästan skrämmande upplevelse. men mycket intressant. att se miljöer man vuxit upp i, i ett nytt ljus. de borde alla någon gång göra.

jag uppskattade konstiga saker som breda vägar med vägren och med lite trafik. jag blev galen över att all alkohol såldes bara på systemet. att man kunde köpa frimärken lite varstans och inte bara hos tobakshandlaren. att frukten i mataffären vägde kassörskan. att allt är selfservice-vridet i sverige, du serverar dig själv och helst ska du betala med kort - själv. jag insåg att majoriteten av alla unga tjejer verkligen är blonda och att inga män kommenterade det. hur blyga svenska män var. hur casualt klädda svenska kvinnor var. hur hela sverige verkade vara uppbyggt på samma affärer överallt, stadium, hm, lindex kappahl och kanske indiska. och din sko. hur majoriteten av alla tjejer gick i bekväma skor och att parkeringshusen faktiskt användes. folk tog bilen och körde ner i ett parkeringshus och parkerade och gick runt mellan sina olika ärenden. utan att flytta bilen med varningsblinkers från en trottoar till en annan.

att sverige var rent. att folk unvek att slänga skräp på marken, att alla människor verkade småtjocka och nöjda - tillochmed uteliggarna verkade mer välmående.

men främst att allting flöt på smärtfritt. kom i tid och höll tidtabeller. inga oväntade förseningar eller onödigt krångliga procedurer. på en förmiddag hann jag vad som i itaien tagit mig minst en en hel dag, om inte en och en halv. allt organiserat, datoriserat och praktiskt.

och sen tänker jag att i den miljön har jag levt i nitton år utan att lägga märke till det. utan att reflektera över det. och nu känns det som undantaget. för det italienska kaoset och oordingen och det hektiska känns normalt.

jag tar inte ett glas O'boy och en limpmacka till kvällsmål. för att vakna upp till ett praktiskt rent och fungerande samhälle - även när det är midvinter. jag äter middag mellan åtta och nio och dricker minst två glas vin. och vaknar upp till en vardags som nästan alltid är oförutsägbar och där det kan bli krångel för ingenting.

och konstigt nog, antagligen på grund av tiden jag har tillbringat här och min unga ålder när jag kom ner, känns det helt normalt.

min lilla parfym-armé

jag har vänner som alltid bär samma parfym. sedan år tillbaka. eller vänner jag inte längre umgås med med som jag strakt förknippar med en speciell doft. personer som gör en parfym till sin och håller sig till den. min svärmor bär en calvin klein parfym. alltid samma. så till den milda grad att när hon fick en ny ferragamo parfym av mig för 2 år sedan blev vi lite förvirrade. hon ska liksom dofta på ett visst sätt. så hon återgick till sin klassiker och allt blev bra igen.


jag hör inte till den kategorin människor. när jag var mindre hade jag fått för mig att det var vuxet att ha sin parfym. att liksom hitta sin doft. haha. jag gjorde några tappra försök men det slutade alltid illa.med att jag tillslut blev illamående av parfymen eller kände mig instängd.


i den lilla mån jag är vuxen nu, håller jag mig till mångfalds receptet.


jag har en liten uppsättning som jag varierar mellan. jag kan inte bära samma parfym en sommardag vid havet som på nyårsafton. eller på middag ute och romatisk middag hemma. jag har en parfym som jag bara använder när jag är nyduschad och ska tillbringa dagen hemma och mysa. en annan som jag kör som bas för universitet och en för vardag och dagar i stan. ytterligare två som beroende på mitt humör är mina partyparfymer. och sen har jag en som jag älskar och som jag bär lite då och då bara för att variera.


jag klarar inte av en och sammadoft dag ut och dag in hur god den än må vara.


så, jag har min lilla armé. som konstigt nog sammanfattar mig ganska bra.





clinique simply. en av mina trognaste. har hängt med några år. lätt doft. väldigt sensuell. varför känner så få till den?

Armani, acqua di Gio. en klassiker som jag fick som present. fungerar alltid en vanlig dag. slutade abrupt använda den när carola gick ut o sa att det var "hennes" parfym. haha. jag vill inte lukta som Carola. men nu har det gått över o ingen här i italien känner ju till henne. det är utan tvekan, tenta eller prata-med-professorer eller om jobb parfymer. den är seriösast. och stramast.




absolute givenchy. (lim. edition.) förälske vid första ögonkastet på flygplasten i Munich. sen var det dramat då flaska föll i golvet o gick i tusen bitar. det var då jag insåg att den inte såldes på en enda profumeria i Florens eller Rom. limited edition bastardo. enbart i vissa perfumeshops på vissa flygplatser. då var en pappa som flyger nästan dagligen den räddande ängeln.






