fredag

jag ska på utflykt. och jag ska äta lussekatter till frukost.

...

det som var nära då och som gjorde så ont, har tagit ett steg bort. tiden läker inga sår. men utan tvekan slipar tiden ner de vassa kanterna. och lämnar minnet mjukt.

mjukt. fullt av önskningar och framtidsplaner som aldrig kom att ta form. fullt av en vänskap som jag får bära med mig ensam. men en vänskap som når hela vägen upp till himlen. till min ängel.

julen kan göra ont. för den drar fram sådant jag medvetet lämnat bakom mig i sverige. men som följde med mig ändå.

ont men mjukt. tårar och leenden. och känslan av att ha drömt.

jävlahelvetesförbannade du. som vågade lämna mig med sorgen. jag kommer aldrig att förlåta dig. och jag ska sparka och slå på dig när vi ses. då ska du få känna på hur ont det gjorde. hur ont det gör.

god jul min ängel. jag saknar dig.
och gott nytt år. ytterligare ett år.

puh.

julafton var svenskt julbord med italienska viner. telefonsamtal från Sverige och samtal om Roma Trastevere. Toscana är alltid Toscana. men Rom är något i sig. speciellt när man dammar av första året i italien och pratar med amici di famiglia som vuxit upp och fortfarande lever där. klarar jag att aldrig flytta till Rom?

Julklappar. Svensk litteratur och svenska filmer. Italienska verk som "i promessi sposi" och Bocaccio's decameron. jag har börjat ta mig igenom Manzoni och har redan sett en svensk film. det blir kultur under julllovet. fina kläder och ursnygg handväska. och en sprillans ny digitalkamera. nu kanske jag äntligen kan bli flitigare på att dela med mig.

juldagen all'italiana med bara italiensk mat. men med en aladdinchokladask från ikea.

nu ska jag ta igen mig. och nuta av mina julklappar. och börja planeringen inför nyår. ett helt nytt år. det ska bli spännande. och det kommer utan tvekan bli ett viktigt år.

kram så länge.

god jul allesammans!

jag åker ut till havet för att tillbringa den 24:e på svenskt vis. juldagen är jag i Florens igen.

jag vill tacka alla läsare och ge en speciell julkram till alla i sverige och i italien som faktiskt läser vad jag skriver.

GOD JUL

akut insikt

jag vill ha en ny garderob. och då menar jag inte innehållet utan själva skelettet. jag har ingen plats för mina kläder längre. jag som vill hänga på galgar får vika och lägga i lådor.

buhu.

glögg och minusgrader i Italien

det är plusgrader i hemavan o tärnaby kan man läsa på aftonbladet. här var det en grad under noll när jag vaknade och gräsmattan är fortfarande frostvit.

min karl har samma tvivel som jag vad gäller nyår. om att bryta hotelsuite-traditionen för en fest med vänner inne i stan. men nu ä vi inbjudna och planeingen i full gång så vi kan inte backa ur. så nu har han bestämt att vi ska ta igen den lyxen efter nyår, en utav de första dagana av det nya året. på vilkoret att han betalar för jag har inte ett öre.

igår kväll hade vi glöggfest. svensk glögg med peppakakor och hembakade lussekatter. det kändes jul och trevligt. en glöggfest har vi kvar, för vi köpte två flaskor.

idag bli ta-itu-med-tråk-dagen. städa huset grundligt, tvätta håret, fixa naglarna o fötter och ben. om jag fortfarande vill till Rom, blir det att stiga upp med tuppen imorgon.

tre dagar till jul folks!

då syns vi i Rom då eller?

jag hittade de sista julklapparna igår i stan.jag och min hund betta tog bussen in. jag fick mig ett trevligt lunchfika med en svensk tjej också.

jag kom hem med massor av små påsar och kassar. tre julklappar till min karl. men inte bara. fastän jag är utan pengar, och har varit det hela hösten (och om csn vill vet bara gud för hur länge till), fick mitt ego sin beskärda del. två färgglada halsdukar från marknaden och två par leggings o ett par knästrumpor till mig från calzedonia. tur att det kostar så lite.

jag tänkte. det kunde vara kul att åka till Rom med en ny halsduk eller trendigare ben. vad jag nu ska göra i Rom en hel dag helt själv. min karl ska ju jobba. helt själv utan pengar dessutom. jag har funderat på att ta med mig en hund. jag har ju så små "ta-med-överallt"storlek på mina hundar.

hursomhelst. ska det bli dåligt väder tänker jag stanna hemma.

jag har inte någon bloggläsare som bor i Rom och vill gå ut på lunch? eller någon som har lust att flyga ner på en weekend såhär innan jul?

fina fisken.

bo ute vid havet.

ibland tänker jag att jag skulle vilja bo ute vid havet. så att man kan ta och gå längs med stranden på förmiddagen på vintern. så man kan ta cykeln och tillbringa en hel dag bland saltvattem och vit sand på sommaren. så att luften känns renare och fräschare och så att man kan se bara hav hav hav och himmel så långt ögat når. och så man kan gå och köpa nyfångad fisk direkt från fiskebåtarna.

