fredag 14 september 2007

min nya verklighet

jag ser Florens natthimmel från mitt sovrumsfönster. eller, det är inget fönster, utan en vägg av glas, och drar jag inte för mina stora vita gardiner blinkar flygplan föbi på den svarta himlen. flygplan med människor på väg till Florens och flygplan med människor på väg härifrån. det är en aldrig sinande ström av blinkade små ljuspunkter, och ibland när min sambo somnat in och jag inte kan, stänger jag av tv:n som flimmrar i bakgrunden och pratar för sig själv och jag släcker lampan på mitt nattduksbord. jag öppnar ett av fönstren på glnt, för att låta nattluften komma in. sen kryper ner under mitt täcke och drar vår lilla hund intill mig och så ligger jag och ser på dem små ljuspunkterna, på flygplanen. på alla människorna som flyger till eller från min verklighet.

och så tänker jag. att en gång för drygt fem år sedan satt jag i ett flygplan. var jag en av dem människorna som besökte någon annans verklighet. jag hamnade i en gammal mercedes taxi som kördes av en äldre, liten (så liten att vid varje sväng och korsning tog han tag i ratten och drog sig upp för att se) krokig och gråhårig gubbe med solhatt som mitt i natten tog mig genom Roms innerstad, förbi ett upplyst och enormt Kolloseum, människor på gator och uteserveringar under gatlampor och maffiga byggnader. jag som somnade i ett litet hotellrum med blårandiga tapeter och ett smalt fönster som släppte in stadens alla ljud, röster och lukter. jag lyckades inte somna utan låg och stirrade upp i det vita taket, inandades den typiska lukten av gamla stenhus, och svettades i värmen som den guldfärgade takfläkten inte fick bukt med. och jag tänkte: det här är inte min verklighet.

dagen efter, i ett myller av människor med röster som jag inte förstod, i värmen och med alla mina väskor, satte jag mig på ett tåg mot Toscana. ett gammalt slitet tåg med mjuka nersuttna beiga säten. jag kunde inte slita mig från fönstret. det var varmt och landskapet utanför var vackert, torrt och hett med stenhus och olivträd och stora vingårdar. fukten var påtaglig och värmen tog på krafterna och allt som sades runt omkring mig, var obegripligt. jag susade fram och upp genom italien längs med kusten och förlorade mig i dagdrömmeri om medelhavet som jag följde genom mitt tågfönster. det var juli 2002 och det skulle ha varit början på en tre månader lång sommarjobsvistelse, men blev början på något helt annat.

vår lilla hund sparkar till, och jag undrar vad hon drömmer om, jag snusar henne i nacken och hon lugnar ner sig. min sambo sover, tungt, men tyst bredvid oss. en gång sade jag till honom, att har du tänkt på alla dessa flygplan som vi ser från vårt sovrum på natten, på alla människor på väg hit eller bort. på vad som är deras verklighet, och vad Florens eller Italien är för dem? men han tittade bara på mig och sade, hur mycket kan du grubbla över egentligen? och det är kanske så. han grubblar inte över det. för det har alltid varit hans verklighet. medan jag har bytt. och fortfarande kommer ihåg när allt var nytt och annorlunda. jag följer ett flygplan på väg ner mot oss med blicken. små ljusa och röda prickar på en svart natthimmel. jag hör syrsorna i trädgården och det är nästan svalt. mina ögonlock tynger och innan ljuspunkterna försvinner från vår sovrum blundar jag. och jag tar ett djupt andetag och andas in alla hemvanda dofter och somnar. somnar in och i mina drömmar talas det språk jag inte förstod för fem år sedan. och jag är hemma, i min verklighet. medan andra människor stiger av ett flygplan några kilometer närmare Florens centrum och kanske tar ett första steg i något nytt, sover jag i det som blivit till hemma.

6 kommentarer:

Annalisa sa...

..oh vad fint. vad ung du måste ha varit när du kom till italien. men det är kanske därför du trivs?

Sandra sa...

Jag vet inte varför riktigt, men jag fick tårar i ögonen när jag läste denna texten. Kanske för att jag också flyttat ifrån vad som var min verklighet. Inte i närheten lika långt som du men ändå kommit till något nytt. Dina ord hade värme, vemod och texten var på något sätt avskalad. Bara det som skulle vara med var där liksom.

malin sa...

kanske var det josé gonzález i bakgrunden, kanske var det din text, kanske var det en kombination, hur det nu än var fick jag nästan tårar i ögonen. blev sådär skönt rörd, fundersam och längtansfull efter något nytt.
kanske var det din berättelse.
det var det nog.
fint.
kanske man borde besöka italien.

Nathalie nathalienilsson87@hotmail.com sa...

Så bra du skriver. Det är så intressant att läsa. Jag påbörjade min resa till Italien för nästan exakt ett år sedan. Jag och min kompis åkte med tåg ändå ifrån Sverige till Santa maria novella, i din stad för att vidare åka till Siena och lära oss italienska. Det blev så mycket mer:) Jag träffade min pojkvän, jag åkte tillbaka som aupair. Han följde med hit. Och nu ska jag dit igen, till universita degli studi di siena! Jag vet att det finns många svenskar i florens, och jag letar kompisar...:) Buonanotte,ciao!

Den där Manuela sa...

i framtiden kommer jag förmodligen att känna samma "hemmakänsla" som du gör nu. då sitter jag på en veranda i ett vackert hus i italien, medan jag dricker vin och tittar ut över Adriatiska havet. du får gärna komma förbi på en grappa då :)!

stammi bene

sophie sa...

annalisa:som du nog sett på min presentation börjar det vara ett tag jag bott här nere, jag kom hit som 19åring.

sandra:en förändring är alltid en förändring. från ett sverige till ett annat, eller från ett land till ett annat. tack för komplimangen

malin:du borde verkligen besöka italien. så vi kan umgås.

nathalie: hör av dig. min mail är sophie_qui@hotmail.it det r inte svårare än så. =)

manuela: haha..men givet! fatta vilka härliga pastaluncher och rödvinskvällar vi ska ha, när vi kommer att bo i samma land. men skynda dig på vetja!..