Miss Dior Cherie. här är vi på gränsen till en för sötsliskig doft. men på min hud fungerar den. på vintern.




Gucci envy me. ( lim.edition.) en parfym som skulle fungera i de flesta lägen. men somfrämst är en sommarparfym. jag använde den lite för intensivt sommaren 06, så vi har ett nedtonat förhållande just nu.men den är still going strong.


jag hade en längre love-affair med en jil sanders parfymför tre-fyra år sedan. jag tror den kommer bli nästa köp. jag kommer faktisktinte ihåg varför jag inte köpte om den när den tog slut. jag var förmodligen pank.

...

det som var nära då och som gjorde så ont, har tagit ett steg bort. tiden läker inga sår. men utan tvekan slipar tiden ner de vassa kanterna. och lämnar minnet mjukt.

mjukt. fullt av önskningar och framtidsplaner som aldrig kom att ta form. fullt av en vänskap som jag får bära med mig ensam. men en vänskap som når hela vägen upp till himlen. till min ängel.

julen kan göra ont. för den drar fram sådant jag medvetet lämnat bakom mig i sverige. men som följde med mig ändå.

ont men mjukt. tårar och leenden. och känslan av att ha drömt.

jävlahelvetesförbannade du. som vågade lämna mig med sorgen. jag kommer aldrig att förlåta dig. och jag ska sparka och slå på dig när vi ses. då ska du få känna på hur ont det gjorde. hur ont det gör.

god jul min ängel. jag saknar dig.
och gott nytt år. ytterligare ett år.

gammal vet bäst

detaljminnet är underligt. idag när jag tog ett varmt långt bad kom jag plötsligt ihåg en intervju jag såg på tv i ett hotellrum i amsterdam för några månader sedan. en 75årig kvinna som såg helt ny ut. fin och rar och slät i ansiktet och sund. hon satt hos oprah och hävdade att hon aldrig varit hos en plastkirurg och jag valde att tro på det, och sen sade hon att hemligheten bakom hennes skönhet och ungdom var hudkrämer. att hon smorde in både kropp och ansikte det första hon gjorde varje dag.

så jag klev ur badet och smorde in hela mig med min dyra hundkräm jag alltid glömmer bort att använda. och det känns som om jag tagit ett steg i rätt riktning.
yes.

mitt i allt

känns det som om jag har en gammal dammig ytterrock på mig.

som jag bara vill ta av mig och skaka ordentligt.

jag vet inte ens om jag vill ta på mig den igen.

men just nu har jag så otroligt mycket för händerna att jag inte kan göra annat än behålla den på. och med tanke på att det går mot vinter, kommer jag nog att behöva den. för den håller varmt. det gör den. det är bara det att den är gammal och dammig.

när skenet bedrar

jag brukar ju skryta över att jag kan känna igen svenskar i italien utan problem. att de liksom andas ut en svenskhet i allt de gör, hur de ser ut och beter sig. för det kan jag. och det gör dem. precis som alla andra nationaliteter när man väl lärt sig att se egenheterna.

däremot har jag insett att svenskar sällan ser mig som svenska. jag har inte längre en aura av svenskhet runt mig. jag bor ju inte i Sverige så klädstil och beteenden och modi di fare avlägsnar sakta från svenskheten. det är nog normalt. det ypperliga beviset på detta kom för någon månad sedan.

på en restaurang dit vi ofta går ut och äter jobbar en tjej. hon är i trettioårsåldern och har bott i Florens bra länge, minst tio år kan jag tänka mig. det roliga är att hon jobbar tillsammans med en av min sambos barndomsvänner. så vi har liksom umgåtts en hel del.vi umgicks bra länge som italienskor. tills den dagen min mobil ringer medan vi står och pratar och jag börjar prata svenska med personen som ringer.

