när jag kom ner till italien var bloggande inte något man gjorde. där jag hamnade fanns ingen internetuppkoppling och jag hade fortfarande inte köpt mig en digitalkamera. det var lite som en annan tid. man dokumenterade sig själv på ett helt annat sätt.
de hade säkert varit schysst, men främst sjukt pinsamt, att ha ett bloggarkiv från mina bravader som 19 åring ute vid medelhavet. då hade jag förmodligen inte heller haft ett rött album med inklistrade fotografier, tagna med en engångskamera köpt vid ett souvenirstånd vid det lutande tornet i Pisa. med en toklockig solbränd tonårstjej vid kolluseum. i en gammal skräpbil ute på landsbygden, och med två vänner som kisar mot solen under en paus på en av broarna över floden arno. men det är precis vad jag har. precis som jag har kvar alla handskrivna brev jag tog emot den sommaren.
och det känns alldeles utmärkt att bloggandet kom in i mitt liv senare. och att digitalkameran inte hann föreviga alla utekvällar och all galenskap, för jag vill minnas dem precis så här.
jag vill minnas mitt första år i Italien, the old way. fotografier i album, brev, dimmiga party minnen och telefonnummer på papperslappar. även om jag känner mig som en gammal tant. inget facebook och ingen blogg. personer som bara förvann ut i mängden efter den sommaren. och minnen som bara finns i mitt huvud, i någon handskriven rad i ett brev, och i tummade fotografier i ett rött album.
de hade säkert varit schysst, men främst sjukt pinsamt, att ha ett bloggarkiv från mina bravader som 19 åring ute vid medelhavet. då hade jag förmodligen inte heller haft ett rött album med inklistrade fotografier, tagna med en engångskamera köpt vid ett souvenirstånd vid det lutande tornet i Pisa. med en toklockig solbränd tonårstjej vid kolluseum. i en gammal skräpbil ute på landsbygden, och med två vänner som kisar mot solen under en paus på en av broarna över floden arno. men det är precis vad jag har. precis som jag har kvar alla handskrivna brev jag tog emot den sommaren.
och det känns alldeles utmärkt att bloggandet kom in i mitt liv senare. och att digitalkameran inte hann föreviga alla utekvällar och all galenskap, för jag vill minnas dem precis så här.
jag vill minnas mitt första år i Italien, the old way. fotografier i album, brev, dimmiga party minnen och telefonnummer på papperslappar. även om jag känner mig som en gammal tant. inget facebook och ingen blogg. personer som bara förvann ut i mängden efter den sommaren. och minnen som bara finns i mitt huvud, i någon handskriven rad i ett brev, och i tummade fotografier i ett rött album.
1 kommentar:
Jag tycker om gamla tanter ibland ; )
Alessandro
Skicka en kommentar