söndag 30 november 2008

che Dio ci benedica

såhär efter några år härnere reflekterar jag sällan över att italien är ett katolskt land. men sen fick jag frågan av en läsare, om jag märker av att italien är ett katolskt land. mitt svar blir att onekligen genomsyrars kulturen av den katolska tron. och om jag tänker på det finns många skillnader mot ett protestantiskt land som sverige.

påven får stort utrymme i media och uttalar sig om mycket mer än vad jag anser borde angå honom. helgon, uppenbaralser och mirakel pratas det om i seriösa tvprogram och ute på gatorna.

men främst är det många som i vardagen baserar sina uppfattningar och värderingar i tron.

kärnfamiljen anses helig. homoäktenskap är mycket omdebatterat även om det finns borgmästare som utfärdar dem. huruvida homosexuella par ska få adoptera barn är en mycket ombestridd fråga precis som homosexualiteten i sig. Påven understryker ofta att Gud skapade mannen och kvinnan för att de tillsammans ska bilda familj. krucifix sitter på skolor och i rättsalar, en domare dömdes för några månder sedan till ett års fängelse för att han vägrat arbeta i en rättsal där det satt ett krucifix på väggen.

abortförespråkare möter stark motvind för den katolska kyrkan går ut starkt för att förespråka det motsatta. samma sak gäller dödshjälp för svårt sjuka. intressantaste är kanske hur mycket vatikanstaten och påven lägger sig i italiens inrikespolitik, med tanke på att de egentligen är en egen stat. som en av mina universitets professorer så klokt uttryckte sig: "det är lättare för andra länder att ta avstånd eller låtsas som ingenting när Påven talar. men vi har honom i vår egen trädgård. vad kan vi göra? den katolska kyrkans inflytande kommer man inte undan."

det finns med andra ord aspekter som skulle anses som förlegade i Sverige, eller värderingar som strider en del mot vad en svensk är van vid, men som man måste ta i hand här nere. om man vill leva här. jag tycker iallafall att man bör respektera grundvärderingarna i det land man valt att leva i, även om man inte håller med hela vägen.

13 kommentarer:

Graziella sa...

intressant...

good morning terrorism sa...

spännande. håller med om att man måste acceptera grundvärderingar. det är trots allt dem som gör landet till det land det är.

Anonym sa...

homoäktenskap är ännu inte tillåtet i Italien, således kan italienska borgmästare inte utfärda dem.

Anonym sa...

L'Italia é un paese bigotto piú che cattolico, altrimenti tutti si vorrebbero bene e amerebbero il prossimo e la societá.

Alessandro

Johanna sa...

Min son går nu i andra klass och ända sedan han började asilo (småbarnsskola, liknande dagis, som italienska barn börjar vid 3-årsålder)så har hans klasskompisar haft ämnet religion en gång i veckan. Det är frivilligt och jag och min italienske man bestämde oss för att vår son INTE skulle vara med eftersom det inte rör sig om religionsundervisning i allmänhet utan om catechismo - alltså ren undervisning i den katolska tron. De flesta barn börjar sedan sin konfirmationsläsning vid 7-årsålder och under TRE års tid träffar de prästen en eftermiddag i veckan och går i mässan varje söndag, innan det är dags för konfirmation när de är 10 år... Det intressanta är att höra hur i stort sett alla föräldrar beklagar sig över all tid som de måste tillbringa i kyrkan men samtidigt är det nästan ingen som avstår... barnen SKA konfirmeras för det hör till och annars blir ju mormor/farmor/moster m.m. ledsen och upprörd.. Det verkar inte ha särskilt mycket med tro att göra utan mer en tradition som man följer. Intressant är även att det ofta är kvinnorna i familjen som insisterar på att barnet ska konfirmeras medan männen inte bryr sig nämnvärt.
Till sist måste jag även tillägga att under mina drygt 15 år i Italien vet jag inte hur många gånger jag har fått förklara vad protestanter är och tror på. Till och med min sons lärare var helt okunniga och en frågade mig om vi var liknande Jehovas Vittnen.. De har oftast ingen aning om att protestanter är kristna som katoliker och att vi har samma ursprung, att vi firar jul och påsk och har samma bibel.
Visst måste man acceptera ett lands grundvärderingar - i Italien är det ett måste för att kunna leva och förstå det här fantastiska och komplicerade landet, men samtidigt är Italiens stat och kyrka skilda åt men tyvärr lägger sig ändå Påven ofta i debatter och beslut som han inte borde ha med att göra...och hans ord väger ännu tungt...

sophie sa...

Graziella: mm. som om inte det här landet är ett enda stort intresse =)

terroristen: då tycker vi ganska lika...och precis som du skriver, det är ju det som gr landet till det som det är, på gott och ont.

anonym: har väl fått det om bakfoten, men har ett starkt minne av ett reportage som talade om två homosexuella män som gift sig i ett stadshus i nordöst italien. det kanske inte var helt legale isf.

alessandro: sei sempre il piu radicale qui nonstante l'Italia sia il tou paese d'origine, o forse proprio per questo?..

Johanna: jätteintressant det du tillägger! kul att du hittat hit..

mia sa...

Är du och din "italienare" gifta? Har för mig att du och jag är lika gamla så är väl otroligt men nu blev jag osäker. Om ni gifter er, kan du tänka dig att konvertera då?

Om man får snoka i ditt privatliv en stund av ren nyfikenhet. :) Intressant inlägg!

Kram Mia

sophie sa...

mia: nej vi är inte gifta bara långtidssambos. jag tror inte att jag skulle kunna tänka mig att konvertera, och han är inte en troende katolik som ämnet känns inte av. dessutom skulle jag gifta mig så skulle det ju bli i brudens hemland, dvs i en protestantisk kyrka.

Anonym sa...

Sophie forse perché io l'Italia la conosco cosi bene che me ne sono scappato appena possibile.

Alessandro

sophie sa...

Alessandro: Ci sta. non c'è che da meravigliarsi se ti trovi meglio in svezia, voul dire che hai fatto centro subito. dall'altra parte io me ne sono andata dalla Svezia, forse qualche motivo ce l'ho anch'io..=)

Anonym sa...

Infatti vedi, l'importante é trovare le cose che ti fanno stare bene. Io non so se la Svezia sia il paese perfetto per me, ma certamente trovo intollerabile l'Italia. É un paese che non dá il diritto alla felicitá, ad una vita tranquilla, dove non c'é una correlazione tra quanto vali e quanto ti viene offerto, dove tutto funziona in base alle amicizie, conoscenze, raccomandazioni. Poi io ho studiato come ricercatore bio-medico, quindi immagina che futuro posso mai avere in un paese come l'Italia. :D

Alessandro

sophie sa...

alessandro. lo so, piu tempo passi all'università piu te ne rendi conto del inesistente riconoscimento per i tuoi meriti. quindi m'immagino un ricercatore..per non parlare della riforma gelmini. haha. riconosco che l'Italia sott quet'aspetto è orrendo, spero solo di poter riuscire grazie ai miei meriti forse attraverso la svezia... vediamo. l'ultima parola di sicura non dico adesso..

Anonym sa...

Te lo auguro, ma avendo lavorato 8 anni nell'Universitá italiana... lo trovo ahimé molto difficile!

Alessandro