att göra små små ärenden

jag behöver persilja. så jag går till den lilla alimentari-butiken på hörnet av torget. jag har en liten hund med korta ben i släptåg, det har jag alltid när jag går runt i det lilla samhället där vi bor. men nej, tanten har inte persilja, du kan fråga slaktaren säger hon. så jag går till slaktaren, han har precis öppnat upp igen efter siestan och håller på att dona med draperiet av oranga, vita och röda solblekta plastpärlor. bakom en knippe lök och några tomater, i en egen liten papperspåse har han en handfull persilja omsorgsfullt ihopknuten med en tråd.
Han ser på mig, sen ser han på hunden och säger med ett snett leende, vilken taskig mamma du har då som tar med dig till slaktaren för att köpa persilja! sen skrockar han. och min kortbenta lilla hund tittar upp mot honom och dem utbyter en blick.

vi sneddar från slaktaren mot tidningskiosken, som egentligen är ett hål i väggen fullt med tidningar och en liten rund mörkhårig tant med glasögon. hon sitter försjunken med en penna i handen och med den lilla runda bordsfläkten på full fart. det surrar tyst och luktar trycksvärta. jag ber att få la Repubblica och tanten ser upp från sin korsordstidning och fastän tidningarna ligger i en näpen rad mitt emellan oss båda, är det hon som drar fram dagens exemplar dagstidning till mig. jag ger henne ett 1 euro mynt och hon lägger det i sitt röda skrin. min lilla hund ryms inte inne hos tidningstanten om jag ryms, så litet är det, så hon väntar utanför på trottoaren. står och spejar mellan löpsedlar mot baren på andra sidan gatan bortom doktorns parkering, där alla gamla gubbar har samlats runt borden för att fördriva eftermiddagen. på väg ut ur tidningkiosken möter jag ett litet barn som har bråttom på väg in, och det blir lite krångligt att ta sig igenom, och min hunds lilla koppel hamnar om foten på barnet och hela hunden dras in mot serietidningarna, en barnfot på en hundtass. "omständigt" säger tanten och skrattar. jag får ta min livrädda hund i famnen och kliva ut på trottoaren.

med hunden i famnen och med en tidning och en brun papperspåse med persilja, går jag till tobakshandlaren. hans stora grårandiga katt sitter på trappan och min hund slinker mig ur armarna och försvinner efter katten in i tobakshandeln. tobakshandlarn själv skrockar bakom disken och säger, det var ju tur du bara hade med dig en hund idag. och det var nog tur. hans fru, tobakshandlerskan kommer ut med min hunds koppel i näven och huden i släptåg. den spjärnar emot och morrar mot katten. jag ber om ursäkt och så skrattar vi allihop. "jag är övertygad om att skulle katten bara vilja skulle den svälja min lilla hund hel, så stor är den," och ja, säger tobakshandlaren, det är nog möjligt. jag ber att få sigaretter åt min sambo, och bland det myller av sigarettpaket på hyllan bakom honom, tar han fram ett paket winston röda. precis säger jag och blinkar mot honom. jag känner mina kycklingar svara han. (conosco i miei polli, säger man här när man menar att man känner sina vänner.) "du ska få en påse" säger han, "så dina händer räcker till". jag lägger ner min plånbok, tidningen, persiljan och sigaretterna och sen betalar jag. "syns vi imorgon?" frågar han när jag är på väg ut. "hur ska jag veta det?" svarar jag.