dimma och en kinesisk kvinna som flyger

dimma. så grått ute att jag tar på mig dunkappan trots att det är 12grader. jag cyklar till bussen i dimman o ser knappt den mötande trafiken. allt runtomkring mig ser ut somett glas mjölk.

vid busshållplatsen står ett kinesiskt par och deras son och väntar på bussen. efter en stund anar vi konturerna av den oranga lokabussen. av gud vet vilken anledning börjar den kinesiska kvinnan gå över vägen. hon ser sig inte för. en bil väjer och undviker henne med en hårsmån. mannen hojtar på henne på kinesiska.

pang!

en tjej på motorino kör rakt i kvinnan. som i slowmotion ser jag hur hon flyger ett antal meter och landar på rygg. motorinon välter och den unga tjejen ramlar med en smäll på asfalten. trots hjälmen grimaserar hon och tar sig för huvudet. lokalbussen bromsar in framför dem. en man som kommer i bil från motsatt riktning stannar och springer fram till kvinnorna.

den kinesiske mannen hinner fram innan. drar upp sin fru och sopar "aspetta aspetta!" mot bussen och i sista minuten hoppar han på med sin mörbultade fru i släptåg. han grälar och hytter med näven mot henne. bussen kör vidare och på gatan står den unga kvinnan och pratar med mannen som stannat i dimman.

den som vill bli fin får lida pin..

i snitt tillbringar en kvinna 3 år framför spegeln för att göra sig vacker. och mannen väntar sammanlagt 3 månader på henne.

det var en av titlarna på tv-nyheterna igår.

gammal vet bäst

detaljminnet är underligt. idag när jag tog ett varmt långt bad kom jag plötsligt ihåg en intervju jag såg på tv i ett hotellrum i amsterdam för några månader sedan. en 75årig kvinna som såg helt ny ut. fin och rar och slät i ansiktet och sund. hon satt hos oprah och hävdade att hon aldrig varit hos en plastkirurg och jag valde att tro på det, och sen sade hon att hemligheten bakom hennes skönhet och ungdom var hudkrämer. att hon smorde in både kropp och ansikte det första hon gjorde varje dag.

så jag klev ur badet och smorde in hela mig med min dyra hundkräm jag alltid glömmer bort att använda. och det känns som om jag tagit ett steg i rätt riktning.
yes.

uppdatering

det var storm igår. jag blåste hela vägen till universitetet. bokstavligen. fick reda på att jag klarat den hemska tentan. inget höjdarbetyg direkt. men av 145 studenter hade 22 klarat tentan. un esame bastardo. så jag klagar inte.

den andra tentan antar jag gick bra. så jag har inte magont över den.

så då ska vi se csn om jag kan bli rik nu innan jul. ah.

idag är det snöluft istället. kall och torr och tyst. men jag tror knappast det kommer att snöa där jag bor. tyvärr. men jag funderar på att gå och köpa lite jäst och ställa mig och baka lussekatter i eftermiddag.

mitt liv som efternamn

mitt efternamn börjar på AB. alltid först i skolsammanhang om det inte råkar finnas någon arab med ett efternamn som börjar på AA, eller om fröken vill använda omvändordning och det börjas med alla som heter Ö-någonting, men det är ytterst osannolikt, ask me i know efter 9 årig grundskola och treå på gymnasium och snart fyra på universitet.

skräcken på lågstadiet:
midvinter.iskallt och alla barn till badhuset för att simma. alla frusna barn i badkläder på iskalla stenplattor framför bassängen som bara gud vet om den innehåller iallafall ljummet vatten. "jaha..när jag ropar upp ert namn, dyker ni ner i bassängen och simmar två längder. okej?"
skräcken lägger sig som en sten i magen, perfekt när man ska simma, för fröken tittar ner på klasslistan och ropar högt,
"Ab...sophie!" och så får jag hoppa i vattnet.

ångesten på högstadiet:
här ska skolbarnen blandas, kids från min by med kids från alla andra byar. massa högstadiekids som inte känner varandra och som ska delas i grupper."jaha..ska vi kanske berätta litegrann om oss själva inför de andra, så vi lär känna varandra? då ska vi se säger biologiläraren och tittar ner på en klasslista, Ab.. Sophie, du kan väl börja?"

men men..sen kom jag till Italien och till universitetet. där allt i skolsammanhang är offentligt. muntliga tentor med publikoch alla betyg uppspikade på anslagstavlor, uppropade i klassen och utlagda på internet. med tanke på att varje klass innehåller drygt 100 elever är det dock rätt lätt att smälta in i massan. om man inte är utländska och har ett efternamn som i nio fall av tio avgör hur listan utformas.
alla trängs vid listan vid anslagstavlan för att se vilket betyg de fått. och alla fastnar på det konstiga utländska långa efternamnet överst på listan - och vilket betyg det namnet fått. men vem är det här?! frågar den ende manlige studenten som inte vet vem den blonda tjejen är. och ngn annan som inte känner mig alls och som jag inte ens skulle kunna gissa mig till förnamnet svarar : det är hon där! och pekar på mig. ah ho capito! du har fått 27 (betyget alltså)bruden! och om inte alla vända sig om vid uppropandet av mitt namn, gör de det när betyget kommer skrikandes.
de första tio gångerna blev jag röd som en tomat och förbannade min fars släkt för deras efternamn, nu rör det mig inte i ryggen. grazie! ropar jag tillbaka och skrattar inombords. haha stå där ni i kö och leta efter era likadana efternamn i evighet. nu går jag hem. och sen ber jag en stilla bön över att jag tackolov fick ett högt betyg. alla faccia loro.

