vi pratar om miljömedvetenhet vid middagsbordet

som vanligt säger jag att italienare har en skrämmande låg känsla för allt som har med miljö att göra. och en utbredd "tänka på sig själv och inte bry sig om andra"-mentalitet. och slänga skräp på marken.

för att försvara sig och visa sig från sin bästa sida säger min karl:

men när jag sitter i bilen och har skräp jag måste slänga, öppnar jag inte rutan och slänger det längs vägrenen eller på trottoaren som så måga gör, nej , jag kör upp bredvid soptunnorna innan jag öppnar rutan, så att när jag slänger skräpet hamnar det bredvid en soptunna.

jag tittar hänförd på honom. så detta skulle vara miljömedvetenhet?

ja, men vi vet ju att sopåkarna sopar och tar upp allt skräp, det bredvid soptunnorna också!

han försöker ju iallafall.

katoliker och svordommar

italien är ett katolsk land. det är kanske inte alltid man reflekterar över det.men det finns en språklig aspekt som jag finner mycket intressant.

svordommar och fula ord.

det är ju ingen nyhet att italienare kan vara fula i mun. precis som alla andra. även om påven sitter ett stenkast bort.

men det finns en slags svordommar som är väldigt väldigt känsliga. le bestiemme. att lägga ihop heliga ord såsom gud, madonnan och jesus, med djur.

i toscana, har dessa mycket provocerande uttryck ganska stor spridning och de används betydligt oftare än i andra delar av italien utan att någon höjer på ett ögonbryn. (även om allt kan gå till överdrift). men i resten av italien anses det väldigt förolämpande mot de troende och mot gud själv att uttrycka sig på det viset. det handlar inte om att provocera och skrika ett "vaffanculo" eller "testa di cazzo" utan det handlar om att verkligen inte respektera den katolska kyrkan och de troende. (av den anledningen tänker jag inte skriva ut exempel på dessa ord i fall någon av mina läsare får för sig att prova orden i italien vid ett senare tillfälle.)

jag som levt i toscana i 6 år och som lärt mig italienska o toscanaska lägger ingen vikt vid om någon säger en bestemmia. i vissa delar av italien används vissa svordommar, i toscana använd bestemmier ofta, men min italienskalärare (som jag gick till för att slipa min grammatik) var noga med att påpeka att dessa ord kan verka normala här i Florens i vissa sammanhang, men det är absolut inte det i resten av italien och aldrig i offentliga sammanhang.

så sent som igår, för att visa på hur oacceptabelt det anses, råkade en deltagare i en dokusåpa med låg röst häva ur sig en bestemmia under direktsändning. knappt det hördes men tillräckligt många tittare hade uppfattat den. ringde in till programmet och killen i fråga fick lämna programmet. på grund av en bestemmia. samma sak hände för några år sedan i samma dokusåpa med en annan konkurrent. han blev portad från tv.

man kan tycka, att det borde räcka med en ursäkt, men italien är onekligen fortfarande för katolsk för det. för att acceptera att någon säger en bestemmia i tv av misstag.

som med så mycket annat i det här landet kan det verka paradoxalt. du får svära hur mycket du vill på alla sätt och vis och vara vulgär i tv, och det ersätts med ett piip. men kommer gud, madonnan eller jesus över dina läppar tillsammans med en förolämpning är det klippt.

men å andra sidan. det är ett katolsk land och man får spela efter reglerna.

hur ser du ut naken?

[två skyltdockor jag mötte inne på sisley idag.]

i motsatts till svenskar pratar italienare om kroppar.
om hur man ser ut. det finns inga tabun, inga oskrivna regler om att vakta sin tunga för att någon kan ta illa upp eller bli kroppsfixerad. ingen du-är-så-fin-som-du-är- logik heller. här kan man kommentera allt.

vad smala lår du har fått! men har du dålig hy idag? vad stora din bröst ser ut i den tröjan! du borde göra något åt din utväxt. du har verkligen en snygg rumpa.

helt vanliga kommentarer från italienska tjejkompisar. i italien sitter man alltid under lupp. det är bara vänja sig.

italienare är väldigt kroppsmedvetna. både män och kvinnor. och ser det som helt naturligt att kommentera hur folk ser ut. på gott och ont. man får höra att man gått ner i vikt och ser slim och snygg ut i sina tajta kjolar. när man gått ner för mycket i vikt får man höra att man ser hemsk och glåmig ut.

ingen italienska funderar om hennes rakt-på kommentarer kan få konsekvenser. om bruden hon kommenterar känner sig ful eller tjock. eller om det framkallar vad man i sverige är så rädd för: dåligt självförtroende, snedvriden kroppsuppfattning eller ätstörningar.

jag har vant mig. vid att folk tittar och kommenterar. och jag har börjat själv. jag kan inte ljuga om en smårund tjej frågar om byxor med låg midja passar henne. det gör det inte. jag ger komplimanger till mina väninnor om hur de ser ut. och jag har lärt mig att något som i sverige ses som oförskämt eller tabu, räknas in till vardag och god uppfostran. hålla koll på hur ens vänninor ser ut. lägga märke till om de tränat rumpan eller blivit av med sin dåliga hy.

jag kan inte tappa ett kilo i vikt eller slinga håret en nyans ljusare eller sminka mina ögon på ett nytt sätt utan att mina italienska vänninor lägger märke till det och kommenterar det.
och vid det här laget är jag van. van att hela tiden vara under lupp.
det kan man inte komma ifrån om man vill leva i italien.
för merparten av italienarna är mycket kropps och utseendemedvetna.
man får ta det med ro och se på det med filosofi.

prendere o lasciare.

