en droppe i havet

jag delar och sorterar flaskor. platsen där jag samlar ihop dem vittnar egentligen bara om vin, vin och vin och cocacola, sedan vi ordnade med filter som kör kranvattnet fint som på flaska, har vi drastiskt dragit ner på plastflaskor.

jag lägger allt papper, alla tidningar och alla kartonger i en vit pappkasse från ikea.

jag sparar alla små små plastpåsar som man får i alla pyttebutiker och på marknader och i apotek för de passar precis för den lilla sopkorgen på toaletten.

vi har rejäla och praktiska och slitstarka tygpåsar när vi handlar mat.

men det som skiljer mig mest från italienarna är att jag aldrig slänger skräp på marken eller ut genom bilrutan. jag letar febrilt efter sopkorgar, eller lägger kvitton, bussbiljetter och småskräp i innerfickan på handväskan tills jag stöter på någon.

så släpar jag min samling raccolta differenziata, papper, plast och glas, till den lilla piazzan där de står uppradade med olikfärgade lock fyra stycken soptunnor. jag möts av en överfylld blå tunna, den som är avsedd för osorterade sopor. på marken ligger kartonger, vinflaskor, presenpapper och en trasig stol.

ska det vara så svårt att slänga kartongerna i rätt tunna? eller i en tunna överhuvudtaget? och glasflaskor i tusen glänsade och vassa bitar på marken istället för i igloon två steg till höger, vem tjänar på det? och varför vill inte italienarna förstå att osorterade sopor, indifferenziati, inte betyder det man struntar i att sortera, eller inte orkar sortera, utan det som blir kvar när man sorterat resten?

mitt kors att bära jag är uppvuxen med en grundläggande miljömedvetenhet.

jag ser uppgivet på soporna som ligger på marken och kan inte med gott samvete lämna dem på det viset och böjer mig ner för att flytta kartongerna o presentpappret i rätt tunna, slänger ner trasiga och hela glasflaskor i igloon. sen går jag hem och tvättar händerna med disinfektionsmedel. att vara miljömedveten i italien är att vara som en droppe i havet.