italien och media - en liten essay

det är lätt att prata illa om italiensk, eller sydeuropeisk media och journalistik när man utgår från ett svenskt eller nordamerikanskt perspektiv. vad man sällan reflekterar över är varför. varför italien och spanien och grekland har en typ av demokrati och ett medialt system som är så annorlunda mot för den watchdog och neutralitets-ideologi som genomsyrar nordeuropa och usa

många svar kan man hitta bara genom en väldigt enkel historisk och sociologisk överblick.
de europeiska länder som ligger vid medelhavet (frankrike borträknat iochmed att det är mer kontinentalt) har haft en mycket besvärligare väg mot demokrati i relation till övriga västeuropa. l'Ancien régime (godägare, aristokratin, kyrkan och diktaturer) har haft till långt in på 1900talet starkt fäste i samhället. det har gjort att vägen mot demokratin och det borgerliga samhället haft mycket tuggmotstånd. och att den politiska striden tagit media som vapen.tillsammans med tardiv industrialisation och låg läskunnighet (på 50talet var majoritet i italien inte läskunnig, i sverige för att ha samma siffra måste vi bak till 1890!) har media inte haft möjlighet att göra sig ekonomiskt oberoende, som nord europeiska eller amerikanska lyckades med mycket tidigt, och det har lett till att media har styrts av de som haft pengar i samhället. dvs aristokratin, kyrkan, stora industri moguler och de stora politiska partierna.

italien, men inte bara, har ett mediasystem som länge för att överhuvudtaget överleva har levt i symbios med dessa maktspelare. som konsekvens har giornalisterna ofta varit politiker själva. utan finansiell självständighet är det svårt för en yrkeskår att ta steget bort från politiken, som i grund och botten håller dem vid liv. alltså har journalistiken och media aldrig haft möjlighet att skapa sig en så pass stark roll, kunna bli motpoler till det politiska systemet, watchdogs.
bara nu på senare år har man börjat jobba för att media ska skaffa sig en egen roll, och ta ett steg bort från politiken. ironin har velat att i italien den första som tog det steget var en storföretagare vid namn Berlusconi.

i ett samhälle som inte prövat på en modererad demokrati, men som styrs av stora inflytelserika sektorer, skapar ofta något som kallas för polarizated pluralism. dvs att samhällets pluralism är inte modererad och strävar mer eller mindre åt samma hål på olika sätt, utan står som motpoler. det skapas kraftiga motsättningar och det radikaliseras. det har hänt i bland annat i Italien. komunister, neofascister, vänsterkoalisioner och högerkoalisioner. jag brukar säga till folk som frågar mig om italiensk politik att det inte går att generelisera mellan höger och vänster som man kan göra i sverige. för här dras allt till sin spets. och när något dras till sin spets dras alla möjliga vapen in i den striden. och i det här landet har media inte tillräcklig erfarenhet och självständighet för att stå vid sidan om.

det är lätt att hoppa på Berlusconi för att han har tre tvkanaler och blev premiärminister efter en påkostad tvkampanj. man kan tycka illa om det. men man borde ha i åtanke hur de italienska mediasystemet fungerade utan honom. att partiet democrazia cristiana som ledde landet från andra världskrigets slut fram till krisen på 90talet hade monopol på en av de statliga kanalerna.(Rai Uno) de andra två tillhörde socialisterna och komunisterna. många såg de tre nya kanalerna som Berlusconi presenterade som ny och välbehövlig luft. sen att han utnyttjade detta för politiska syften ligger bara helt i linje med resten av det italienska mediasystemet. det han gjorde vara att inför den amerikanska marknadslogiken i italien.

i ett land som har en helt annan historia bakom sig, kan man inte uttala sig utan att ha en liten inblick i vad som generat vad. man kan inte beskylla journalistiken för att vara korrumperad och dålig om man inte vet varför den är det. det handlar om en helt annan socialutveckling. man kan inte kasta sten på enbart en politiker för att han syns mest, när man inte vet vad som försigått och vad som förigår bakom kullisserna.

om italien kan man aldrig sluta läsa, omman verkligen vill förstå sig på. för det handlar om ett mycket komplext land. media spelar en annan roll, för politiken har en annan position och utveckling, för att rent sociologiskt har ett land som italien ytterst lite gemensamt med länder som sverige och usa. så det är inte så konstigt att situationen är annorlunda.

men lägger man bort läsglasögonen med fördomarna är det hela mycket intressant.

l'inverno o l'inferno?

jag har aldrig låtsats att jag gillar italien på vintern.

kalla hus, ännu kallare stengolv. fukt, regn och dimma.
MEN rätt ska vara rätt. så hemskt är det inte. jag är bara bortskämd förmodligen.

och sen finns den en drös med argument som gör att den italienska vintern är att föredra:

- vintern är kort. i Toscana kan jag inte räkna ihop till mer än 4 vintermånader, (nov-mar)

- man kan köpa snygga vinterstövlar i rätt storlek och utan smarta anti-halka-sulor, för inga tjocksockar måste ner i dem och ishalt blir det istort sett aldrig.

