onsdag 9 september 2009

hurdan utlandssvensk man väljer att vara - uppdaterad

jag reflekterar över det ibland. speciellt när italienare jag möter för första gången utbrister "men gud vad duktig du är på italienska!" eller något i stil med att jag integrerat mig väldigt väl och de nästan blir förvånade. ungefär som jag varit ovanligt duktig. när jag bara tycker att jag gjort mitt för att kunna leva på ett tillfredställande sätt.

för mig har det alltid varit självklart att om jag ska leva här, vill jag göra det så mycket jag bara kan, på samma villkor som italienarna själva. av respekt för italien och av respekt för mig själv. hur mycket slit det än behövs för att ta sig in i en annan kultur eller lära sig ett nytt språk på en hög nivå. min första tid här, då jag inte kunde utrycka mig precis som jag ville, eller inte förstod mig på, upplevde jag som frustrerande och begränsande. och det var min största motivation. jag kunde inte för allt ivärlden föreställa mig att leva på det sättet.

jag har med åren dock insett att långt ifrån alla utlandssvenskar resonerar som jag. en del har tillbringat större delen av sitt liv här, utan att bry sig om att behärska italienska på en viss nivå, eller läsa på om deras kultur eller traditioner. de har tagit till sig det som de kommit över, inte mer. och de trivs utmärkt.

vissa svenskar lever utanför sverige, men äter huvudsakligen svensk mat, pratar svenska och tar till sig främst av den svenska kulturen. lite som att välja ett land som känns behagligt och sen installera sig som året-om-turist. personligen tycker jag att det är ett begränsande sätt att leva som utlandssvensk. och ganska nonchalant gentemot det land som tagit emot dig. jag ser inte poängen. mer än att det kanske är häftigt att säga att jag bor i sydeuropa på släktträffen. fastän de inte vet vad det egentligen innebär att leva i den kulturen fullt ut.

(det är nog lika bra att jag inte uttalar mig om svenskkolonierna i spanien heller.)

uppdatering:
för att undvika missförstånd, (och tack för era kommentarer!) jag menar inte att man ska sudda ut sin svenska identitet eller inte dra nytta av att vara tvåspråkig/tvåkulturell. jag pratar om viljan att ta seden dit man kommer och respektera att man flyttat till ett annat land och inte kan förvänta sig svenskhet. inte heller bör man bli sociolog eller läsa på universitet, men jag tycker att man som inflyttad har ett visst ansvar att försöka förstå sig på (inte nödvändigtvis hålla med om, men vara medveten om) vissa aspekter, som man som infödd får genom modersmjölken och uppväxten.

8 kommentarer:

ida sa...

kan det inte vara så också att människor är olika nyfikna på och intresserade av språk och samhällsföreteelser i allmänhet? utan att dra in svensk-kolonierna som sagt så tror jag att det är så. i hemlandet upptäcker man dem inte lika lätt men även där gör folk som de gör och pratar som de pratar utan att tänka efter så mycket samtidigt som det finns andra som analyserar sin samtid och kultur.

Johanna Siljehagen sa...

Svensk/finsk kommer jag alltid att vara på vissa sätt för det finns italienska saker jag inte vill ta an. För mig är det viktigt att lära språket(är dock urkass grammatiskt i alla språk), tradtitioner(delta är frivilligt), hålla sig uppdaterad och ha ett intresse för samhället(inte politik för min del). Däremot så jobbar jag svenskt, för det har alla nytta av och jag delar med mig av min komptens som svensk. Däremot vad jag inte gillar är svenskar som bor här och BARA gnäller över Italien. Det finns mycket positivt och galet roliga saker att berätta om. Bara för att det är annorlunda, betyder det inte att det är fel. Skrattat har jag gjort under hela mitt liv, men aldrig som här...+ IDA´s kommentar = min åsikt.

Freedomtravel sa...

De utlandssvenskar du pratar om är ju människor som egentligen vill bo i Sverige, de bara önskar att Sverige låg på lite sydligare breddgrader... Men visst är det ganska tråkigt och inskränkt... Och vad tycker inte vi om utlänningar som kommer hit och gör likadant...?

Johanna Siljehagen sa...

Jättebra med uppdateringen, håller med till 100%.

Lina sa...

Hej!!!

Jag förstår dig- och håller med dig i ditt resonemang. Jag flyttade till USA som tonåring (numera amerikansk medborgare, men är tillbaks i sverige sedan 3 år tillbaks) och till en början träffade jag många svenskar som bara ville umgås med svenskar och följa svenska sedheter och traditioner. Jag tycker man måste ta seden dit man kommer, för det behöver man inte förlora sin identitet som svensk. För mig handlar det om att anpassa sig till det nya landet och respektera deras kultur, språk etc. (precis som du skriver).

Har följt din blogg under en tid faktiskt. Tycker jättemycket om att läsa dina inlägg. :)

Ha de,
Lina

alessandro sa...

Men det är samma sak för många italienare i Sverige (eller från överallt). Jag kan svenska nästan flytande efter 3 år och en halv. Andra stannar hela livet men kan inte svenska eller vill inte vara i samhället eller!

Anonym sa...

Heja! Haller helt med!
Nu kom jag pa vem du ar lik pa fotot, Kate Hudson, pa pricken!
Ses pa mandag!

Kram Tina

Veronika sa...

Blir så avis, älskar italien! bara besökt milano men folket, staden, jaa allt var toppen! Jag vill till italien ännu mer när man läser din blogg! Sköt om dej!