världens längste farbror satt på bussen igår. eller han stod, och fick knappt plats. jag kände mig väldigt pyttig. eller dte gjorde vi nog alla på bussen.
det är så varmt jag vill ut till havet inte in till Florens och universitetet.
igår kryllade det av svenska turister. inne på stationen så sprang det omrking barn som stojade på svenska och unga svenska tjejer stod oh skrattade utanför mc donalds. varje gång jag ser svenskar är det som om jag bara väntar på att de ska se att jag är svenska och börja prata, ungefär som på charterresor. men det är ingen som gör det. mitt blonda hår till trots. igår kom en svenska fram til mig och frågade på mycket knacklig italienska om jag kunde engelska, för hon visste inte var på kartan över Florens hon befann sig.
tänka sig.
5 kommentarer:
Och du svarade på engelienska för att inte avslöja dig? ;D
*hihi* Där känner man allt igen sig. Ingen som fattar här heller, att man är svensk. Fast då har jag ju sonen att ta till; jag pratar högt och tydligt till honom så undviker vi ju pinsamma historier. ;-) Fast det omvända har ju iofs hänt mig massor av gånger i Köpenhamn, där varannan expedit tycks vara svensk. Jag inleder samtalet med att per automatik prata danska till dem (turligt nog felfri i deras värld) varpå jag så upptäcker att de svarar mig på svenska eller på någon konstig egenpåhittad svensk-danska. Ibland kan jag då inte med att "avslöja mig" utan fortsätter bara prata danska... *hihi*
Känns det bra eller dåligt? Jag trodde alla "attackerade" dig där eftersom du är blond. Du måste vara så exotisk liksom...
marianne: haha..nej jag svarar faktiskt på svenska det knns så löjligt annars. men när amerikanska tursiter frågar ngnting på engelska och jag svarar med en oväntad bra engelska för att vara i italien...då säger jag ingenting om att jag är svenska utan låtsas vara en riktigt duktig italienska som kan bra engelska.hihi.
lullun: ja det där med ett barn kan nog vara ett smart trick..han är två eller trespråkig förresten din son?.
mia: jadu, de är ganska gåpåiga männen alltså, men sen vänjer man sig och tänker man ite längre på det. sen rör jag mig oftast med min pojkv'n på kvällar och utestllen och då är det ju respekt som gäller. italienare respekterar andra mäns tjejer liksom...haha
Han är trespråkig. Eller ja, vi föräldrar pratar bara våra respektive modersmål med honom, men han snappar ändå upp otroligt mycket av den danska han hör också. Så jag skulle nog tro att han är ca lika bra på svenska & danska (vilket han inte alls pratar när han ser att vi är i närheten *hihi), men bäst på grönländska ändå. där kan han uttrycka sig bättre vad gäller känslor och sådant lite svårt & abstrakt. ;-)
Skicka en kommentar