för i italien är privacy ett mycket relativt begrepp. och fick man ett efternamn som gör det till en omöjlighet får man lära sig att leva med det.

mitt i allt

känns det som om jag har en gammal dammig ytterrock på mig.

som jag bara vill ta av mig och skaka ordentligt.

jag vet inte ens om jag vill ta på mig den igen.

men just nu har jag så otroligt mycket för händerna att jag inte kan göra annat än behålla den på. och med tanke på att det går mot vinter, kommer jag nog att behöva den. för den håller varmt. det gör den. det är bara det att den är gammal och dammig.

när skenet bedrar

jag brukar ju skryta över att jag kan känna igen svenskar i italien utan problem. att de liksom andas ut en svenskhet i allt de gör, hur de ser ut och beter sig. för det kan jag. och det gör dem. precis som alla andra nationaliteter när man väl lärt sig att se egenheterna.

däremot har jag insett att svenskar sällan ser mig som svenska. jag har inte längre en aura av svenskhet runt mig. jag bor ju inte i Sverige så klädstil och beteenden och modi di fare avlägsnar sakta från svenskheten. det är nog normalt. det ypperliga beviset på detta kom för någon månad sedan.

på en restaurang dit vi ofta går ut och äter jobbar en tjej. hon är i trettioårsåldern och har bott i Florens bra länge, minst tio år kan jag tänka mig. det roliga är att hon jobbar tillsammans med en av min sambos barndomsvänner. så vi har liksom umgåtts en hel del.vi umgicks bra länge som italienskor. tills den dagen min mobil ringer medan vi står och pratar och jag börjar prata svenska med personen som ringer.

är du svenska?! utbrister hon.
vaddå är du det också? svarar jag.
och sedan blev allting väldigt komiskt.

det visade sig att våran gemensamme vän inte sagt något av den enkla anledingen att det inte slagit honom. det var liksom irrelevant. "mica m'importa che siete svedesi, non ci penso" säger han.

det hade aldrig fallit mig in att tro att den tjejen var svenska. hon andades inte den där svenskheten som jag kan nosa mig till. och hennes italienska var istort sett fri från svensk brytning. henne hade det heller inte slagit att jag kunde vara svenska.

men nu varje gång vi ses anstränger oss, med att prata om vad som hänt i sverige och vad det är för väder däruppe och främst med att prata svenska. tills någon i sällskapet säger att nu får det fan räcka med att göra sig så märkvärdig, ni bryter säkert värre på svenska än på italienska ivarje fall.

the bottom-line

jag blir inte klok på vänskap.

vi lever ju inte på 18oo talet och behöver envisas med att kommunicera genom handskrivna brev som måste färdas med fartyg över världens alla hav.

men ibland tycks det onekligen så.

skyll er själva.

en änka, 11euro och en aperitivo..

vi kliver in i djuraffären. dét sitter en grå pappegoja i en bur som säger " ciao ciao" när han ser oss. en äldre gubben i kofta kliver fram bland en hop hundleksaker.

hej, vi har en undulat-änka. hennes man dog imorse. har ni en ny?

vi går in i ett rum där det står en bur med säkert 20 undulater. i alla möjliga färger. vilken vill ni ha? frågar djuraffärsgubben. vi ser på varandra. hur gör man när man ska välja en ny man åt en änka, sådär på stående fot? Guendalina är ljusljusblå. celeste. kanske en blå undulat i en annan nyans. hålla sig till samma färg liksom.

vi pekar på en mörkblå nästan lila i lysrörsljuset. han blir bra säger vi. okej. ett ögonblick senare har vi en liten pappkartong med en blåundulat i.

11 euro. säger djuraffärsgubben.

dyrare än så är det inte att arrangera ett äktenskap.

på vägen hem när vi kör förbi vår favoritbar säger min karl, vi kan väl stanna o ta en aperitivo?sagt och gjort. tjejen i baren som blivit en av våra vänner, undrar varför vi ser så sammanbitna ut. för att en av våra undulater dog. så vi har åkt och köpt en ny. han sitter i bilen och väntar. "men nej", utbrister hon," ta in honom han kan väl också få vara med!" så min karl går ut till bilen och bär in pappkartongen med undulaten och ställer honom på bardisken.
sen småpratar vi och dricker drinkar ich äter snacks och stuzzichini. den nye mörkblå sitter och tittar ut genom ett litet lufthål.

