En ny Påve, ett VMguld, en efterlyst maffiaboss och en begravd Pavarotti.

sen jag flyttade till Italien har..

• Italien (Berlusconi) gått i krig arm vid arm med Bush i Irak.
• Påven Giovanni Paolo II gått och dött, och Benedetto XVI stigit upp på tronen nella Santa Sede.
• Fotbollslandslaget vunnit VMguld.
• Berlusconi fått stryk av en vänsterkoalition och tappat regeringsmakten.
• Den sedan över 40 år efterlyste maffiabossen Bernardo Provenzano har blivit tillfångatagen, på Sicilien (!).
• Juventus petats ner i Serie B för första gången.
• Luciano Pavarotti dött och begravts.

..ungefär det där som man grubblade över och sade,

"jag undrar just hur det är i italien när det händer".

ja just det. det vet jag nu.

italien är inte bara lyx, rödvin, espresso och pasta

Italien pratar man om när man pratar om designerkläder, solglasögonoch dyra sportbilar. när man diskuterar ligafotboll eller lyxiga medelhavsstränder. eviga städer som Rom och konst och ränessans i Florens. Da Vinci, Dante, Machiavelli och Botticelli. när man pratar god mat, pizza pasta och viner, tiramisu, pannacotta och espresso.

det pratas så gärna om italien världens alla hörn.

men varför skrapar man aldrig under ytan, under ytan på det vanliga och vardagliga i Italien? varför nämner ingen alla trailerparks och plåtskjuls-städer som växer kring alla italiens metropoler överfyllda med människor utan framtid? varför kan man läsa i vilken tidning som helst om gatubarnen i sydamerika, medan gatubarnen som lever i avloppstunnlar under Rom och Neapel, och sniffar lim för att dem inte har mat för dagen, och säljer sina kroppar längs periferins gator på nätterna, dem är osynliga.

ska vi prata med varandra?

jag kan för allt i världen inte förstå varför italienare inte kan sätta sig ner och lära sig engelska som alla andra människor. varför dem kan hävda att dem "inte har språköra" och leva på det och dubbade filmer för alltid.

jag kan inte heller för allt i världen förstå dessa amerikaner som slår tillfällig rot i här i Italien och som inte behagar lära sig mer än någon artighetsfras på italienska. som rör sig i flock och tycker att italienarna är irriterande eftersom inte kan engelska på rimlig nivå. ni kan faktiskt bo kvar i texas eller i sanfransisco eller i new york.

att göra små små ärenden

jag behöver persilja. så jag går till den lilla alimentari-butiken på hörnet av torget. jag har en liten hund med korta ben i släptåg, det har jag alltid när jag går runt i det lilla samhället där vi bor. men nej, tanten har inte persilja, du kan fråga slaktaren säger hon. så jag går till slaktaren, han har precis öppnat upp igen efter siestan och håller på att dona med draperiet av oranga, vita och röda solblekta plastpärlor. bakom en knippe lök och några tomater, i en egen liten papperspåse har han en handfull persilja omsorgsfullt ihopknuten med en tråd.
Han ser på mig, sen ser han på hunden och säger med ett snett leende, vilken taskig mamma du har då som tar med dig till slaktaren för att köpa persilja! sen skrockar han. och min kortbenta lilla hund tittar upp mot honom och dem utbyter en blick.

vi sneddar från slaktaren mot tidningskiosken, som egentligen är ett hål i väggen fullt med tidningar och en liten rund mörkhårig tant med glasögon. hon sitter försjunken med en penna i handen och med den lilla runda bordsfläkten på full fart. det surrar tyst och luktar trycksvärta. jag ber att få la Repubblica och tanten ser upp från sin korsordstidning och fastän tidningarna ligger i en näpen rad mitt emellan oss båda, är det hon som drar fram dagens exemplar dagstidning till mig. jag ger henne ett 1 euro mynt och hon lägger det i sitt röda skrin. min lilla hund ryms inte inne hos tidningstanten om jag ryms, så litet är det, så hon väntar utanför på trottoaren. står och spejar mellan löpsedlar mot baren på andra sidan gatan bortom doktorns parkering, där alla gamla gubbar har samlats runt borden för att fördriva eftermiddagen. på väg ut ur tidningkiosken möter jag ett litet barn som har bråttom på väg in, och det blir lite krångligt att ta sig igenom, och min hunds lilla koppel hamnar om foten på barnet och hela hunden dras in mot serietidningarna, en barnfot på en hundtass. "omständigt" säger tanten och skrattar. jag får ta min livrädda hund i famnen och kliva ut på trottoaren.

