söndag 27 januari 2008

du frågade mig

vad som var det jobbigaste med att flytta utomlands och bli kvar.

jag svarade efter en lång tystnad att det svåraste är vetskapen om att även om du kan hantera och motivera frånvaron från dina nära och kära, behöver det inte betyda att de dina kan det.

det dåliga samvetet. och det övergripande egoismen som får hoppa på tårna. på alla tår som älskar och bryr sig om. som en gång hade dig när och som nu har dig på avstånd.

det dåliga samvetet över att ha beslutat på egen hand.

det rättmätiga straffet är att många du älskar, inte klarat av det.

3 kommentarer:

Stina sa...

Ditt inlägg beskriver så väl hur jag också känner det! Det dåliga samvetet över att inte finnas nära. Det är definitivt det svåraste med att bo utomlands.

Anonym sa...

det är sådant jag inte visste. men jag bor ju å andra sidan kvar tre kvarter från mina föräldrar.

och ibland känns det skönt. jag vet inte om jag skulle klara av vetskapen om mormor som saknar mig på avstånd eller så.

man måste nog vara stark. vilket både du och stina nog är.

Anonym sa...

Ja, Sophie... Du har sa ratt. Jag har liksom alltid sett mig sjalv flytta tillbaka till Sverige men nu vet jag inte, kanske jag blir kvar i England trots allt. Och hur sager man til sin mamma att hon far minsann aka utomlands om hon ska traffa sina framtida barnbarn...