"så fick han sin svensexa!"skrattar hon när vi bär ut honom och åker hem. för nu blir det allvar. nytt hus och ledsen fru.

ja. så nu sitter den nyblivna ledsna ljusblå änkan Guendalina och den 11euro mörkblå nyinköpte och lär känna varandra. och nu under middagen ska vi ha familjeråd och hitta honom ett namn.

vi har inte längre två undulater

vi har en. jag hittade Milo död imorse.

så vad gör vi nu? lilla Guendalina kan ju inte leva ensam. vi ska åka till en djuraffär i eftermiddag. antingen köpa henne en ny kompis. eller hitta henne ett nytt hem.

så onödigt.

a good old lady...

jag har träffat en tax idag. hon var 17 år.(!!) hon var blind, med bara 3 tänder och döv. hon hade mjäll och lite kutig rygg. men hon var glad. viftade på svansen och sprang runt.

det ni!

två snabba om italien.

en italienare äter i snitt 28kg pasta per år. (världsrekord of course)

maffian omsätter 90miljarder fakturerade euro (!!!) om året och är italiens största företag.

en historia om en vänskap som föddes på en flygplats

jag mötte honom i Rom, på flygplatsen. jag stod i kö bakom honom. det var strejk och istort sett alla flighter var inställda. jag skulle till stockholm och han skulle till san fransisco. efter fem timmar i kö tillsammans fick vi samma bedsked. du är ombokad på en flight sent ikväll. du mellanlandar och flyger vidare morgonen efter. jag skulle bli slussad till köpenhamn, han till paris. vill du följa med och äta? frågade han mig där vi stod med våra nytryckta biljetter i handen.

han valde med omsorg den restaurang som såg dyrast ut, jag ska hursomhelst se till att få ut det på min reseförsäkring skrattade han. och så slog vi oss ner. och åt och umgicks i över tre timmar.

han kom från san diego, jobbade som ingenjör och hade varit och rest runt bland sina släktingar i södra italien. jag hade bott i italien några månader och hade ingen aning vad jag skulle ta mig till med mitt liv.

vi pratade om mycket och hade många saker gemensamt. vi skiljdes efter att ha bytt mailaadresser och telefonnummer och jag gav mig av mot gaten som skulle ta mig mot köpenhamn och han mot paris. samma kväll pratade vi på telefon. jag från mitt hotellrum i köpenhamn, och han från sitt rum i paris.

det blev början på en givande vänskap och många långa intressanta samtal. han kom tillbaka till italien några månader senare och bodde hos mig, vi luffade runt i bil i dem toskanska landskapen och sjöng och stannade och åt lunch på små osterior och trattorior. han skickade böcker och telefonkort och vi hördes nästan varje dag. han tog det vackraste foto på min svarta mops carmen, som jag har. och han var den första personen jag ringde när hon dog.

vi pratade om att bo utomlands. han sade att han hade tänkte på det många gånger, att pröva lämna usa och försöka sig på något alternativt i europa. men sen sade han, jag kan inte. jag har min mormor. hon är redan så gammal. om jag flyttar iväg nu kanske jag missar hennes sista år i livet. fast jag vet, att när hon int elängre finns kommer det vara min egen mamma som är för gammal och kommer att hålla mig kvar. ord som på någotvis fastnade i mig. och som drog en gräns mellan honom och mig. jag kände mig så egoistiskt, för jag kunde inte hålla med honom. sen blev jag ju kvar utomlands medan han bor kvar i san diego. jag förstod så innerligt hans resonemang, men jag kunde inte, med all kärlek jag känner för min familj, göra det till mitt.

han försökte få mig att komma och hälsa på honom. det var visst uppenbart att han var kär i mig sade alla omkring oss. men jag lyssnade inte med det örat, för jag var inte kär i honom. han erbjöd sig att betala för min biljett över atlanten. men jag hade precis lärt känna min nuvarande sambo, och avböjde. så vi höll kontakten via mejl och då och då ringde han.

sen kom mailet där det stod att han förlovat sig. men en tjej från san diego. hon var förskolelärare. på deras förlovingsfoto var hon riktigt söt. sen kom mailet om deras planerade bröllopsdatum. och nu är dem gifta sedan två år tillbaka. han skrev till mig några veckor senare, att hade han bara haft modet att lämna sin familj, hade han flyttat till italien och friat till mig. men nu blev det inte så.vi håller fortfarande kontakten men inte lika ofta som innan. det är väl så när man blir vuxen. och när man ser på livet på olika sätt.

en liten pusselbit om en låtsasarm och två småflickor som gungar..

han satt snett framför mig. mot färdriktningen. han var gråhårig och hade ett gråsprängt skägg som täckte halva hans mörkhyade ansikte. han hade keps och ett par glsögon framför trötta ögon. över axeln hängde en liten väska. den vänstra handen höll den högra armen i ett fast grepp. när han reste sig upp för att kliva av bussen såg jag varför. varför han höll hårt om sin högra arm. för den var av plast. han hade en armprotes.

han klev av och jag fastnade i en minnesbild från min barndom.

