a good old lady...

jag har träffat en tax idag. hon var 17 år.(!!) hon var blind, med bara 3 tänder och döv. hon hade mjäll och lite kutig rygg. men hon var glad. viftade på svansen och sprang runt.

det ni!

två snabba om italien.

en italienare äter i snitt 28kg pasta per år. (världsrekord of course)

maffian omsätter 90miljarder fakturerade euro (!!!) om året och är italiens största företag.

en historia om en vänskap som föddes på en flygplats

jag mötte honom i Rom, på flygplatsen. jag stod i kö bakom honom. det var strejk och istort sett alla flighter var inställda. jag skulle till stockholm och han skulle till san fransisco. efter fem timmar i kö tillsammans fick vi samma bedsked. du är ombokad på en flight sent ikväll. du mellanlandar och flyger vidare morgonen efter. jag skulle bli slussad till köpenhamn, han till paris. vill du följa med och äta? frågade han mig där vi stod med våra nytryckta biljetter i handen.

han valde med omsorg den restaurang som såg dyrast ut, jag ska hursomhelst se till att få ut det på min reseförsäkring skrattade han. och så slog vi oss ner. och åt och umgicks i över tre timmar.

han kom från san diego, jobbade som ingenjör och hade varit och rest runt bland sina släktingar i södra italien. jag hade bott i italien några månader och hade ingen aning vad jag skulle ta mig till med mitt liv.

vi pratade om mycket och hade många saker gemensamt. vi skiljdes efter att ha bytt mailaadresser och telefonnummer och jag gav mig av mot gaten som skulle ta mig mot köpenhamn och han mot paris. samma kväll pratade vi på telefon. jag från mitt hotellrum i köpenhamn, och han från sitt rum i paris.

det blev början på en givande vänskap och många långa intressanta samtal. han kom tillbaka till italien några månader senare och bodde hos mig, vi luffade runt i bil i dem toskanska landskapen och sjöng och stannade och åt lunch på små osterior och trattorior. han skickade böcker och telefonkort och vi hördes nästan varje dag. han tog det vackraste foto på min svarta mops carmen, som jag har. och han var den första personen jag ringde när hon dog.

vi pratade om att bo utomlands. han sade att han hade tänkte på det många gånger, att pröva lämna usa och försöka sig på något alternativt i europa. men sen sade han, jag kan inte. jag har min mormor. hon är redan så gammal. om jag flyttar iväg nu kanske jag missar hennes sista år i livet. fast jag vet, att när hon int elängre finns kommer det vara min egen mamma som är för gammal och kommer att hålla mig kvar. ord som på någotvis fastnade i mig. och som drog en gräns mellan honom och mig. jag kände mig så egoistiskt, för jag kunde inte hålla med honom. sen blev jag ju kvar utomlands medan han bor kvar i san diego. jag förstod så innerligt hans resonemang, men jag kunde inte, med all kärlek jag känner för min familj, göra det till mitt.

han försökte få mig att komma och hälsa på honom. det var visst uppenbart att han var kär i mig sade alla omkring oss. men jag lyssnade inte med det örat, för jag var inte kär i honom. han erbjöd sig att betala för min biljett över atlanten. men jag hade precis lärt känna min nuvarande sambo, och avböjde. så vi höll kontakten via mejl och då och då ringde han.

sen kom mailet där det stod att han förlovat sig. men en tjej från san diego. hon var förskolelärare. på deras förlovingsfoto var hon riktigt söt. sen kom mailet om deras planerade bröllopsdatum. och nu är dem gifta sedan två år tillbaka. han skrev till mig några veckor senare, att hade han bara haft modet att lämna sin familj, hade han flyttat till italien och friat till mig. men nu blev det inte så.vi håller fortfarande kontakten men inte lika ofta som innan. det är väl så när man blir vuxen. och när man ser på livet på olika sätt.

en liten pusselbit om en låtsasarm och två småflickor som gungar..

han satt snett framför mig. mot färdriktningen. han var gråhårig och hade ett gråsprängt skägg som täckte halva hans mörkhyade ansikte. han hade keps och ett par glsögon framför trötta ögon. över axeln hängde en liten väska. den vänstra handen höll den högra armen i ett fast grepp. när han reste sig upp för att kliva av bussen såg jag varför. varför han höll hårt om sin högra arm. för den var av plast. han hade en armprotes.

han klev av och jag fastnade i en minnesbild från min barndom.

jag har en bild av mig och en jämgamma tjej. vi är kanske sju åtta år. hon kanske är något äldre än mig, jag vet inte, men hon är ett halvt huvud längre än mig det minns jag säkert. vi är i en lekpark. omgivna av sand. och bortom lekparken är det grönt. gräs och buskage. det kan hända att vi är på en camping. jag vet att vi inte är i mina hemomgivningar.det är fint väder. vi har på oss shorts och t-shirts. vi står och gungar på bildäcksgungor. håller oss i kedjorna och svingar oss fram och tillbaka. hon är ljus som mig och har sitt svenska rågblonda hår utsläppt.

jag minns att vi gungar för bilden av oss gungar. jag ser hur vi gungar i otakt och hon försvinner bakåt när jag åker farmåt. sen sätter vi oss ner. på däcken. petar med våra barnfötter i sanden. och jag biter mig i läppen. och tittar ner i marken och grubblar på hur jag ska formulera mig. men i den åldern tar sådant grubbel ingen längre stund. sen säger jag "hur gör du egentligen med din låtsasarm när du gungar? hur gör du för att hålla fast dig?"

jag minns tydligt hur två små flickor pratar om en låtsasarm. att vi petar med fötterna i sanden och skrattar. hur otvunget det är. sanden, gräset och gungorna. jag minns inte att det var andra personer i närheten. jag minns inte varför vi gungade ihop. jag minns inte var vi var eller vad den flickan hette.det har barnaminnet lämnat därhän. men jag minns hur vi gungade fram och tillbaka och ur hennes plastarm hade en konstig färg men att hon inte brydde sig. att vi gungande och gungade som stora flickor, ståendes på däcken.
jag minns inte hur länge vi var tillsammans i lekparken. eller var jag gick sen. eller varför. jag minns bara att samma natt drömde jag att jag hade en låtsasarm. och jag tyckte det var häftigt. och jag minns att jag tänkte i drömmen - jag ska också lära mig att stå och gunga med min nya arm. jag ska bli lika duktig.

när jag ska kliva av vid min hållplats är jag djupt försjunken i tankar. jag kliver av en hållplats för tidigt. för jag letar och letar i mitt minne. letar och letar bakåt i min bardom. men jag kommer inte ihåg. jag kommer inte ihåg vem den andra flickan är. vad hon heter eller hur vi kände varandra. bara en bild. av hela den dagen och hela den flickan blev det blott några minnen kvar. gungor, sand och gräs. och en liten ljus flickas låtsasarm. men hade det inte varit för den äldre herren på bussen, hade det minnet kanske legat gömt för alltid.

jag tycker att min bardom är underbar. för den är full av små bilder. små bilder i små lådor som vaknar till ibland. en person som övar på att lära sig minnas, och bara minns det mest väsentliga ur sitt barnperspektiv. hur ska man pussla ihop alla dessa bilder?

mayday från en isbjörn vid medelhavet...

jag förstår inte.

jag förstår inte varför jag inte får gnälla på att det är kallt.

"men du är ju från Sverige - från Norrland!"

jaha.

det tycker italienare är otroligt roligt.

ungefär som om jag vore en isbjörn och borde gilla minusgrader.

men det är inte graderna i sig.

det är fukten.

det är dimman och smoggen.

det är alla dessa dåligt isolerade stenhus.

dessa stengolv från medeltiden som inte ens är ljumma på sommaren.

(all denna sten. som är jättefin och som man kan bygga helt otroliga renässansbyggnader av och som håller i all evighet. men som är min värsta fiende på vintern.)

och sen är det den italienska mentaliteten.

oj, är det kallt? ta på dig en ylletröja och tofflor och mössa och vantar, jamen kanske en hel yllekappa, inomhus. för här sätter vi inte på någon värme minsann. aldrig någonsin. det kan droppa från din röda näsa och dina fingrar kan bli stela av köld framför datorn. men inomhustemperaturen överstiger inte 18grader. trin inget annat. non ti illudere!

(italienare vet att det inte är lönt bråka med stenhus)

jag har aldrig varit in i ett hus i italien som vintertid är varmt och behagligt.

ja. och sen gnäller jag.

om man ska frysa utomhus, och frysa inomhus

och aldrig värma upp mig ordentligt någonsin under dygnets vakna timmar.

heja heja svenska varma hus och golvvärme

och t-shirt inomhus medan det är minus 27 utomhus!

yeah.

så mycket för att man kommer från Sverige.

så mycket isbjörn är det i mig.

så då vet ni, och då vill jag bara tillägga

det är verkligen kallt i italien idag.

jag fryser.