jag tänker varje gång att jag ska fotografera honom

men jag möter honom alltid när jag inte har med mig en kamera.

han är drygt sjuttio år och en cykel är allt han behöver för att tjäna ihop sitt leverne. Han trampar tungt och långsamt runt på en gammal rostig cykel, med en grå keps på huvudet. han ler stort och tandlöst och skriker för allt han är värd, att han för små slantar slipar alla dina knivar och saxar. ut kommer någon hemmfru utrusande med förkläde, tofflor och en hop köksknivar i näven.

på sin cykel har han monterat en gammal slipsten. det är därför han cyklar med sådan möda. och med italiensk finurlighet drar han slipstenen med pedalerna och skönsjungande slipar han husmödrarnas knivar så att svetten blänker och han måste rätta till sin keps.

han får några mynt i handen. kanske ett glas vatten eller hemgjord lemonad och sen cyklar han vidare till nästa by. vår tobakshandlare säger att den här farbrorn cyklat runt och slipat knivar i fyrtio år. han är ett levande bevis på en svunnen tid där han cyklar bland nypolerade bilar. om man anstränger sig kan man se honom nynnandes ute på den toskanska landsbygdens grusvägar för fyrtio år sedan. något yngre, mindre kutruggig och med vita tänder. men med samma cykel då ny och blank, och en tung slipsten.