jag har en bild av mig och en jämgamma tjej. vi är kanske sju åtta år. hon kanske är något äldre än mig, jag vet inte, men hon är ett halvt huvud längre än mig det minns jag säkert. vi är i en lekpark. omgivna av sand. och bortom lekparken är det grönt. gräs och buskage. det kan hända att vi är på en camping. jag vet att vi inte är i mina hemomgivningar.det är fint väder. vi har på oss shorts och t-shirts. vi står och gungar på bildäcksgungor. håller oss i kedjorna och svingar oss fram och tillbaka. hon är ljus som mig och har sitt svenska rågblonda hår utsläppt.

jag minns att vi gungar för bilden av oss gungar. jag ser hur vi gungar i otakt och hon försvinner bakåt när jag åker farmåt. sen sätter vi oss ner. på däcken. petar med våra barnfötter i sanden. och jag biter mig i läppen. och tittar ner i marken och grubblar på hur jag ska formulera mig. men i den åldern tar sådant grubbel ingen längre stund. sen säger jag "hur gör du egentligen med din låtsasarm när du gungar? hur gör du för att hålla fast dig?"

jag minns tydligt hur två små flickor pratar om en låtsasarm. att vi petar med fötterna i sanden och skrattar. hur otvunget det är. sanden, gräset och gungorna. jag minns inte att det var andra personer i närheten. jag minns inte varför vi gungade ihop. jag minns inte var vi var eller vad den flickan hette.det har barnaminnet lämnat därhän. men jag minns hur vi gungade fram och tillbaka och ur hennes plastarm hade en konstig färg men att hon inte brydde sig. att vi gungande och gungade som stora flickor, ståendes på däcken.
jag minns inte hur länge vi var tillsammans i lekparken. eller var jag gick sen. eller varför. jag minns bara att samma natt drömde jag att jag hade en låtsasarm. och jag tyckte det var häftigt. och jag minns att jag tänkte i drömmen - jag ska också lära mig att stå och gunga med min nya arm. jag ska bli lika duktig.

när jag ska kliva av vid min hållplats är jag djupt försjunken i tankar. jag kliver av en hållplats för tidigt. för jag letar och letar i mitt minne. letar och letar bakåt i min bardom. men jag kommer inte ihåg. jag kommer inte ihåg vem den andra flickan är. vad hon heter eller hur vi kände varandra. bara en bild. av hela den dagen och hela den flickan blev det blott några minnen kvar. gungor, sand och gräs. och en liten ljus flickas låtsasarm. men hade det inte varit för den äldre herren på bussen, hade det minnet kanske legat gömt för alltid.

jag tycker att min bardom är underbar. för den är full av små bilder. små bilder i små lådor som vaknar till ibland. en person som övar på att lära sig minnas, och bara minns det mest väsentliga ur sitt barnperspektiv. hur ska man pussla ihop alla dessa bilder?

mayday från en isbjörn vid medelhavet...

jag förstår inte.

jag förstår inte varför jag inte får gnälla på att det är kallt.

"men du är ju från Sverige - från Norrland!"

jaha.

det tycker italienare är otroligt roligt.

ungefär som om jag vore en isbjörn och borde gilla minusgrader.

men det är inte graderna i sig.

det är fukten.

det är dimman och smoggen.

det är alla dessa dåligt isolerade stenhus.

dessa stengolv från medeltiden som inte ens är ljumma på sommaren.

(all denna sten. som är jättefin och som man kan bygga helt otroliga renässansbyggnader av och som håller i all evighet. men som är min värsta fiende på vintern.)

och sen är det den italienska mentaliteten.

oj, är det kallt? ta på dig en ylletröja och tofflor och mössa och vantar, jamen kanske en hel yllekappa, inomhus. för här sätter vi inte på någon värme minsann. aldrig någonsin. det kan droppa från din röda näsa och dina fingrar kan bli stela av köld framför datorn. men inomhustemperaturen överstiger inte 18grader. trin inget annat. non ti illudere!

(italienare vet att det inte är lönt bråka med stenhus)

jag har aldrig varit in i ett hus i italien som vintertid är varmt och behagligt.

ja. och sen gnäller jag.

om man ska frysa utomhus, och frysa inomhus

och aldrig värma upp mig ordentligt någonsin under dygnets vakna timmar.

heja heja svenska varma hus och golvvärme

och t-shirt inomhus medan det är minus 27 utomhus!

yeah.

så mycket för att man kommer från Sverige.

så mycket isbjörn är det i mig.

så då vet ni, och då vill jag bara tillägga

det är verkligen kallt i italien idag.

jag fryser.

En ny Påve, ett VMguld, en efterlyst maffiaboss och en begravd Pavarotti.

sen jag flyttade till Italien har..

• Italien (Berlusconi) gått i krig arm vid arm med Bush i Irak.
• Påven Giovanni Paolo II gått och dött, och Benedetto XVI stigit upp på tronen nella Santa Sede.
• Fotbollslandslaget vunnit VMguld.
• Berlusconi fått stryk av en vänsterkoalition och tappat regeringsmakten.
• Den sedan över 40 år efterlyste maffiabossen Bernardo Provenzano har blivit tillfångatagen, på Sicilien (!).
• Juventus petats ner i Serie B för första gången.
• Luciano Pavarotti dött och begravts.

