jag bytte frisörska förra året, då vi kom i gräl.
ett sådant där teatraliskt ett där det flyger hårborstar och smälls i dörrar(hon tog sig friheter med en sax på ett sätt hon inte borde ha gjort).
i vårt lilla samhälle finns hennes salong, och en till.
jag gick över till konkurrensen. för jag tycker det är praktiskt ha gångavstånd till frisören. mer fåfäng än så är jag inte än så länge.
det visade sig efter några månader, att mitt hår mår bättre, att blekningsmedlet min nya frisörska använder sig av, inte sliter ihjäl mina fina skandinaviska hårstrån. och dessutom förstår hon sig på hur jag vill att mitt hår ska klippas toppas och gud vet vad. jag kommer inte längre hem med ett stort missförstånd på huvudet.
men det bästa är att den här frisörsalongen finns sedan evigheter i det lilla samhället och har även tre stycken stolar med skum och borstar och rakhyvlar för äldre herrar som kommer in för att raka skägget varje morgon. det är en gammaldags barbiere utöver att vara en frisösalong.
varje morgon, för jag går alltid till frisören på morgnar eller förmiddagar, sitter farbröderna med sitt morgonkaffe och med rakskum i ansiktet och gestikulerar och pratar högljutt om viktigheter och väder. precis som jag gärna föreställer mig att alla män gjorde i italien för några årtionden sedan. eller åtminstone som man ser i alla filmer. det känns lite som en resa bakåt i tiden in i en värld dit blonda unga kvinnor aldrig haft tillträde.
fast nu har jag ju det, och nu pratar ju jag med dem om viktigheter och om väder, och får min beskärda del andra generationers visdomar, och busvisslingar av farbröderna som kunnat vara mina mor och farföräldrar, när jag nyblonderad och fönad går därifrån. lite som anita ekberg.
man ska inte underskatta ett gräl och vad det kan föra med sig.
ett sådant där teatraliskt ett där det flyger hårborstar och smälls i dörrar(hon tog sig friheter med en sax på ett sätt hon inte borde ha gjort).
i vårt lilla samhälle finns hennes salong, och en till.
jag gick över till konkurrensen. för jag tycker det är praktiskt ha gångavstånd till frisören. mer fåfäng än så är jag inte än så länge.
det visade sig efter några månader, att mitt hår mår bättre, att blekningsmedlet min nya frisörska använder sig av, inte sliter ihjäl mina fina skandinaviska hårstrån. och dessutom förstår hon sig på hur jag vill att mitt hår ska klippas toppas och gud vet vad. jag kommer inte längre hem med ett stort missförstånd på huvudet.
men det bästa är att den här frisörsalongen finns sedan evigheter i det lilla samhället och har även tre stycken stolar med skum och borstar och rakhyvlar för äldre herrar som kommer in för att raka skägget varje morgon. det är en gammaldags barbiere utöver att vara en frisösalong.
varje morgon, för jag går alltid till frisören på morgnar eller förmiddagar, sitter farbröderna med sitt morgonkaffe och med rakskum i ansiktet och gestikulerar och pratar högljutt om viktigheter och väder. precis som jag gärna föreställer mig att alla män gjorde i italien för några årtionden sedan. eller åtminstone som man ser i alla filmer. det känns lite som en resa bakåt i tiden in i en värld dit blonda unga kvinnor aldrig haft tillträde.
fast nu har jag ju det, och nu pratar ju jag med dem om viktigheter och om väder, och får min beskärda del andra generationers visdomar, och busvisslingar av farbröderna som kunnat vara mina mor och farföräldrar, när jag nyblonderad och fönad går därifrån. lite som anita ekberg.
man ska inte underskatta ett gräl och vad det kan föra med sig.
foto härifrån
8 kommentarer:
Vilken underbar liten historia!Jag får nästan lust att flytta till Italien jag med...
jag älskar dina små anekdoter! du skriver sånt lite för sällan dock, jag tyckte att du gjorde det oftare förut i din blogg. mer små berättelser om vardagslivet i italien till oss bloggläsare, per favore!
Ännu en underbar historia från dig. Du skriver så levande, känns som jag sitter där med er, fast jag förstår förstås inte ett ord av vad ni säger. Jag lyssnar mest på melodin :).
I barbieri italiani sono qualcosa simile a dei personaggi mitologici ; )
Alessandro
Vilken underbar historia! Jag ser framför mig hur du sitter där med din blekning i håret och de gamla farbröderna med sitt ramskum i ansiktet och diskuterar och gestikulerar hej vilt. Jag skulle gärna vilja vara med!!!
Kram Dila
Det låter...helt underbart, som en saga, om du förstår vad jag menar...
Du skriver så mysigt o bra, Sophie. När du e klar med din laurea så borde du sätta tänderna i den där boken som måste skrivas!
ååå det här var härligt att läsa =) jag vill också!
god fortsättning på julen!
Skicka en kommentar