italienare har alltid haft svårt med engelska..

föreställ dig en drygt 70 år gammal politiker och internet.

ett oväntat möte

tisdag morgon på bussen. en gammal herre med hatt stiger på och sätter sig bredvid mig. och börjar berätta sitt liv. han ärr 80år och har tillbringat 40 av dem omkringresande i Europa bland musem och konsgallerier. han är konsthistoriker och fotograf. på 50talet gav han ut en bok med denne kollega, om hur helgon avbildats inom konsten efter medeltiden. de var först ut av alla och boken såldes i de finaste bokhandlar och över hela världen. sen talar han om förfalskad konst. om du bara visste det jag vet. säge han och flinar.

nu är han en enkel pensionär på väg till doktorn. när han kliver av önskar han mig en trevlig dag och säger att livet vore bra mycket behagligare om det fanns fler unga människor som tog sig tid att lyssna, 'ni har en så lång väg kvar att gå.'

nästa gång vi möts lova att du kramar om mig, säger han och tar min hand i sina gamla och sträva. och jag ska ta ut dig på lunch.

sen kliver han av och jag åker till jobbet.

...

kan man blocka spamkommentarer?
(utan att behöva godkänna kommentarerna..)

jag har en drös löjliga o pretentiösa spamkommentarer på engelska jag gärna varit utan lately..

så, lite musik för skrivandet...

det blir ett nöje det här!

min svindyra villa uppe på en kulle utanför Florens

ska jag köpa med pengarna jag kommer tjäna på min bästsäljande bok.
det behöver inte vara svårare än så. det vet vi.

färger på marknaden

portvakterna

det är en fin sak med italien, att portvakterna fortfarande lever kvar. Nästan alla större fastigheter med prestige har sin portiere. som håller rent, pustar och sopar och öppnar och stänger och helt enkelt håller koll på vem som går ut och in. Gör ett stort hyreshus mer personligt.

Mitt arbete ligger längs med den berömda shoppinggatan via Calzaiuoli i Florens, och fastigheten har som sig bör sin portiere, en äldre herre som pustar mässing knapparna och dörrhandtagen, sopar och håller marmortrapporna skinande rena. en sällsam människa som alltid har ett vänligt ord eller en dagstidning över, och som har samtligas respekt. en man småpratar med när man har fem minuter över, en som fixar med bud och post eller helt enkelt bara lånar dig ett paraply.

portvaktarna är en av dessa detaljer med italien.

Giusy Ferreri

off we go

imorgon flyger jag som bekant till Barcellona över helgen.
Så vi ses sen, förhoppningsvis med foton och massa nya roliga minnen!

är inte alla lika inför lagen?

ett av de senaste lagförslagen som diskuteras är ligger allt annat än i linje med att alla är lika inför lagen. Man vill införa att alla chaufförer till de såkallade 'auto blu' (de bilar som kör politiker och har både sirener och massa andra fördelar, och som enligt traditioner är mörkblåa) ska bli imuna mot trafikregler. de ska inte kunna bli av med poäng på körkortet oavsett vilka trafikregler de bryter (?!) och alltså kunna sätta sig över lagen, för politikerna räkning...och det handlar om flera tusentals chaufför

är det alls så konstigt om italienarna inte känner något förtroende för makthavarna och lätt känner sig uppgivna? Att de flesta italienare ser med förakt på makteliten och tycker att politikerna främst ser till sina egna intressen?

en frukthandlare

vad händer ikväll?

en hel massa, för staden håller öppet fram till tidig morgon!

jag har skrivit mer utförligt om la notte bianca på travelstart bloggen.

så, det blir en lååååång natt.

"ah..det gamla och det fria..detta blir en pizzeria"

vad har jag gjort egentligen, att det är så här enkelt att driva med en...
vad säger man?
pappa jag ville ju inte ha en italienare - det bara blev så..
hahahaha
(missa inte axelvaddarna förresten)

idag vid piazza duomo

så äntligen har vi fått lite blommor och grönt vid il Duomo. underbart fint.
jag tänkte på det idag, vilken tur man har som går förbi en av europas vackraste monument varje dag på väg till jobbet.

jag citerar Marcus Birro

för han har lyckats uttrycka sig så bra i sin fotbollsblogg, så här på en gång efteråt.
(fetstilen har jag lagt till)
-------
(...)
Zlatan. Min vän. Min älskade hjälte. Du lämnade Inter för att få vinna Champions League. Nu är du utbytt och utslagen av ditt gamla lag. Det lär os salla något om lojalitet. Det lär oss något hur det är att älska en klubb, ett klubbmärke, en stad, ett lag, en fana. Fråga Zanetti.