- vantar behöver man bara tidiga morgnar och sena kvällar eller om man cyklar, mössa är helt klart en optional.

- fukten gör att du inte får flygande statiskt hår eller torr hud.

- tunna strumpbyxor och öppna skor förorsakar inte förfrysningsskador.

men främst så är det okej att ta på sig dunkappa och gnälla om temperaturen ligger under fem plusgrader. för det gör alla. för det är ju verkligen olidligt hemskt. kallt.

saker du bör vara införstådd med

om du ska tillbringa en längre period i italien

- du behöver tålamod. tålamod med allt som tar tid eller som inte blir av när det ska men som ingen kan göra något åt eller vet att förklara.

- du kommer inte långt med engelska. det går bättre med teckenspråk och gester eller språk som spanska och franska. lita aldrig på information en italienare ger dig på engelska. lita aldrig på att en italienare till fullo förstått dig om du pratar engelska.

- du kommer aldrig att komma i tid. om du förväntar dig att trafik och kollektiktrafik fungerar som i sverige vill säga, bussar hoppar över avgångar. tåg blir försenade i timmar. bilköer som ingen kan lösa eller trafikolyckor som blockerar. ta det för vad det är. var ute i god tid och med gott humör. att komma i tid är ett relativt begrepp. även för offentlig anställda och professorer.

-du kommer inte att förstå den italienska politiken. om du inte studerar politik. för det gör knappt italienarna själva. men det pratas knappt om annat på nyheterna.

- du kommer förvånas över att italienarna inte skäms över Berslusconi sådär som svenskar hade gjort. många tycker tillochmed att han är något positivt för italien. och för att förstå hela det resonemanget räcker det inte me att förstå den italienska politiken, men u bör greppa hela det italienska samhället.

- söndagar är uteslutande fotboll på tv. måndag är uteslutande fotboll i tidningarna. italien stannar upp och kan diskutera detaljer och kommentarer i evigheter. det är ju som sagt en vetenskap här. nationalvetenskap

köra bil i sverige och i italien

jag var ute och fikade med en svensk tjej häromdagen inne i stan. och då kom ämnet upp. det här med bilkörning och trafik.

när jag kom ner till italien hade jag inte haft körkort ens i ett år. det var minst sagt intressant sätta sig bakom ratten i italien. första gången jag körde ner mot Rom kommer jag aldrig att glömma. eller en kringlande slingrande smaaaal väg upp för ett berg till ett diskotek.

men sen är det som med allt annat.
man vänjer sig och sen är det inte mer med det.

man lär sig fickparkera på alla möjliga konstiga ställen, och att komma ut när man blivit inparkerad ( vilket möjligtvis är ännu svårare i det här landet, där man blir konstant inparkerad av folk med varningsblinkers som försvinner iväg) man lär sig att det viktiga är inte trafikreglerna utan att allt flyter på och att man är uppmärksam(speciellt på motorinos och galna busschaufförer). och att man inte sniglar. (om man inte vill bli omkörd på fel sida eller bli ut-tutad). man lär sig att trafikskyltarna saknas eller eller felaktiga och att det inte finns någon logik i någonting. att det är enkelriktade gator och defekta trekorsningar rödljus på de mest oväntade ställen. att det är för smala vägar så man får köra i omgångar för att komma runt. att man får tuta i kurvorna på landsvägarna om man inte vill hamna nere i ett stup. att parkeringsplatserna alltiid är för snäva och att hitta en speciell gata gör dig galen. man lär sig att ha ögon i nacken för alla komunalpoliser som sätter böter för de mest underliga saker för at få komunens budget att gå ihop.

men sen lär man sig de positiva sidorna. att man kan parkera var man vill, så länge man sätter på varningsblinkers (= jag kommer strax tillbaka och tar bort bilen du hinner inte ens bli förbannad) och har ögon i nacken för poliser. att man får köra som man vill så länge man inte orsakar olyckor. att det viktiga är att vara uppmärksam, inte trafikreglerna. att du aldrig behöver gå ur bilen för att tanka. att du kan alltid tuta som fan om bilisten framför dig inte fattar ett skit. du behöver inte hålla bökiga avstånd. och vara så noga.

så min prövotid för körkortet gick ut här. och trots att jag gjort alla prov på svensk mark, skrämmer svensk trafik livet ur mig. jag börjar kalsvettas så fort jag sätter mig i en bil på svensk väg. för det är så himla nog och rätt och riktigt. och jag vill vara precis sådan och jag vet inte hur man gör. jag kommer inte ihåg alla regler och praxis i den svenska trafiken. vem som ska köra ut först i olika korsningar och högerregeln(!?!). och hur nära man inte får ligga bilen framför en, och var man inte får parkera. och hur man gör när man tankar. svensk trafik ger mig prestationsångest. jag vill vara duktig, ja är ju svensk ju. men jag gör konstant fel.

