jag ligger vaken i sängen på morgonen långt innan både sambon och hundarna vaknar och tittar på takfläkten som snurrar och snurrar. det är varmt och fuktigt. och solen tar sig in genom gardinerna.
jag ligger och leker med tanken. om jag aldrig hamnat i italien. vad jag hade gjort, var jag hade varit och hurdan jag varit.
jag leker med tanken och en underlig känsla kryper tätt intill mig. en känsla jag försöker sätta ord på. men jag hittar inget ord. och jag letar och letar i mitt huvud.
då inser jag. att jag tänker på italienska. även den här gången. jag ser mig själv prata om mig själv och med mig själv och med de som är en del av mitt sverige. på italienska.
jag kan omöjligt veta hur det hade varit. om jag aldrig hamnat i italien. när det tillochmed är italienskan jag vaknar och ligger och tänker med på morgonen.
kanske had jag inte varit ledsen över att vara så långt borta. kanske hade jag inte vetat att uppskatta alla dom jag saknar nu. och då vet jag inte vad som är bättre.
3 kommentarer:
Tänk om-tankar funkar aldrig även om jag också gärna slår in på dem ofta. Jag kan känna att jag är 25 o borde ha mer i mitt liv, typ va mer vuxen och då tänker jag alltid på var jag hade varit om jag inte varit utomlands så länge, om jag inte rest som en gnu. Då hade jag kanske som de allra flesta tjejerna i min gamla högstadie-klass varit sambo, mamma och fast anställd på en av de många industrier som min hemort hyser. Jag hade varit vuxen, trygg och lyckad eftersom de flesta anser att det är just lycka.
När jag kommer hem hit skakar de huvudet och ser mig som en tok. Varför plugga franska, latin eller spanska, varför resa långt bort när vi har det så bra här, inget av det är viktigt för i min lilla by gäller endast man + barn för att man ska vara riktigt lyckad som person.
Det är när ytterligare nån granntant frågar med pannan i djupa veck när jag verkligen ska stadga mig och växa upp som mina tänk-om tankar börjar.
Kan vi inte hjälpas åt och hålla allt sånt på avstånd! :)
Kram Mia
mia:
jag ser din poäng. men mina tankar snurrar sällan runt just det där med villa och barn i sin hembygd, för jag vet att det aldrig lockat mig. snarare om jag tagit steget någon annan stans, kanske i sverige bara, och inte bytt språk och land. varit närmare familj och barndomsvänner..
men det är sant. lyckad, eller kanske snarare vuxen, är man i mångas ögon när man stadgat sig med en reko snubbe och hittat ett fats jobb och bor inte så långt från sina föräldrar. och den myten kan vi motarbeta tillsammans. jag har noll lust att foga in mig i det ledet bara för att verka vuxen i den svenska normen. jag är så oyroligt vuxen och lycklig här på min kant. sådeså!
kram
På samma sätt tänker vi som blev kvar i Sverige, eller iallafall jag.
Hur hade allt sett ut om jag tagit steget och provat mina vingar utomlands istället för att bli kvar för tat jag fick ett sånt bra jobb hemmavid?
det är väl alltid så. Att man tänker på vad som hade varit om det blivit annorlunda.
Du har en mycket trevlig blogg.
/Paola
Skicka en kommentar