..ungefär det där som man grubblade över och sade,

"jag undrar just hur det är i italien när det händer".

ja just det. det vet jag nu.

italien är inte bara lyx, rödvin, espresso och pasta

Italien pratar man om när man pratar om designerkläder, solglasögonoch dyra sportbilar. när man diskuterar ligafotboll eller lyxiga medelhavsstränder. eviga städer som Rom och konst och ränessans i Florens. Da Vinci, Dante, Machiavelli och Botticelli. när man pratar god mat, pizza pasta och viner, tiramisu, pannacotta och espresso.

det pratas så gärna om italien världens alla hörn.

men varför skrapar man aldrig under ytan, under ytan på det vanliga och vardagliga i Italien? varför nämner ingen alla trailerparks och plåtskjuls-städer som växer kring alla italiens metropoler överfyllda med människor utan framtid? varför kan man läsa i vilken tidning som helst om gatubarnen i sydamerika, medan gatubarnen som lever i avloppstunnlar under Rom och Neapel, och sniffar lim för att dem inte har mat för dagen, och säljer sina kroppar längs periferins gator på nätterna, dem är osynliga.

ska vi prata med varandra?

jag kan för allt i världen inte förstå varför italienare inte kan sätta sig ner och lära sig engelska som alla andra människor. varför dem kan hävda att dem "inte har språköra" och leva på det och dubbade filmer för alltid.

jag kan inte heller för allt i världen förstå dessa amerikaner som slår tillfällig rot i här i Italien och som inte behagar lära sig mer än någon artighetsfras på italienska. som rör sig i flock och tycker att italienarna är irriterande eftersom inte kan engelska på rimlig nivå. ni kan faktiskt bo kvar i texas eller i sanfransisco eller i new york.

att göra små små ärenden

jag behöver persilja. så jag går till den lilla alimentari-butiken på hörnet av torget. jag har en liten hund med korta ben i släptåg, det har jag alltid när jag går runt i det lilla samhället där vi bor. men nej, tanten har inte persilja, du kan fråga slaktaren säger hon. så jag går till slaktaren, han har precis öppnat upp igen efter siestan och håller på att dona med draperiet av oranga, vita och röda solblekta plastpärlor. bakom en knippe lök och några tomater, i en egen liten papperspåse har han en handfull persilja omsorgsfullt ihopknuten med en tråd.
Han ser på mig, sen ser han på hunden och säger med ett snett leende, vilken taskig mamma du har då som tar med dig till slaktaren för att köpa persilja! sen skrockar han. och min kortbenta lilla hund tittar upp mot honom och dem utbyter en blick.

vi sneddar från slaktaren mot tidningskiosken, som egentligen är ett hål i väggen fullt med tidningar och en liten rund mörkhårig tant med glasögon. hon sitter försjunken med en penna i handen och med den lilla runda bordsfläkten på full fart. det surrar tyst och luktar trycksvärta. jag ber att få la Repubblica och tanten ser upp från sin korsordstidning och fastän tidningarna ligger i en näpen rad mitt emellan oss båda, är det hon som drar fram dagens exemplar dagstidning till mig. jag ger henne ett 1 euro mynt och hon lägger det i sitt röda skrin. min lilla hund ryms inte inne hos tidningstanten om jag ryms, så litet är det, så hon väntar utanför på trottoaren. står och spejar mellan löpsedlar mot baren på andra sidan gatan bortom doktorns parkering, där alla gamla gubbar har samlats runt borden för att fördriva eftermiddagen. på väg ut ur tidningkiosken möter jag ett litet barn som har bråttom på väg in, och det blir lite krångligt att ta sig igenom, och min hunds lilla koppel hamnar om foten på barnet och hela hunden dras in mot serietidningarna, en barnfot på en hundtass. "omständigt" säger tanten och skrattar. jag får ta min livrädda hund i famnen och kliva ut på trottoaren.

med hunden i famnen och med en tidning och en brun papperspåse med persilja, går jag till tobakshandlaren. hans stora grårandiga katt sitter på trappan och min hund slinker mig ur armarna och försvinner efter katten in i tobakshandeln. tobakshandlarn själv skrockar bakom disken och säger, det var ju tur du bara hade med dig en hund idag. och det var nog tur. hans fru, tobakshandlerskan kommer ut med min hunds koppel i näven och huden i släptåg. den spjärnar emot och morrar mot katten. jag ber om ursäkt och så skrattar vi allihop. "jag är övertygad om att skulle katten bara vilja skulle den svälja min lilla hund hel, så stor är den," och ja, säger tobakshandlaren, det är nog möjligt. jag ber att få sigaretter åt min sambo, och bland det myller av sigarettpaket på hyllan bakom honom, tar han fram ett paket winston röda. precis säger jag och blinkar mot honom. jag känner mina kycklingar svara han. (conosco i miei polli, säger man här när man menar att man känner sina vänner.) "du ska få en påse" säger han, "så dina händer räcker till". jag lägger ner min plånbok, tidningen, persiljan och sigaretterna och sen betalar jag. "syns vi imorgon?" frågar han när jag är på väg ut. "hur ska jag veta det?" svarar jag.

ett kvinnoöde på Sicilien.