med hunden i famnen och med en tidning och en brun papperspåse med persilja, går jag till tobakshandlaren. hans stora grårandiga katt sitter på trappan och min hund slinker mig ur armarna och försvinner efter katten in i tobakshandeln. tobakshandlarn själv skrockar bakom disken och säger, det var ju tur du bara hade med dig en hund idag. och det var nog tur. hans fru, tobakshandlerskan kommer ut med min hunds koppel i näven och huden i släptåg. den spjärnar emot och morrar mot katten. jag ber om ursäkt och så skrattar vi allihop. "jag är övertygad om att skulle katten bara vilja skulle den svälja min lilla hund hel, så stor är den," och ja, säger tobakshandlaren, det är nog möjligt. jag ber att få sigaretter åt min sambo, och bland det myller av sigarettpaket på hyllan bakom honom, tar han fram ett paket winston röda. precis säger jag och blinkar mot honom. jag känner mina kycklingar svara han. (conosco i miei polli, säger man här när man menar att man känner sina vänner.) "du ska få en påse" säger han, "så dina händer räcker till". jag lägger ner min plånbok, tidningen, persiljan och sigaretterna och sen betalar jag. "syns vi imorgon?" frågar han när jag är på väg ut. "hur ska jag veta det?" svarar jag.

ett kvinnoöde på Sicilien.

Flickan hette Rita. Hennes kors var att hon föddes på Sicilien, i Trapani, i en famiglia mafiosa, en familj som var medlem i maffian. Hennes far var en högt uppsatt mafioso, och hennes bror hade påbörjat samma karriär. Hennes mor höll dem båda männen om ryggen, så som många sicilianska kvinnor gjort innan henne, coh så som många sicilianska kvinnor kommer att göra långt efter henne. Men Rita förstod henne inte.

I början av nittiotalet utbröt en fejd mellan olika maffiafamiljer på Sicilien. under samma tid som dem berömda maffaiamotståndarna, och inte mindre än högt uppsatta sicilianska domare, Borsellino och Falcone, som bäst jobbade på att bryta ner, göra om den italienska straffbalken och fängsla mafiosi.

Ritas far, avrättades i sin bil under den här perioden, av rivalfamiljen. Ritas nygifte bror, lovade hämnd, men blev skjuten i sin lägenhet framför ögonen på sin fru några dagar senare. Rita var sjutton år och kände sig fånge i en situation som hon hatade. Ritas mor teg.

samma år, sjutton år gammal, sade hon till sin mor att hon skulle till skolan, men tog bussen till polishuset. hon presenterade sig och fick prata med Borsellino. Rita blev den första unga kvinnan som vågade välja ett liv som "pentito". (namnet man ger på mafiosi som väljer att gå över på den italienska statens sida, och som i utbyte mot att berätta allt dem vet om maffian, får en ny identitet och skydd av staten. den huvudsakliga anledningen till att man vet så pass mycket om hur maffian fungerar - är tackvare dem pentiti som Borsellino o Falcone tog under sina vingar.) en hel dag berättade hon allt hon visste om maffian, och det var en aldrig sinande ström av information, hon var ju född och uppvuxen i den miljön. samma kväll skickades hon med tåg till Rom. det sista Borsellino sade till henne när han vinkade av henne var" ta fram italiens karta och klipp ut och släng bort den triangel i havet där sicilien ligger. För dig kommer Sicilien aldrig mer att existera"

Rita tillbringade dem följande två åren i Rom, i en lägenhet på fjärde våningen, med utsikt över staden. hon läste in gymnasiekompetens och levde under falsk identitet. Hennes mor anmälde Borsellino för kidnappning av minderårig och sade att hennes dotter aldrig frivilligt hade blivit en pentito. Rita var helt ensam, och försökte skapa sig ett eget liv, långt från allt hon kände till, medan hennes mor ändrade inställning och började ställa upp på intervjuer i tv där hon öppet sade att hon föraktade sin dotter.

Borsellino och Falcone drog hundratals mafiosi inför rätta, ändrade dem italienska lagarna så att dem kunde komma åt maffian och blev ovänner med inte bara maffian utan med hela den del av det italienska samhället som lever i symbios med den. Borsellino och Falcone, fick leva med livvakter dygnet runt, och tvingades flytta sina kontor till en bunker. dem gav upp sina friheter för att bekämpa italiens mörka sida.