Vilka vita hjältar. Etoó! Världens bästa anfallare spelar världens bästa försvarsspel. Lucio. Mamma Mia vad bra han var ikväll.

Jag har aldrig älskat Inter som jag älskar dem ikväll. Det här är en långt större bedrift än att vinna med 3-1. Serie A käkar hela världen.

Helt otroligt!

Alla älskar Barcelona. Alla står och applåderar detta fina, välspelade Barcelona. Ingen har något elakt att säga. Alla är fina människor med Unicef på tröjorna.

Därför är det extra anmärkningsvärt att Sergio fult, uselt och lågt kastar sig som en trasa för att få (före detta Barcaspelaren) Motta utvisad. Redan Mona Sahlin visste att det är en större skam när människor (eller fotbollslag) med hög moral och solidarisk svansföring beter sig illa. Fallet blir tyngre.

(...)
-----------
yes.
det första Mourinho säger till italiensk tv efter matchen, är att det är det lyckligaste ögonblicket i hans karriär. det säger en hel del. efter 38 år är inter i final igen. efter att ha slagit både chelsea och barcelona.

sommartider hej hej

jag har sju myggbett på min högerhand.

Nya skor - nya äventyr!

jag har bokat en weekend till Barcellona. jag ska dit med min bardomsvän, och bästa vän, lovisa som flyger ner från Sverige. det ska bli så kul och välbehövligt. så nu har jag valt ett par sandaler från sommarkollektionen på mitt jobb som ska med på resan! passande nog ett spanskt märke.

sommarhetta, ett kylskåp, rödvin, starkkryddad mat och några pitbulls.. del 1.

det är början av augusti 2003. en av de varmaste och mest kvava somrarna italien kommer att komma ihåg under 2000talet. termometern visar långt över 35 grader i skuggan och fukten klibbar sig fast. det är en dag då det inte finns ett moln på himlen och då syrsorna spelar i skuggan av de höga pinje o eukalyptus träden. de är nästan öronbedövande högt. Florens är en kokande gryta. asfalt och stenhus. trafik och dumdristiga turister.

min då nyblivne sambo ska köra ett kylskåp upp till sin storebror som jag vid det laget inte hunnit träffa. ett kylskåp. onekligen något man inte kan leva utan under den heta italienska sommaren.

min sambo har en liten lastbil. vi boxar in kylskåpet och ger oss ut på de smala landsvägarna. gräser är gult och sönderbränt av solen. landskapet ligger i dvala under dagens varmaste timmar. lastbilen har ingen airconditioning och vi har rutorna nervevade och de varma luften virvlar omkring oss. man hör syrsorna likaväl.

hans bror bor i grannkomunen Prato halvvägs upp på ett berg, eller snarare en kulle täckt av olivträd och skog, i ett gammalt, enormt stort, stenhus där det en gång hölls diverse djur och jordbruk. nu bor han där med sin tjej och deras hop av pitbull terriers. men utan kylskåp. och under an av de varmaste somrarna i mannaminne har de köpt ett nytt kylskåp som vi nu har med oss där vi tar oss fram på de toscanska landbygdsvägarna under förmiddagssolen. jag sitter där på passagerarplatsen, i värmen, med sommarluften som rufsar om mitt lockiga hår,och föreställer mig platsen dit vi ska. plötsligt börjar vi slingra oss upp längs en smal smal väg som går i zick zack..jag tänker på barnfilmen bamse, och huset där hans farmor bor. för så smal är vägen, medan den slingrar sig upp bland olivträd och områden vinrankor. den enda skillnaden är att min sambo tutar varje gång vi närmar oss en kurva längs med berget för att vara säker på att eventuella mötande bilar stannar, för plats för två finns det inte. och vi vill ju inte rasa ner i det tvära diken och ras som omgärdar den smala vägen.