Flickan hette Rita. Hennes kors var att hon föddes på Sicilien, i Trapani, i en famiglia mafiosa, en familj som var medlem i maffian. Hennes far var en högt uppsatt mafioso, och hennes bror hade påbörjat samma karriär. Hennes mor höll dem båda männen om ryggen, så som många sicilianska kvinnor gjort innan henne, coh så som många sicilianska kvinnor kommer att göra långt efter henne. Men Rita förstod henne inte.

I början av nittiotalet utbröt en fejd mellan olika maffiafamiljer på Sicilien. under samma tid som dem berömda maffaiamotståndarna, och inte mindre än högt uppsatta sicilianska domare, Borsellino och Falcone, som bäst jobbade på att bryta ner, göra om den italienska straffbalken och fängsla mafiosi.

Ritas far, avrättades i sin bil under den här perioden, av rivalfamiljen. Ritas nygifte bror, lovade hämnd, men blev skjuten i sin lägenhet framför ögonen på sin fru några dagar senare. Rita var sjutton år och kände sig fånge i en situation som hon hatade. Ritas mor teg.

samma år, sjutton år gammal, sade hon till sin mor att hon skulle till skolan, men tog bussen till polishuset. hon presenterade sig och fick prata med Borsellino. Rita blev den första unga kvinnan som vågade välja ett liv som "pentito". (namnet man ger på mafiosi som väljer att gå över på den italienska statens sida, och som i utbyte mot att berätta allt dem vet om maffian, får en ny identitet och skydd av staten. den huvudsakliga anledningen till att man vet så pass mycket om hur maffian fungerar - är tackvare dem pentiti som Borsellino o Falcone tog under sina vingar.) en hel dag berättade hon allt hon visste om maffian, och det var en aldrig sinande ström av information, hon var ju född och uppvuxen i den miljön. samma kväll skickades hon med tåg till Rom. det sista Borsellino sade till henne när han vinkade av henne var" ta fram italiens karta och klipp ut och släng bort den triangel i havet där sicilien ligger. För dig kommer Sicilien aldrig mer att existera"

Rita tillbringade dem följande två åren i Rom, i en lägenhet på fjärde våningen, med utsikt över staden. hon läste in gymnasiekompetens och levde under falsk identitet. Hennes mor anmälde Borsellino för kidnappning av minderårig och sade att hennes dotter aldrig frivilligt hade blivit en pentito. Rita var helt ensam, och försökte skapa sig ett eget liv, långt från allt hon kände till, medan hennes mor ändrade inställning och började ställa upp på intervjuer i tv där hon öppet sade att hon föraktade sin dotter.

Borsellino och Falcone drog hundratals mafiosi inför rätta, ändrade dem italienska lagarna så att dem kunde komma åt maffian och blev ovänner med inte bara maffian utan med hela den del av det italienska samhället som lever i symbios med den. Borsellino och Falcone, fick leva med livvakter dygnet runt, och tvingades flytta sina kontor till en bunker. dem gav upp sina friheter för att bekämpa italiens mörka sida.

Rita tydde sig till Borsellino och gjorde honom till den far hon inte hade, kanske aldrig hade haft. och tog sig med möda framåt i tillvaron. men maffian gav inte upp. Trots de extrema säkerhetsåtgärder som omringade de två sicilianska domarna, lyckades dem ta livet av Falcone. I maj 1992 sprängde maffian hundratals meter av en motorväg i luften precis när Falcones bil med vakter och efterföljande polisbilar passerade. Rita tog del av nyheten genom tvnyheterna och kände hur hela hennes tillvaro började skaka. Borsellino insåg att nu var det inte fråga "om", utan frågan om "när" han själv skulle gå samma öde tillmötes. men han fortsate sin kamp mot maffian och vägrade visa sig undergiven.

Borsellino dödades av en bilbomd, som väntade på honom utanför hyreshuset där hans mor bodde. Han dog när han var på väg att besöka henne. även denna gång fick Rita nyheten genom tvnyheterna och i sin dagbok skriver hon om hur desperat hon känner sig. att när inte längre Borsellino finns vid hennes sida, har hon ingen alls. ingen som någonsin kommer att förstå henne eller förstå vad hon går igenom. Hon står framför det öppna fönstret på fjärde våningen och ser ut över Rom. och hon är ensam.

