en torsdag

jag har varit ute hela dagen på ärenden. lyckades komma så sent till ett möte att mötet aldrig blev av. delvis pga min pojkvän och delvis på grund av den berömda lokaltrafiken. insåg dock, min tidsoptimism till trots, att tjugofem minuter väntar inte vissa personer på dig. lyckades lösa bara hälften av vad jag borde på mitt universitets segreteria på eftermiddagen, andra hälften måste jag lösa imorgon. det är alltså helt möjligt att saker tar så långt tid och fortfarande ska dokument skrivas på vanligt papper som ska faxas, och att kontoren hinner stänga innan de löst allt.

dessutom tappade jag min högst bedårande vantar. har ingen aning om hur och var, mina enda vantar. ett par fina fina.

så nu är jag arg över att jag får frysa om händerna imorgon när jag ska iväg till stan, arg över att jag inte egentligen har råd att köpa ett par nya och arg över att jag förmodligen inte kommer hitta samma snygga vantar även om jag springer hela florens runt.

sen är jag less på att alla italienska kontor är så omständiga. är det möjligt att bara få ett halvt ärende uträttat?

men utöver det är allt okej och under kontroll.

om jag bara hittar ett par likvärdiga vantar imorgon.

jag är faktiskt optimist just nu.

den lilla mànniskans snigeltakt

(ursàkta svenskan, jag sitter vid ett italienskt tangentbord pà universitetet)

dà var vi hàr igen. nàr planeringen fàr stà tillbaka bara fòr att ingenting àr som det ska i det hàr landet. jag har 2 timmar fòr att gòra ingenting innan kontoret som skulle vara òppet fòrmiddagen, òppnar vid tre pà eftermiddagen.

min kebablunch inne i stan flyttas fram till tidig eftermiddag.

det àr dàrfòr tiden flyger i italien, fòr att saker hela tiden màste planeras om.

konstigt nog fick jag tag i den professor jag var ute efter imorse, och fick lòst ett problem jag har fòrsòkt lòsa under 2 mànaders(!) tid. det tog inte mer àn tjugominuter och lite kallprat och artighetsfraser. mer behòvdes inte. men det har tagit mig tvà mànader att komma till den punkten. fòr att lòsa ett problem àt den svenska byràkratin som vid det hàr laget antagligen tror att jag gàtt och dòtt, med tanke pà den svenska effektiviteten i relation till min och italiens snigeltakt.

om ni bara visste, Sverige.

sà fòr att slà ihjàl tiden, sitter jag pà mitt Universitets stora stolthet, Scienze Sociali's bibliotek, och googlar och flyter fram pà internet.

och nàr jag hittar min hemstads lokaltidning och huvudtiteln lyder "kyrkokòren slutar i protest" kànns allt pà svenskt vis nerdimensionerat igen. tànk nàr en kyrkokòr som protesterar vinner fòrsta sidan. den lilla mànniskan i fokus.

tànk.

hàr dàr den lilla mànniskan nàstan aldrig syns. och dàr den lilla mànniskan tillbringar halva sin vakna tid med att brottas med sin planering. fòr det stora landet gòr det hela bara mer och mer komplicerat.