i somras när vi bilade genom sverige jag och min italienare, körde han. precis som han kör hemma i italien. jag skrattade så jag grät över vad han lyckades med. och hur svenskarna reagerade. det känns som om svenska bilister parkerat sina bilar på en rullmatta som flyttar fram allihop på samma sätt i samma hastighet, sade han. och det är lite så, dnt svenska trafiken.
men han som inte lider av svensk prestationsångest, och inte bryr sig femöre om svenskarna bokstavligt talat hatar honom, körde precis som han ville på breda svenska vägar bland så lite bilar och där det var hur lätt som helst att vara slug, för alla stod still på sitt rullband.

klär du dig utmanande - utmanar du

italienare har för det mesta ingen blyghetsspärr vad gäller att betrakta och kommentera kvinnor tillskillnad från svenskar. innan jag flyttade till italien kunde jag klä mig provocerande i sverige utan att det gjorde någon större skillnad på hur jag blev bemött (om männen jag kom i kontakt med inte var stupfulla och hade tillfälligt tappat sina spärrar) för svenska män överlag är diskreta om inte blyga, och väluppfostrade, nästan tillknäppta.

italien är motsattsen. klär du dig utmanande får du tacklas med kommentarer och odiskreta blickar. och det tar inte länge innan man inser att vill man visa upp sig själv i korta kjolar och djupa urringningar får du ögonen på dig. man inser att spelar man på sin attraktion får man resultat, men man måste vara medveten om att man gör det.

en kvinna som som bär en rejäl uringning och blir förnärmad om männen betraktar den förstår jag mig inte på. jag tycker snarare de är löjliga. sen kan de säga att de inte klär upp sig för männen och vill bli respekterade. klär du dig utmanande - utmanar du, det är inte svårare än så.

läs följande artikel på DN, ironin är klockren.

två snabba om italien.

en italienare äter i snitt 28kg pasta per år. (världsrekord of course)

maffian omsätter 90miljarder fakturerade euro (!!!) om året och är italiens största företag.

mayday från en isbjörn vid medelhavet...

jag förstår inte.

jag förstår inte varför jag inte får gnälla på att det är kallt.

"men du är ju från Sverige - från Norrland!"

jaha.

det tycker italienare är otroligt roligt.

ungefär som om jag vore en isbjörn och borde gilla minusgrader.

men det är inte graderna i sig.

det är fukten.

det är dimman och smoggen.

det är alla dessa dåligt isolerade stenhus.

dessa stengolv från medeltiden som inte ens är ljumma på sommaren.

(all denna sten. som är jättefin och som man kan bygga helt otroliga renässansbyggnader av och som håller i all evighet. men som är min värsta fiende på vintern.)

och sen är det den italienska mentaliteten.

oj, är det kallt? ta på dig en ylletröja och tofflor och mössa och vantar, jamen kanske en hel yllekappa, inomhus. för här sätter vi inte på någon värme minsann. aldrig någonsin. det kan droppa från din röda näsa och dina fingrar kan bli stela av köld framför datorn. men inomhustemperaturen överstiger inte 18grader. trin inget annat. non ti illudere!

(italienare vet att det inte är lönt bråka med stenhus)

jag har aldrig varit in i ett hus i italien som vintertid är varmt och behagligt.

ja. och sen gnäller jag.

om man ska frysa utomhus, och frysa inomhus

och aldrig värma upp mig ordentligt någonsin under dygnets vakna timmar.

heja heja svenska varma hus och golvvärme

och t-shirt inomhus medan det är minus 27 utomhus!

yeah.

så mycket för att man kommer från Sverige.

så mycket isbjörn är det i mig.

så då vet ni, och då vill jag bara tillägga

det är verkligen kallt i italien idag.

jag fryser.

En ny Påve, ett VMguld, en efterlyst maffiaboss och en begravd Pavarotti.

sen jag flyttade till Italien har..

• Italien (Berlusconi) gått i krig arm vid arm med Bush i Irak.
• Påven Giovanni Paolo II gått och dött, och Benedetto XVI stigit upp på tronen nella Santa Sede.
• Fotbollslandslaget vunnit VMguld.
• Berlusconi fått stryk av en vänsterkoalition och tappat regeringsmakten.
• Den sedan över 40 år efterlyste maffiabossen Bernardo Provenzano har blivit tillfångatagen, på Sicilien (!).
• Juventus petats ner i Serie B för första gången.
• Luciano Pavarotti dött och begravts.

..ungefär det där som man grubblade över och sade,

"jag undrar just hur det är i italien när det händer".

ja just det. det vet jag nu.