är du svenska?! utbrister hon.
vaddå är du det också? svarar jag.
och sedan blev allting väldigt komiskt.

det visade sig att våran gemensamme vän inte sagt något av den enkla anledingen att det inte slagit honom. det var liksom irrelevant. "mica m'importa che siete svedesi, non ci penso" säger han.

det hade aldrig fallit mig in att tro att den tjejen var svenska. hon andades inte den där svenskheten som jag kan nosa mig till. och hennes italienska var istort sett fri från svensk brytning. henne hade det heller inte slagit att jag kunde vara svenska.

men nu varje gång vi ses anstränger oss, med att prata om vad som hänt i sverige och vad det är för väder däruppe och främst med att prata svenska. tills någon i sällskapet säger att nu får det fan räcka med att göra sig så märkvärdig, ni bryter säkert värre på svenska än på italienska ivarje fall.

the bottom-line

jag blir inte klok på vänskap.

vi lever ju inte på 18oo talet och behöver envisas med att kommunicera genom handskrivna brev som måste färdas med fartyg över världens alla hav.

men ibland tycks det onekligen så.

skyll er själva.

en historia om en vänskap som föddes på en flygplats

jag mötte honom i Rom, på flygplatsen. jag stod i kö bakom honom. det var strejk och istort sett alla flighter var inställda. jag skulle till stockholm och han skulle till san fransisco. efter fem timmar i kö tillsammans fick vi samma bedsked. du är ombokad på en flight sent ikväll. du mellanlandar och flyger vidare morgonen efter. jag skulle bli slussad till köpenhamn, han till paris. vill du följa med och äta? frågade han mig där vi stod med våra nytryckta biljetter i handen.

han valde med omsorg den restaurang som såg dyrast ut, jag ska hursomhelst se till att få ut det på min reseförsäkring skrattade han. och så slog vi oss ner. och åt och umgicks i över tre timmar.

han kom från san diego, jobbade som ingenjör och hade varit och rest runt bland sina släktingar i södra italien. jag hade bott i italien några månader och hade ingen aning vad jag skulle ta mig till med mitt liv.

vi pratade om mycket och hade många saker gemensamt. vi skiljdes efter att ha bytt mailaadresser och telefonnummer och jag gav mig av mot gaten som skulle ta mig mot köpenhamn och han mot paris. samma kväll pratade vi på telefon. jag från mitt hotellrum i köpenhamn, och han från sitt rum i paris.

det blev början på en givande vänskap och många långa intressanta samtal. han kom tillbaka till italien några månader senare och bodde hos mig, vi luffade runt i bil i dem toskanska landskapen och sjöng och stannade och åt lunch på små osterior och trattorior. han skickade böcker och telefonkort och vi hördes nästan varje dag. han tog det vackraste foto på min svarta mops carmen, som jag har. och han var den första personen jag ringde när hon dog.

vi pratade om att bo utomlands. han sade att han hade tänkte på det många gånger, att pröva lämna usa och försöka sig på något alternativt i europa. men sen sade han, jag kan inte. jag har min mormor. hon är redan så gammal. om jag flyttar iväg nu kanske jag missar hennes sista år i livet. fast jag vet, att när hon int elängre finns kommer det vara min egen mamma som är för gammal och kommer att hålla mig kvar. ord som på någotvis fastnade i mig. och som drog en gräns mellan honom och mig. jag kände mig så egoistiskt, för jag kunde inte hålla med honom. sen blev jag ju kvar utomlands medan han bor kvar i san diego. jag förstod så innerligt hans resonemang, men jag kunde inte, med all kärlek jag känner för min familj, göra det till mitt.

han försökte få mig att komma och hälsa på honom. det var visst uppenbart att han var kär i mig sade alla omkring oss. men jag lyssnade inte med det örat, för jag var inte kär i honom. han erbjöd sig att betala för min biljett över atlanten. men jag hade precis lärt känna min nuvarande sambo, och avböjde. så vi höll kontakten via mejl och då och då ringde han.

sen kom mailet där det stod att han förlovat sig. men en tjej från san diego. hon var förskolelärare. på deras förlovingsfoto var hon riktigt söt. sen kom mailet om deras planerade bröllopsdatum. och nu är dem gifta sedan två år tillbaka. han skrev till mig några veckor senare, att hade han bara haft modet att lämna sin familj, hade han flyttat till italien och friat till mig. men nu blev det inte så.vi håller fortfarande kontakten men inte lika ofta som innan. det är väl så när man blir vuxen. och när man ser på livet på olika sätt.