torsdag 14 februari 2008

små steg mot att känna sig hemma i ett nytt land

- första gången jag vaknade och inte förundrades över var jag var

- första gången jag stannade på trottaren med bilen, tryckte på varningsblinkers och försvann iväg på ett snabbt ärende.

- första gången jag var på bio och förstod handligen hela vägen.

- första gången jag åkte in själv till veterinären med hundarna, gjorde mig förstådd och förstod.

- första gången jag klarade av att beställa en trerätters-middag själv.

- första gången jag tutade och körde om på fel sida. och fickparkerade in bilen utan att bli kallsvettig.


- första gången jag kom på mig själv med att tänka på italienska.

- första gången jag tog på mig solglasögonen fastän det var mulet ute.

- första gången nia:ndet av okända personer kom naturligt.

- första gången jag skrattade åt ett skämt som byggde på ordens dubbla betydelser.

- första gången jag kunde läsa en skvallertidning och veta vilka kändisarna var.

- första gången jag tog på mig dunkappa när det var under 5 plusgrader utomhus.

- första gången jag kom på mig själv med att inte hitta "rätt" ord på svenska.

- första gången jag skaffade ett kundkort på mataffären i mitt namn.

- första gången jag förstod den politiska debatten. och hade så pass mycket kunskap om italien att jag kunde ge mig in i debatten vid middagsbordet.

- första gången jag insåg att mycket av det jag vet, vet jag bara på italienska och det är svårt att utrycka det på mitt modersmål.

och varför inte första gången jag inte behövde säga från vilket land jag kommer för det var ingen som reagerade på mig på det sättet längre.


allt här i världen handlar om små små steg. knappt du märker att du tar dem.

och sen en vacker dag är allt som var nytt,
självklart. någon frågar dig hur det gick till och hur det var, och du kommer bara ihåg små små minnesbilder och känslor. precis som från din barndom.

en vacker dag är du stor och det är inte mer med det.

10 kommentarer:

annalisa sa...

oh vad fint skrivet.

Maria, Barcelona sa...

Detta inlägg måste jag läsa en gång till - efter att jag nattat barnen. Inspirerande. Bra bra.

FrökenJordgubbe sa...

haha! Det där med tutandet o köra över på andra sidan fick mig att skratta högt.

Tant Brun sa...

Sorgligt, äventyrligt och roligt på samma gång. Tänker på att jag aldrig kommer att kunna anpassa mig i en stad som ligger 20 mil från min födelsestad och att du gjort det i ett nytt land. Strongt!

Anna Malaga sa...

Vad bra skrivet, hâller med!

http://scarymary.blogg.se sa...

Coolt! Förresten, bio i Sverige kostar väl runt 80-100 spänn (men så har jag inte varit på bio i Sverige på ett år, men antar att priserna ligger kvar). Så att lägga ut 6-7 euro för en film är ju helt ok :)

Johanna sa...

Åh vad bra! Och som Maria sa - inspirerande. Det får en att längta och drömma ännu mer om att komma iväg. Tja, förutom det där med att det blir svårt för dig att hitta rätt ord på svenska. Språk är det bästa jag vet och jag vill aldrig hamna i den sitsen - däremot hamnar jag gärna i den sitsen att jag kommer på mig själv med att tänka på spanska.. ;) (kanske får flytta dit först, haha)

Lullun sa...

Att förstå skämt som bygger på ords dubbla betydelse & hänga med i skvallertidningar; det är att komma LÅNGT. Tänk vad mycket det gör att veta namnet på sitt nya lands motsvarigheter John Pohlman eller Christer Sjögren (alltså sådana som kanske också till viss del passerat skvallerstadiet, men som ändå dyker upp i samtal här och där)... ;-)

Anonym sa...

Hmmm... måste bara få kommentera en sak förutom att texten du skrev, den andra jag läst i ordningen tror jag, är väldig bra, beroende på dess beskrivning av det personliga givetvis, men det finns annat där som sitter så jävla rätt, för att uttrycka sig rakt... men icke särskilt poetiskt.....

Det jag vill kommentera var ett tidigare inlägg där det stod: "Att förstå skämt som bygger på ords dubbla betydelse & hänga med i skvallertidningar..." Är inte det förstnämnda i vart fall som italienska människor ägnar sig mycket omsorg om...?

Tack för en mycket trevlig sida....

Anonym sa...

Molto bello questo post, mi sembra di rivedere me in molte cose (ovviamente al contrario).

Alessandro