jag brukar ju skryta över att jag kan känna igen svenskar i italien utan problem. att de liksom andas ut en svenskhet i allt de gör, hur de ser ut och beter sig. för det kan jag. och det gör dem. precis som alla andra nationaliteter när man väl lärt sig att se egenheterna.
däremot har jag insett att svenskar sällan ser mig som svenska. jag har inte längre en aura av svenskhet runt mig. jag bor ju inte i Sverige så klädstil och beteenden och modi di fare avlägsnar sakta från svenskheten. det är nog normalt. det ypperliga beviset på detta kom för någon månad sedan.
på en restaurang dit vi ofta går ut och äter jobbar en tjej. hon är i trettioårsåldern och har bott i Florens bra länge, minst tio år kan jag tänka mig. det roliga är att hon jobbar tillsammans med en av min sambos barndomsvänner. så vi har liksom umgåtts en hel del.vi umgicks bra länge som italienskor. tills den dagen min mobil ringer medan vi står och pratar och jag börjar prata svenska med personen som ringer.
är du svenska?! utbrister hon.
vaddå är du det också? svarar jag.
och sedan blev allting väldigt komiskt.
det visade sig att våran gemensamme vän inte sagt något av den enkla anledingen att det inte slagit honom. det var liksom irrelevant. "mica m'importa che siete svedesi, non ci penso" säger han.
det hade aldrig fallit mig in att tro att den tjejen var svenska. hon andades inte den där svenskheten som jag kan nosa mig till. och hennes italienska var istort sett fri från svensk brytning. henne hade det heller inte slagit att jag kunde vara svenska.
men nu varje gång vi ses anstränger oss, med att prata om vad som hänt i sverige och vad det är för väder däruppe och främst med att prata svenska. tills någon i sällskapet säger att nu får det fan räcka med att göra sig så märkvärdig, ni bryter säkert värre på svenska än på italienska ivarje fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar