onsdag 30 januari 2008

Vem är Ni?

något av det första man får lära sig och anpassa sig efter när man flyttar till italien är att nia personer man möter.

att dua okända personer, personer som är äldre än dig själv eller är högre upp än dig i den sociala gerarkin är rakt ut oförskämt. ofta känner sig folk som blir duade av okända som att de blivit trampade på tårna, att de tar sig mer förtroende än vad de bör. chi sei per darmi del tu? chi ti conosce?

det svenska alla känner alla och är vän med alla, finns inte här. man brukar tillochmed bland unga människor prata om att innan man tar sig för mycket förtroende och visar sig från sin mest privata sida, bör man ha ätit middag ihop. (vilket understryker vilket betydelse man ger middagen)

att dua personer i italien, betyder att man har ett visst förtroende för varandra. unga människor som träffas i informella samanhang duar istort sett alltid varandra, men handlar det om jämgamla som möts inom jobb, duas det inte, iallfall inte till en början. ofta kan man efter en längre konversation fråga om det är okej att man duar varandra."possiamo darci del tu?" eller lliknande, för att göra samtalet lite mer snabbflytande och mindre inrutat.

som svensk kan man tycka det hela är lite obekvämt och bökigt i början. man kan känna sig osäker på när det passar att dua och när man måste nia. en bra regel kan vara att hellre nia för ofta än att dua fel person. då undviker du de hemskaste pinsamheterna.

iochmed niande kommer många artighetsfraser in i bilden. att skriva formella brev på italienska kan verka som kilometer av artightesfraser innan man kommer till kärnan. det ska användas titlar och bes om ursäkt och smickras och tackas på förhand.

men när man kommit in i det hela, tycker iallafall jag att det är något positivt. man känner sig mer respekterad. det behöver inte bli så personligt och i slutändan har man en arsenal av artighetsfraser. i det lång aloppet blir det det svenska duandet som blir obekvämt.

en italiensk student bad mig om en översättning till svenska av ett brev hon skulle skicka till ett svenskt universitet. när hon såg hur hennes A4-ark blev till sex rader på svenska såg hon på mig med stora ögon, nästan illa till mods. vi är inte så formella i sverige försökte jag. mer formellt än så här och de skrattar ut dig. med vänliga hälsningar liksom.

och vanans makt är stor. jag känner mig illa tillmods när jag ringer till sverige i formella ärenden. till banken, till försäkringen eller ett konsulat.

"SEbanken, hej det lisa!" svararen svensk tjej. och jag blir alldeles torr i munnen. i början försökte jag, vara artig som på italienska.

"eh . ja, godförmiddag, jag heter sophie och jag ringer angående mitt bankkonto hos Er, tror Ni att Ni möjligtvi skulle kunna ta fram mina uppgifter, tack?"

och jag hör såklart hur fel det låter på svenska. så jag anstränger mig nuförtiden.
"hej jag heter sophie, kan du ta fram mina uppgifter är du snäll?" medan jag grimaserar. hur kan man dua en tjänsteman på telefon som man inte ens sett? det låter som jag pratar med min lillebror.

det är underligt det där. hur man vänjer sig vid en ny kultur. och hur man kan känna sig obekväm i sitt hemland när tonårstjejer duar dig i biljettdisken. men det gör jag. ormai sono una signorina.

var sak har sin tid och sin plats. och vill du dua mig bör du först ha mitt erkännande.

4 kommentarer:

Den där Manuela sa...

intressanta reflektioner..

visst kommer jag till italien, men som fattig student dröjer det nog ett tag till. förhoppningsvis i år iaf, har italia-abstinens!

Graziella sa...

hihihi får jag dua dig sophie? =)

jag känner igen mig, och blir alltid så förvirrad - dock på den italienska fronten. jag har ju trots allt växt upp med vetskapen om att man ska Nia personer i italien man inte känner, men ibland är det svårt -just med formella brev eller samtal - hur man ska skriva/prata! samtidigt som jag ändå fortsätter att vara italienskt formell i sverige...lite galen blandning!

men håller med om att det visar mkt mer respekt med att Nia.

vi ses imorn!

jens sa...

Jag har alltid och kommer alltid att dua dig, fast du är äldre och klokare! Som den rebell jag är.. ;P

Isa sa...

En mycket senkommen kommentar (sept.08)

Den bäste reform jag upplevt i mitt 70+ liv är denna: den svenska DU-REFORMEN .

Ett liv i "latinländer", Frankrike och ffa Italien... Hur jag älskar det sv. språkets enkelhet, mer ju äldre jag blir! Att utan choser dua doktorn, när du är som mest utsatt, exempelvis..