Rita tydde sig till Borsellino och gjorde honom till den far hon inte hade, kanske aldrig hade haft. och tog sig med möda framåt i tillvaron. men maffian gav inte upp. Trots de extrema säkerhetsåtgärder som omringade de två sicilianska domarna, lyckades dem ta livet av Falcone. I maj 1992 sprängde maffian hundratals meter av en motorväg i luften precis när Falcones bil med vakter och efterföljande polisbilar passerade. Rita tog del av nyheten genom tvnyheterna och kände hur hela hennes tillvaro började skaka. Borsellino insåg att nu var det inte fråga "om", utan frågan om "när" han själv skulle gå samma öde tillmötes. men han fortsate sin kamp mot maffian och vägrade visa sig undergiven.

Borsellino dödades av en bilbomd, som väntade på honom utanför hyreshuset där hans mor bodde. Han dog när han var på väg att besöka henne. även denna gång fick Rita nyheten genom tvnyheterna och i sin dagbok skriver hon om hur desperat hon känner sig. att när inte längre Borsellino finns vid hennes sida, har hon ingen alls. ingen som någonsin kommer att förstå henne eller förstå vad hon går igenom. Hon står framför det öppna fönstret på fjärde våningen och ser ut över Rom. och hon är ensam.

Ritas livlösa kropp hittas samma kväll. På trottaren nedanför ett öppet fönster. hon hade modet att bryta upp, att gå emot den kultur som fött och uppfostrat henne. men hon hade inte kraften att överleva, inte själv. Ritas gravsten skändas dagen efter hennes begravning. det är hennes egen mor som tar ut sin ilska med en hammare mot marmorskriften som bär hennes dotters namn, som bär hennes dotter, en pentito's, namn. maffian är så mycket mer än vad man kan tro. maffian är tillräckligt stark att bryta det band av kärlek som torde vara starkast av dem alla. bandet mellan mor och dotter. Ritas mor höll dem båda männen om ryggen, hon höll hela maffian bakom ryggen, så som många sicilianska kvinnor gjort innan henne, och så som många sicilianska kvinnor kommer at göra efter henne. och på så vis ge liv och makt åt den italienska maffian. Men Rita förstod henne inte. Hon var inte den sortens sicilianska kvinna. hon tillhörde den del av den sicilianska befolkningen som gör vad dem kan för att bekämpa maffian. kanske var hon så mycket starkare, rättfärdigare och modigare än sin mor. men hon betalade med sitt liv.

min nya verklighet

jag ser Florens natthimmel från mitt sovrumsfönster. eller, det är inget fönster, utan en vägg av glas, och drar jag inte för mina stora vita gardiner blinkar flygplan föbi på den svarta himlen. flygplan med människor på väg till Florens och flygplan med människor på väg härifrån. det är en aldrig sinande ström av blinkade små ljuspunkter, och ibland när min sambo somnat in och jag inte kan, stänger jag av tv:n som flimmrar i bakgrunden och pratar för sig själv och jag släcker lampan på mitt nattduksbord. jag öppnar ett av fönstren på glnt, för att låta nattluften komma in. sen kryper ner under mitt täcke och drar vår lilla hund intill mig och så ligger jag och ser på dem små ljuspunkterna, på flygplanen. på alla människorna som flyger till eller från min verklighet.

och så tänker jag. att en gång för drygt fem år sedan satt jag i ett flygplan. var jag en av dem människorna som besökte någon annans verklighet. jag hamnade i en gammal mercedes taxi som kördes av en äldre, liten (så liten att vid varje sväng och korsning tog han tag i ratten och drog sig upp för att se) krokig och gråhårig gubbe med solhatt som mitt i natten tog mig genom Roms innerstad, förbi ett upplyst och enormt Kolloseum, människor på gator och uteserveringar under gatlampor och maffiga byggnader. jag som somnade i ett litet hotellrum med blårandiga tapeter och ett smalt fönster som släppte in stadens alla ljud, röster och lukter. jag lyckades inte somna utan låg och stirrade upp i det vita taket, inandades den typiska lukten av gamla stenhus, och svettades i värmen som den guldfärgade takfläkten inte fick bukt med. och jag tänkte: det här är inte min verklighet.

