vill ni veta det sista?

imorgon ska jag iväg på ärenden trots busstrejken, jag har inget val. jag får rita ett litet schema får att hitta de få avgångar som faktikst garanteras. jag måste in och prata med min professoressa om min slutuppsats. just nu är det bland det mest givande jag kan ta itu med. för ämnet är roligt och professoressan mycket entusiastisk, hon duar mig tillochmed (vilket är något väldigt stort i ett land som italien där alla elever ska NI:a sina lärare in i döden)

men ungefär där slutar min entusiasm.

efter visdomstanden är det csn som jävlas. de fortsätter streta emot. de kan inte godta att universitetet omorganiserar tentor och att professorer inte rättar o registrerar tentor i tid. på torsdag ska jag iväg och slå en påk i huvudet på professorn som satt käppar i hjulen - igen.
pengarna kommer inte lös ännu, och när de kommer lös kommer det inte att vara hela den summan jag ansökt om. jag har inget val än att hitta ett jobb vid sidan om mina studier om jag inte vill mötas av personlig konkurs när det blir sommar. för övrigt var det väl bara en tidsfråga.

2008 har verkligen bestämt sig för att vara ett schysst år, så här inledningsvis iallafall.

när posten med csn beskedet kom satte vi oss på hallgolvet med varsin whiskey och visste inte om vi skulle skratta eller gråta. min karl måste byta jobb inom ett år, och jag är utan studiepengar ytterligare en månad.(i bästa fall) det löser sig har jag sagt varje gång min karl deppat över sin framtid. nu säger han det löser vi, när jag får fortsätta med lånade pengar och leka kyrkråtta.

det slutade med att vi drack två glas whiskey var och gapskrattade åt hur jävligt det här året börjat. vad kan man göra? det ligger mycket komiskt i situationen. sen tog vi en promenad med alla hundarna. fem stycken. som i filmen om de 101 dalmatinerna. en muslimsk man och hans slöjbärande kvinna ville köpa hernan. vi sa att han inte var till salu. solen sken och hundarna var hurgladasomhelst. och vi glömde iallafall för en halvtimme allt vi har att ta itu med.