den som vill bli fin får lida pin..

i snitt tillbringar en kvinna 3 år framför spegeln för att göra sig vacker. och mannen väntar sammanlagt 3 månader på henne.

det var en av titlarna på tv-nyheterna igår.

gammal vet bäst

detaljminnet är underligt. idag när jag tog ett varmt långt bad kom jag plötsligt ihåg en intervju jag såg på tv i ett hotellrum i amsterdam för några månader sedan. en 75årig kvinna som såg helt ny ut. fin och rar och slät i ansiktet och sund. hon satt hos oprah och hävdade att hon aldrig varit hos en plastkirurg och jag valde att tro på det, och sen sade hon att hemligheten bakom hennes skönhet och ungdom var hudkrämer. att hon smorde in både kropp och ansikte det första hon gjorde varje dag.

så jag klev ur badet och smorde in hela mig med min dyra hundkräm jag alltid glömmer bort att använda. och det känns som om jag tagit ett steg i rätt riktning.
yes.

uppdatering

det var storm igår. jag blåste hela vägen till universitetet. bokstavligen. fick reda på att jag klarat den hemska tentan. inget höjdarbetyg direkt. men av 145 studenter hade 22 klarat tentan. un esame bastardo. så jag klagar inte.

den andra tentan antar jag gick bra. så jag har inte magont över den.

så då ska vi se csn om jag kan bli rik nu innan jul. ah.

idag är det snöluft istället. kall och torr och tyst. men jag tror knappast det kommer att snöa där jag bor. tyvärr. men jag funderar på att gå och köpa lite jäst och ställa mig och baka lussekatter i eftermiddag.

mitt liv som efternamn

mitt efternamn börjar på AB. alltid först i skolsammanhang om det inte råkar finnas någon arab med ett efternamn som börjar på AA, eller om fröken vill använda omvändordning och det börjas med alla som heter Ö-någonting, men det är ytterst osannolikt, ask me i know efter 9 årig grundskola och treå på gymnasium och snart fyra på universitet.

skräcken på lågstadiet:
midvinter.iskallt och alla barn till badhuset för att simma. alla frusna barn i badkläder på iskalla stenplattor framför bassängen som bara gud vet om den innehåller iallafall ljummet vatten. "jaha..när jag ropar upp ert namn, dyker ni ner i bassängen och simmar två längder. okej?"
skräcken lägger sig som en sten i magen, perfekt när man ska simma, för fröken tittar ner på klasslistan och ropar högt,
"Ab...sophie!" och så får jag hoppa i vattnet.

ångesten på högstadiet:
här ska skolbarnen blandas, kids från min by med kids från alla andra byar. massa högstadiekids som inte känner varandra och som ska delas i grupper."jaha..ska vi kanske berätta litegrann om oss själva inför de andra, så vi lär känna varandra? då ska vi se säger biologiläraren och tittar ner på en klasslista, Ab.. Sophie, du kan väl börja?"

men men..sen kom jag till Italien och till universitetet. där allt i skolsammanhang är offentligt. muntliga tentor med publikoch alla betyg uppspikade på anslagstavlor, uppropade i klassen och utlagda på internet. med tanke på att varje klass innehåller drygt 100 elever är det dock rätt lätt att smälta in i massan. om man inte är utländska och har ett efternamn som i nio fall av tio avgör hur listan utformas.
alla trängs vid listan vid anslagstavlan för att se vilket betyg de fått. och alla fastnar på det konstiga utländska långa efternamnet överst på listan - och vilket betyg det namnet fått. men vem är det här?! frågar den ende manlige studenten som inte vet vem den blonda tjejen är. och ngn annan som inte känner mig alls och som jag inte ens skulle kunna gissa mig till förnamnet svarar : det är hon där! och pekar på mig. ah ho capito! du har fått 27 (betyget alltså)bruden! och om inte alla vända sig om vid uppropandet av mitt namn, gör de det när betyget kommer skrikandes.
de första tio gångerna blev jag röd som en tomat och förbannade min fars släkt för deras efternamn, nu rör det mig inte i ryggen. grazie! ropar jag tillbaka och skrattar inombords. haha stå där ni i kö och leta efter era likadana efternamn i evighet. nu går jag hem. och sen ber jag en stilla bön över att jag tackolov fick ett högt betyg. alla faccia loro.

för i italien är privacy ett mycket relativt begrepp. och fick man ett efternamn som gör det till en omöjlighet får man lära sig att leva med det.

mitt i allt

känns det som om jag har en gammal dammig ytterrock på mig.

som jag bara vill ta av mig och skaka ordentligt.

jag vet inte ens om jag vill ta på mig den igen.

