En hel stad med omnejd rasar under en jordbävning. ett nybyggt sjukhus faller ihop som ett korthus. alla säkerhetslagar har inte följts fastän abruzzo är en av de regioner som löper störst jordbävningsrisk. sjukhuset kostade tio gånger så mycket som detvar tänkt. men 95procent har blivit obrukbart.
Det visar sig att vissa byggnader består av sand. hundratals personer mister livet. man förfasas över hur det kunde hända, hur kommunhus och kyrkor rasat och att ansvariga struntat i säkerhetsnormer. man pratar om jorbävningsområden som decennier senare fortfarande inte återskapats. om universitetet i Aquila som har all byråkrati under rasmassor och damm, universitetsstudenter som riskerar att förlora hela akademiska karriärer.
men det pratas om jesusbarn och krucifix som dras fram, oskadade, under ton av sten och cement. man ser en bild på det som återstår av ett sovrum, allt har rasat, rummet gapar som ett hål på andra våningen. madonnatavlan hänger kvar på väggen. den har inte ens blivit sned.
Berlusconi flyger till de olycksdrabbade och lovar att det ska byggas en new town, använder de engelska orden som låter moderna och fina för att tala om något fruktansvärt, att medeltida gränder och hus kanske aldrig kommer att återuppstå. han betalar ett specialteam som fixar tandproteser samma dag som en äldre kvinna går fram till honom med sin tandlösa mun.
varje tvprogram, alla tider på dygnet, propsar på att man ska skicka sms, skicka en euro till offren för jorbävningen. samma media som visade på ur miljoner och miljoner försvann ner i fickorna på sluga personer under sista jorbävingen i början av 200otalet.
Italienarna hjälper varandra. skänker pengar, hjälper till, gråter och tänder ljus i kyrkor. Barnen som överlevde jorbävningen för sju år sedan och som sitter med men för livet och är rullstolsbudna berättar blygt inför tvkameror att man måste börja om. att man måste ta tag i livet.
många hundar har överlevt sina hussar. skadade och dammiga, rädda och ensamma söker det tröst hos brandmän och poliser. man behöver folk villiga att adoptera dem. ge dem mat.
en liten flicka döps i all enkelhet i ett av tältområdena som är uppsatta för det numera hemlösa. hon vet ingenting om vad hon varit med om. men alla gråter. hon symboliserar la rinascita, återfödelsen. samma dag nya skalv som mäter mer än 4 på richterskalan. personer som har förlorat allt men som säger att vi böjer oss inte, vi ska bygga upp allting igen. det ska bli som det en gång var.
man har slutat gräva efter människor. man har hittat nästan 300 döda. inga saknade finns kvar på de officiella listorna. man har hållt begravningarna. fyra muslimska ritualer utöver de katolska. nu börjar man köra bort rasmassorna. städa upp. och det lilla som blir kvar, ska ligga som grund för det som ska byggas upp. på nytt. igen.
Det visar sig att vissa byggnader består av sand. hundratals personer mister livet. man förfasas över hur det kunde hända, hur kommunhus och kyrkor rasat och att ansvariga struntat i säkerhetsnormer. man pratar om jorbävningsområden som decennier senare fortfarande inte återskapats. om universitetet i Aquila som har all byråkrati under rasmassor och damm, universitetsstudenter som riskerar att förlora hela akademiska karriärer.
men det pratas om jesusbarn och krucifix som dras fram, oskadade, under ton av sten och cement. man ser en bild på det som återstår av ett sovrum, allt har rasat, rummet gapar som ett hål på andra våningen. madonnatavlan hänger kvar på väggen. den har inte ens blivit sned.
Berlusconi flyger till de olycksdrabbade och lovar att det ska byggas en new town, använder de engelska orden som låter moderna och fina för att tala om något fruktansvärt, att medeltida gränder och hus kanske aldrig kommer att återuppstå. han betalar ett specialteam som fixar tandproteser samma dag som en äldre kvinna går fram till honom med sin tandlösa mun.
varje tvprogram, alla tider på dygnet, propsar på att man ska skicka sms, skicka en euro till offren för jorbävningen. samma media som visade på ur miljoner och miljoner försvann ner i fickorna på sluga personer under sista jorbävingen i början av 200otalet.
Italienarna hjälper varandra. skänker pengar, hjälper till, gråter och tänder ljus i kyrkor. Barnen som överlevde jorbävningen för sju år sedan och som sitter med men för livet och är rullstolsbudna berättar blygt inför tvkameror att man måste börja om. att man måste ta tag i livet.
många hundar har överlevt sina hussar. skadade och dammiga, rädda och ensamma söker det tröst hos brandmän och poliser. man behöver folk villiga att adoptera dem. ge dem mat.
en liten flicka döps i all enkelhet i ett av tältområdena som är uppsatta för det numera hemlösa. hon vet ingenting om vad hon varit med om. men alla gråter. hon symboliserar la rinascita, återfödelsen. samma dag nya skalv som mäter mer än 4 på richterskalan. personer som har förlorat allt men som säger att vi böjer oss inte, vi ska bygga upp allting igen. det ska bli som det en gång var.
man har slutat gräva efter människor. man har hittat nästan 300 döda. inga saknade finns kvar på de officiella listorna. man har hållt begravningarna. fyra muslimska ritualer utöver de katolska. nu börjar man köra bort rasmassorna. städa upp. och det lilla som blir kvar, ska ligga som grund för det som ska byggas upp. på nytt. igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar