tisdag 11 september 2007

på min busshållplats

på min busshållplats ser jag ofta en ung tjej.
om vi inte stiger på samma buss, så hoppar hon av när jag hoppar på, eller väntar redan när jag kommer cyklandes, eller är på väg hem när jag är på väg bort.
det vore inte något nämnvärt över den här flickan om det inte vore för hennes hår.

första gången jag såg henne, var jag på väg till första dagen på universitetet. det var hösten 2004. hon stod lutad mot det röda järnstaketet. jag lade märke till henne, trots att jag var så nervös den morgonen, för att hon hade blonderat sitt korpsvarta hår och hade en orangeblond kort page. otroligt osmakligt. otroligt fult faktiskt.

efter några veckor syntes hon igen vid busshållplatsen, med en mycket kontrasterande utväxt. och jag sa till mig själv, att om hon klippte av det där horrenda gulaktiga håret och höll sig till en svart kort frisyr, skulle hon se så mycket bättre ut.

men det gjorde hon aldrig. hon blekte heller inte utväxten.

igår tog jag bussen in till universitetet för första gången i höst. hon stod där med sitt hår. hon stod lutad mot det röda staketet och väntade när jag låste fast min cykel och sprang med andan i halsen mot hållplatsen medan bussen kom suckande från trafikljuset. jag är alltid sen, hon är alltid i god tid. hon har fortfarande samma hår, bara mycket längre, som hon hade hösten för tre år sedan. nu har hon sitt svarta raka hår nästan ned till midjan, men med dem sista 20 centimetrarna är fortfarande orange-gula. som om tiden stannat till längst ut i topparna en höst för 3 år sedan.

När jag ser hennes hår som blir längre och längre, men förblir blont längst ut, tänker jag att det är ganska underligt egentligen, att hon har det så, håret, och att man kan mäta tiden, flera år tillochmed, med en utvuxen frisyr på en helt okända människa.

2 kommentarer:

Sandra sa...

Vilken härlig målande beskrivning!

Lovan sa...

En sån hair-do kanske vi bör undvika, båda två! ;)