men just nu har jag så otroligt mycket för händerna att jag inte kan göra annat än behålla den på. och med tanke på att det går mot vinter, kommer jag nog att behöva den. för den håller varmt. det gör den. det är bara det att den är gammal och dammig.

när skenet bedrar

jag brukar ju skryta över att jag kan känna igen svenskar i italien utan problem. att de liksom andas ut en svenskhet i allt de gör, hur de ser ut och beter sig. för det kan jag. och det gör dem. precis som alla andra nationaliteter när man väl lärt sig att se egenheterna.

däremot har jag insett att svenskar sällan ser mig som svenska. jag har inte längre en aura av svenskhet runt mig. jag bor ju inte i Sverige så klädstil och beteenden och modi di fare avlägsnar sakta från svenskheten. det är nog normalt. det ypperliga beviset på detta kom för någon månad sedan.

på en restaurang dit vi ofta går ut och äter jobbar en tjej. hon är i trettioårsåldern och har bott i Florens bra länge, minst tio år kan jag tänka mig. det roliga är att hon jobbar tillsammans med en av min sambos barndomsvänner. så vi har liksom umgåtts en hel del.vi umgicks bra länge som italienskor. tills den dagen min mobil ringer medan vi står och pratar och jag börjar prata svenska med personen som ringer.

är du svenska?! utbrister hon.
vaddå är du det också? svarar jag.
och sedan blev allting väldigt komiskt.

det visade sig att våran gemensamme vän inte sagt något av den enkla anledingen att det inte slagit honom. det var liksom irrelevant. "mica m'importa che siete svedesi, non ci penso" säger han.

det hade aldrig fallit mig in att tro att den tjejen var svenska. hon andades inte den där svenskheten som jag kan nosa mig till. och hennes italienska var istort sett fri från svensk brytning. henne hade det heller inte slagit att jag kunde vara svenska.

men nu varje gång vi ses anstränger oss, med att prata om vad som hänt i sverige och vad det är för väder däruppe och främst med att prata svenska. tills någon i sällskapet säger att nu får det fan räcka med att göra sig så märkvärdig, ni bryter säkert värre på svenska än på italienska ivarje fall.

the bottom-line

jag blir inte klok på vänskap.

vi lever ju inte på 18oo talet och behöver envisas med att kommunicera genom handskrivna brev som måste färdas med fartyg över världens alla hav.

men ibland tycks det onekligen så.

skyll er själva.

en änka, 11euro och en aperitivo..

vi kliver in i djuraffären. dét sitter en grå pappegoja i en bur som säger " ciao ciao" när han ser oss. en äldre gubben i kofta kliver fram bland en hop hundleksaker.

hej, vi har en undulat-änka. hennes man dog imorse. har ni en ny?

vi går in i ett rum där det står en bur med säkert 20 undulater. i alla möjliga färger. vilken vill ni ha? frågar djuraffärsgubben. vi ser på varandra. hur gör man när man ska välja en ny man åt en änka, sådär på stående fot? Guendalina är ljusljusblå. celeste. kanske en blå undulat i en annan nyans. hålla sig till samma färg liksom.

vi pekar på en mörkblå nästan lila i lysrörsljuset. han blir bra säger vi. okej. ett ögonblick senare har vi en liten pappkartong med en blåundulat i.

11 euro. säger djuraffärsgubben.

dyrare än så är det inte att arrangera ett äktenskap.

på vägen hem när vi kör förbi vår favoritbar säger min karl, vi kan väl stanna o ta en aperitivo?sagt och gjort. tjejen i baren som blivit en av våra vänner, undrar varför vi ser så sammanbitna ut. för att en av våra undulater dog. så vi har åkt och köpt en ny. han sitter i bilen och väntar. "men nej", utbrister hon," ta in honom han kan väl också få vara med!" så min karl går ut till bilen och bär in pappkartongen med undulaten och ställer honom på bardisken.
sen småpratar vi och dricker drinkar ich äter snacks och stuzzichini. den nye mörkblå sitter och tittar ut genom ett litet lufthål.

"så fick han sin svensexa!"skrattar hon när vi bär ut honom och åker hem. för nu blir det allvar. nytt hus och ledsen fru.

ja. så nu sitter den nyblivna ledsna ljusblå änkan Guendalina och den 11euro mörkblå nyinköpte och lär känna varandra. och nu under middagen ska vi ha familjeråd och hitta honom ett namn.

vi har inte längre två undulater

vi har en. jag hittade Milo död imorse.

så vad gör vi nu? lilla Guendalina kan ju inte leva ensam. vi ska åka till en djuraffär i eftermiddag. antingen köpa henne en ny kompis. eller hitta henne ett nytt hem.

så onödigt.