tisdag 3 november 2009

ett tåg

jag står på perongen i en liten stad ute vid havet. det är grå himmel och snålblåst. när som helst kommer det att börja regna säger den korta påbyltade tanten som står bredvid mig. jag drar upp kragen på min kappa. intercity tåget från salerno mot torino är försenat med tjugo minuter på grund av tekniska problem med tåget. vi ber om ursäkt, säger en trött kvinnoröst i högtalaren. samlingen personer som står bredvid mig på perrongen börjar röra på sig. någon tänder en cigarett. någon annan stampar i backen, en äldre herre tar upp sin mobiltelefon. jag suckar och stoppar händer i kappans djupa fickor. min blick möter en tjej i min egen ålder som skakar på huvudet. vi ler mot varandra. jag himlar med ögonen.

det börjar regna.och jag vet att jag är utan paraply. jag stirrar ner på mina grön,röd,gul och vitrandiga strumpor som syns ovanför skorna. så typiskt. där gick 5 euro till ett paraply så fort jag kommer fram till florens. högtalarna på perrongen sprakar till igen, il treno intercity proveniente da salerno diretto a torino arrivera' con 4ominuti di ritardo. ci scusiamo per il disagio. nu börjar folk bli otåliga. en kvinna öppnar en påse med frukostkakor till sin son. jag gnuggar mig i ögonen och ser på klockan. spontant börjar de olika personerna kommentera förseningen. det blir till ett lågt mumlande om hur ingenting fungerar i italien. om hur en ursäkt från en högtalare inte gör varken från eller till om man blir sen. och hur kallt och jävligt det är att vänta ute i regnet. sen rullar tåget in på stationen. pustar ut och stannar. ett över 12 vagnar långt och gammalt nött tåg. som startat nere i salerna i sydligaste italien tidigt på morgonen och med försening efer försening tagit sig upp längs med den italienska kusten.havererat i Rom och stött på ösregn upp längs med medelhavet i södra toscana.

jag kliver på tåget och letar efter min sittplats i andra klass. runtomkring mig hör jag röster. syditalienare som är på väg upp till norditalien efter en helg i sina hemtrakter.fem nunnor sitter framför mig. alldeles tysta. tåget är smutsigt och vitt och blått. jag sjunker ner i sätet och försöker sova. ett högljutt skratt väcker mig precis när tåget bromsar in. vi sitter i kö säger en ung tjej till mig. ända sen Neapel stannar vi titt som tätt och väntar ut ett tåg som har mer bråttom. hur försenade var vi? fyrtio minuter svarar jag. hon ser ut över det gröna landskapet som störtar ner i havet. det ösregnar.

10 kommentarer:

Anonym sa...

En underbar liten berättelse om Italien och dessa förseningar..(kunde likväl varit en grå och trist dag hemma i Sverige också). Det är sådana här inlägg som gör att man vänder tillbaks till din sida gång efter gång.
/Daje ragazza.

sophie sa...

oh. tack vilken underbar kommentar.

Anonym sa...

tänk om det skulle hända i juli, +38 grader och tåget som saknar AC eller snarare funkar det inte pga tekniska fel....
Ciao!

sophie sa...

anonym: har faktiskt varit med om ett sådant scenario för några år sedan. jag undviker faktiskt trenitalia för allt jag är värd.. ;) men häromdagen var jag tvungen.

sarah sa...

du skriver så vackert om italien! även fast det handlar om de ökända förseningarna... fortsätt så!

sophie sa...

sarah:

grazie. vad fint att du gillar det jag skriver.

Anonym sa...

Jag gillar oxå den här texten!

/Lisa

jeanz sa...

Åh, jag vill uppleva det där live. Jag SKA komma!

sophie sa...

jeanz: det finns tusen fina saker att uppleva med italien, tågen hör inte dit. din nöt ;)

jeanz sa...

S: Du kan vara en nöt, nöt! ;P