dagen efter, i ett myller av människor med röster som jag inte förstod, i värmen och med alla mina väskor, satte jag mig på ett tåg mot Toscana. ett gammalt slitet tåg med mjuka nersuttna beiga säten. jag kunde inte slita mig från fönstret. det var varmt och landskapet utanför var vackert, torrt och hett med stenhus och olivträd och stora vingårdar. fukten var påtaglig och värmen tog på krafterna och allt som sades runt omkring mig, var obegripligt. jag susade fram och upp genom italien längs med kusten och förlorade mig i dagdrömmeri om medelhavet som jag följde genom mitt tågfönster. det var juli 2002 och det skulle ha varit början på en tre månader lång sommarjobsvistelse, men blev början på något helt annat.

vår lilla hund sparkar till, och jag undrar vad hon drömmer om, jag snusar henne i nacken och hon lugnar ner sig. min sambo sover, tungt, men tyst bredvid oss. en gång sade jag till honom, att har du tänkt på alla dessa flygplan som vi ser från vårt sovrum på natten, på alla människor på väg hit eller bort. på vad som är deras verklighet, och vad Florens eller Italien är för dem? men han tittade bara på mig och sade, hur mycket kan du grubbla över egentligen? och det är kanske så. han grubblar inte över det. för det har alltid varit hans verklighet. medan jag har bytt. och fortfarande kommer ihåg när allt var nytt och annorlunda. jag följer ett flygplan på väg ner mot oss med blicken. små ljusa och röda prickar på en svart natthimmel. jag hör syrsorna i trädgården och det är nästan svalt. mina ögonlock tynger och innan ljuspunkterna försvinner från vår sovrum blundar jag. och jag tar ett djupt andetag och andas in alla hemvanda dofter och somnar. somnar in och i mina drömmar talas det språk jag inte förstod för fem år sedan. och jag är hemma, i min verklighet. medan andra människor stiger av ett flygplan några kilometer närmare Florens centrum och kanske tar ett första steg i något nytt, sover jag i det som blivit till hemma.

på min busshållplats

på min busshållplats ser jag ofta en ung tjej.
om vi inte stiger på samma buss, så hoppar hon av när jag hoppar på, eller väntar redan när jag kommer cyklandes, eller är på väg hem när jag är på väg bort.
det vore inte något nämnvärt över den här flickan om det inte vore för hennes hår.

första gången jag såg henne, var jag på väg till första dagen på universitetet. det var hösten 2004. hon stod lutad mot det röda järnstaketet. jag lade märke till henne, trots att jag var så nervös den morgonen, för att hon hade blonderat sitt korpsvarta hår och hade en orangeblond kort page. otroligt osmakligt. otroligt fult faktiskt.

efter några veckor syntes hon igen vid busshållplatsen, med en mycket kontrasterande utväxt. och jag sa till mig själv, att om hon klippte av det där horrenda gulaktiga håret och höll sig till en svart kort frisyr, skulle hon se så mycket bättre ut.

men det gjorde hon aldrig. hon blekte heller inte utväxten.

igår tog jag bussen in till universitetet för första gången i höst. hon stod där med sitt hår. hon stod lutad mot det röda staketet och väntade när jag låste fast min cykel och sprang med andan i halsen mot hållplatsen medan bussen kom suckande från trafikljuset. jag är alltid sen, hon är alltid i god tid. hon har fortfarande samma hår, bara mycket längre, som hon hade hösten för tre år sedan. nu har hon sitt svarta raka hår nästan ned till midjan, men med dem sista 20 centimetrarna är fortfarande orange-gula. som om tiden stannat till längst ut i topparna en höst för 3 år sedan.

När jag ser hennes hår som blir längre och längre, men förblir blont längst ut, tänker jag att det är ganska underligt egentligen, att hon har det så, håret, och att man kan mäta tiden, flera år tillochmed, med en utvuxen frisyr på en helt okända människa.

då tar vi om det från början

jag tänker lägga om mitt bloggande.

det är väl uppenbart med tanke på min adressändring

jag har stått och trampat i samma gamla blogg i över ett år. och det var inte ens kul på slutet. fastän jag älskar att skriva och fastän mitt huvud är fullt av historier. så det fick vara nog.

och som alltid med förändringar, något och någon faller bort, och något och någon kommer till.

vi ser väl. det känns bra iallafall.

sophie

Pånyttfödelse

allt är nytt men ändå inte.

Blir det här bra?