il paese delle mezze verità

det finns något i italienarna som det är svårt att sätta fingret på. det här med hur de relaterar till allt vad italien innebär. allt det motsägelsefulla, kaotiska och smått enerverande. för det finns inte en italienare som inte finner nöje i att gnälla på politikerna, på systemet, på hur landet är organiserat och hur ingenting fungerar som det ska och hur länge man får stå i kö i onödan. men det är ett gnäll som ligger lite i deras nationella tillhörighet. man ska liksom vara missnöjd för det är så uppenbart. men sen stannar det ofta där. eller blir tillochmed roligt. eller fascinerande. eller en del av varför de älskar sitt land. för italienarna har en stark känsla av landskärlek. de gnäller och förfasas och blir förbannade, men tillslut blir det till ett leende. för ingen har ju så god mat, så undebara viner, så fina landskap, så kreativa och hjälpsamma människor.

italienarna och italien är som ett gamma strävsamt gift par. och på samma sätt som det kan störa en att de gnäller och gnäller men inte ser till att lösa problemen eller kräva reella förändringar. på samma sätt är det fint att känna hur deras stolthet lyfter dem över tutte le menate quotidiane och gör att efter ett teatraliskt utbrott över hur dåligt landet fungerar, skålar man på att det inte finns ett land i världen man hellre skulle vilja bo i. De är på något bakvänt sätt, lika stolta över det negativa som det positiva för det är ju just summan av de båda som gör italien.