att leva hand i hand med den svenska stereotypen

det är sällan jag tänker på det. men det är ju ett faktum.

jag är en invandrare. jag ser inte italiensk ut, jag ser svensk ut och bara genom min uppenbarelse komunicerar jag, oavsett om jag vill det eller ej, de många förväntar sig av en svenska.

sen att jag inte reflekterar över det och att jag känner mig hemma här, gör ju inte att folk jag träffar för första gången vet eller ens kan föreställa sig det.

första två åren fick jag ofta komplimangen

vilken bra italienska du pratar, man hör nästan inte att du bryter.

jag tog det som en komplimang, dels för att det underströk hur mycket tid och energi jag lagt åt att lära mig språket och vilket språköra jag har, och dels därför att jag inbillade mig att jag klev närmare italienskan och längre från utländskan i mig.

än idag får jag samma komplimang. men jag uppskattar det inte längre. självklart ler jag och säger tack. men inuti mig stör det mig. ibland svarar jag att det är väl klart, ci mancherebbe, efter drygt fem år i italien att man pratar bra italienska med mycket lite brytning.

varje gång jag får den komplimangen tar jag det, hur löjligt det än låter, som om folk inte förväntar sig att man kan lära sig så bra italienska på så kort tid. som att de underskattar mig. och som att de tar mig för vilken blond lite halvdum utländska somhelst, som lär sig tillräckligt med fraser för att gå på diskotek och flirta. som lever främst på sitt utseende. och italienarna kan driva med lite som de vill för hon fattar liksom inte skämten fullt ut.

goddam.
jag som alltid spelat på mitt intellekt, nerdimensioneras till en duktig lite blond tjej, som tänka sig(!), lärt sig så bra italienska.
om ni bara visste allt jag lärt mig.
om ni bara visste allt jag är.

och den enda slutsatsen man kan dra - är att fördomar och stereotyper får alla utlänningar sin beskärda del av. även jag. hur lite jag än känner mig sådan.

jag kommer alltid få konfronteras med stereotypen av den svenska tjejen, så länge jag befinner mig här.på gott och på ont. på samma sätt som alla andra som bytt kultur får konfronteras med sin kulturs stereotyper.

alla konfronter stärker din självbild och gör konturerna av just den du är, mycket mycket tydligare. förmodligen har jag efter dryga 5 år utomlands reflekterat mycket mer över vad det innebär att vara svenska, att vara uppvuxen i den svenska kulturen och vem jag vill vara i relation till det, än vad många som levt hela sitt liv i sverige gjort. och det ser jag som något positivt.

för även om jag gör det motvilligt, tar jag stereotypen i hand, varje dag. och gör henne till min vän. hur många svenskor kan säga att de ens är medvetna om vad den svenska stereotypen bär med sig? hur den formar dig och vad den förväntar sig av dig. och hur nära du ligger henne?