Vem är Ni?

något av det första man får lära sig och anpassa sig efter när man flyttar till italien är att nia personer man möter.

att dua okända personer, personer som är äldre än dig själv eller är högre upp än dig i den sociala gerarkin är rakt ut oförskämt. ofta känner sig folk som blir duade av okända som att de blivit trampade på tårna, att de tar sig mer förtroende än vad de bör. chi sei per darmi del tu? chi ti conosce?

det svenska alla känner alla och är vän med alla, finns inte här. man brukar tillochmed bland unga människor prata om att innan man tar sig för mycket förtroende och visar sig från sin mest privata sida, bör man ha ätit middag ihop. (vilket understryker vilket betydelse man ger middagen)

att dua personer i italien, betyder att man har ett visst förtroende för varandra. unga människor som träffas i informella samanhang duar istort sett alltid varandra, men handlar det om jämgamla som möts inom jobb, duas det inte, iallfall inte till en början. ofta kan man efter en längre konversation fråga om det är okej att man duar varandra."possiamo darci del tu?" eller lliknande, för att göra samtalet lite mer snabbflytande och mindre inrutat.

som svensk kan man tycka det hela är lite obekvämt och bökigt i början. man kan känna sig osäker på när det passar att dua och när man måste nia. en bra regel kan vara att hellre nia för ofta än att dua fel person. då undviker du de hemskaste pinsamheterna.

iochmed niande kommer många artighetsfraser in i bilden. att skriva formella brev på italienska kan verka som kilometer av artightesfraser innan man kommer till kärnan. det ska användas titlar och bes om ursäkt och smickras och tackas på förhand.

men när man kommit in i det hela, tycker iallafall jag att det är något positivt. man känner sig mer respekterad. det behöver inte bli så personligt och i slutändan har man en arsenal av artighetsfraser. i det lång aloppet blir det det svenska duandet som blir obekvämt.

en italiensk student bad mig om en översättning till svenska av ett brev hon skulle skicka till ett svenskt universitet. när hon såg hur hennes A4-ark blev till sex rader på svenska såg hon på mig med stora ögon, nästan illa till mods. vi är inte så formella i sverige försökte jag. mer formellt än så här och de skrattar ut dig. med vänliga hälsningar liksom.

och vanans makt är stor. jag känner mig illa tillmods när jag ringer till sverige i formella ärenden. till banken, till försäkringen eller ett konsulat.

"SEbanken, hej det lisa!" svararen svensk tjej. och jag blir alldeles torr i munnen. i början försökte jag, vara artig som på italienska.

"eh . ja, godförmiddag, jag heter sophie och jag ringer angående mitt bankkonto hos Er, tror Ni att Ni möjligtvi skulle kunna ta fram mina uppgifter, tack?"

och jag hör såklart hur fel det låter på svenska. så jag anstränger mig nuförtiden.
"hej jag heter sophie, kan du ta fram mina uppgifter är du snäll?" medan jag grimaserar. hur kan man dua en tjänsteman på telefon som man inte ens sett? det låter som jag pratar med min lillebror.

det är underligt det där. hur man vänjer sig vid en ny kultur. och hur man kan känna sig obekväm i sitt hemland när tonårstjejer duar dig i biljettdisken. men det gör jag. ormai sono una signorina.

var sak har sin tid och sin plats. och vill du dua mig bör du först ha mitt erkännande.

klär du dig utmanande - utmanar du

italienare har för det mesta ingen blyghetsspärr vad gäller att betrakta och kommentera kvinnor tillskillnad från svenskar. innan jag flyttade till italien kunde jag klä mig provocerande i sverige utan att det gjorde någon större skillnad på hur jag blev bemött (om männen jag kom i kontakt med inte var stupfulla och hade tillfälligt tappat sina spärrar) för svenska män överlag är diskreta om inte blyga, och väluppfostrade, nästan tillknäppta.

italien är motsattsen. klär du dig utmanande får du tacklas med kommentarer och odiskreta blickar. och det tar inte länge innan man inser att vill man visa upp sig själv i korta kjolar och djupa urringningar får du ögonen på dig. man inser att spelar man på sin attraktion får man resultat, men man måste vara medveten om att man gör det.

en kvinna som som bär en rejäl uringning och blir förnärmad om männen betraktar den förstår jag mig inte på. jag tycker snarare de är löjliga. sen kan de säga att de inte klär upp sig för männen och vill bli respekterade. klär du dig utmanande - utmanar du, det är inte svårare än så.

läs följande artikel på DN, ironin är klockren.