det hänger på håret

när jag var fjorton år fick jag lockigt hår över en natt.
helt plötsligt när jag klev ut dyblöt ur duschen var mitt tonårsansikte inringat av lockar. och vi pratar inte självfall eller stora hollywoodskruvar. nej.lockar lockar lockar.
gud vad vi har legat i konflikt. jag och mitt hår.

jag färgade det riktigt mörk. gjorde om det till rött. klippte av hela skiten när jag var på semester i asien och blekte det. hade turban halva gymnasiet medan lockarna växte ut. (vilket tar en jäkla tid. man tror det växer och sen rullar det bara upp sig lite extra för att reta dig) gjorde det illrött inför studenten.

ja så har det hållt på. jag har kanske inte gjort mitt bästa för att förtjäna kärlek.

för något år sedan började jag platta håret. det är så mycket smidigare vakna med rakt hår som man bara kammar, när man har bråttom iväg, än lockar som blir till skatbon under natten och som du måste dona och trixa i evigheter med för att se vettig ut. (vilket enkelt liv ni lever ni med rakt hår!)

men nu har vi kommit sams.
jag och mitt hår.
såhär tjugofem år efter det att vi kom till världen tillsammans.
till vardags har jag det rakt. till partaj är det fritt fram för mitt hårs energi att ta sig utryck i dessa lockar. lockar lockar lockar. (är det kanke bara jag som känner att håret är lite nedstämt närman plattar det rakt, ungefär som om man satte handbojor på det. lite som att stänga in ett djur i en för liten bur. jag säger till mitt hår de dagar det är fritt fram för lockar, det harni väntat på va?)

idag kammade jag igenom mitt för dagen raka hår.
och såg att längden och den rågblonda färgen är mer eller mindre identiska med hur det var samma år jag fyllde 14. samma år som jag en dag vaknade och hade lockigt hår. då konflikten tog avstamp.

såhär drygt tio år senare tillbaka på ruta ett.

fast nu bestämmer jag. och vi är övverens.
och jag lovar dig håret, no more mörk hårfärg, pojkfrisyrer eller illrött.