Ritas livlösa kropp hittas samma kväll. På trottaren nedanför ett öppet fönster. hon hade modet att bryta upp, att gå emot den kultur som fött och uppfostrat henne. men hon hade inte kraften att överleva, inte själv. Ritas gravsten skändas dagen efter hennes begravning. det är hennes egen mor som tar ut sin ilska med en hammare mot marmorskriften som bär hennes dotters namn, som bär hennes dotter, en pentito's, namn. maffian är så mycket mer än vad man kan tro. maffian är tillräckligt stark att bryta det band av kärlek som torde vara starkast av dem alla. bandet mellan mor och dotter. Ritas mor höll dem båda männen om ryggen, hon höll hela maffian bakom ryggen, så som många sicilianska kvinnor gjort innan henne, och så som många sicilianska kvinnor kommer at göra efter henne. och på så vis ge liv och makt åt den italienska maffian. Men Rita förstod henne inte. Hon var inte den sortens sicilianska kvinna. hon tillhörde den del av den sicilianska befolkningen som gör vad dem kan för att bekämpa maffian. kanske var hon så mycket starkare, rättfärdigare och modigare än sin mor. men hon betalade med sitt liv.

min nya verklighet

jag ser Florens natthimmel från mitt sovrumsfönster. eller, det är inget fönster, utan en vägg av glas, och drar jag inte för mina stora vita gardiner blinkar flygplan föbi på den svarta himlen. flygplan med människor på väg till Florens och flygplan med människor på väg härifrån. det är en aldrig sinande ström av blinkade små ljuspunkter, och ibland när min sambo somnat in och jag inte kan, stänger jag av tv:n som flimmrar i bakgrunden och pratar för sig själv och jag släcker lampan på mitt nattduksbord. jag öppnar ett av fönstren på glnt, för att låta nattluften komma in. sen kryper ner under mitt täcke och drar vår lilla hund intill mig och så ligger jag och ser på dem små ljuspunkterna, på flygplanen. på alla människorna som flyger till eller från min verklighet.

och så tänker jag. att en gång för drygt fem år sedan satt jag i ett flygplan. var jag en av dem människorna som besökte någon annans verklighet. jag hamnade i en gammal mercedes taxi som kördes av en äldre, liten (så liten att vid varje sväng och korsning tog han tag i ratten och drog sig upp för att se) krokig och gråhårig gubbe med solhatt som mitt i natten tog mig genom Roms innerstad, förbi ett upplyst och enormt Kolloseum, människor på gator och uteserveringar under gatlampor och maffiga byggnader. jag som somnade i ett litet hotellrum med blårandiga tapeter och ett smalt fönster som släppte in stadens alla ljud, röster och lukter. jag lyckades inte somna utan låg och stirrade upp i det vita taket, inandades den typiska lukten av gamla stenhus, och svettades i värmen som den guldfärgade takfläkten inte fick bukt med. och jag tänkte: det här är inte min verklighet.

dagen efter, i ett myller av människor med röster som jag inte förstod, i värmen och med alla mina väskor, satte jag mig på ett tåg mot Toscana. ett gammalt slitet tåg med mjuka nersuttna beiga säten. jag kunde inte slita mig från fönstret. det var varmt och landskapet utanför var vackert, torrt och hett med stenhus och olivträd och stora vingårdar. fukten var påtaglig och värmen tog på krafterna och allt som sades runt omkring mig, var obegripligt. jag susade fram och upp genom italien längs med kusten och förlorade mig i dagdrömmeri om medelhavet som jag följde genom mitt tågfönster. det var juli 2002 och det skulle ha varit början på en tre månader lång sommarjobsvistelse, men blev början på något helt annat.

vår lilla hund sparkar till, och jag undrar vad hon drömmer om, jag snusar henne i nacken och hon lugnar ner sig. min sambo sover, tungt, men tyst bredvid oss. en gång sade jag till honom, att har du tänkt på alla dessa flygplan som vi ser från vårt sovrum på natten, på alla människor på väg hit eller bort. på vad som är deras verklighet, och vad Florens eller Italien är för dem? men han tittade bara på mig och sade, hur mycket kan du grubbla över egentligen? och det är kanske så. han grubblar inte över det. för det har alltid varit hans verklighet. medan jag har bytt. och fortfarande kommer ihåg när allt var nytt och annorlunda. jag följer ett flygplan på väg ner mot oss med blicken. små ljusa och röda prickar på en svart natthimmel. jag hör syrsorna i trädgården och det är nästan svalt. mina ögonlock tynger och innan ljuspunkterna försvinner från vår sovrum blundar jag. och jag tar ett djupt andetag och andas in alla hemvanda dofter och somnar. somnar in och i mina drömmar talas det språk jag inte förstod för fem år sedan. och jag är hemma, i min verklighet. medan andra människor stiger av ett flygplan några kilometer närmare Florens centrum och kanske tar ett första steg i något nytt, sover jag i det som blivit till hemma.

på min busshållplats

på min busshållplats ser jag ofta en ung tjej.
om vi inte stiger på samma buss, så hoppar hon av när jag hoppar på, eller väntar redan när jag kommer cyklandes, eller är på väg hem när jag är på väg bort.
det vore inte något nämnvärt över den här flickan om det inte vore för hennes hår.

första gången jag såg henne, var jag på väg till första dagen på universitetet. det var hösten 2004. hon stod lutad mot det röda järnstaketet. jag lade märke till henne, trots att jag var så nervös den morgonen, för att hon hade blonderat sitt korpsvarta hår och hade en orangeblond kort page. otroligt osmakligt. otroligt fult faktiskt.

efter några veckor syntes hon igen vid busshållplatsen, med en mycket kontrasterande utväxt. och jag sa till mig själv, att om hon klippte av det där horrenda gulaktiga håret och höll sig till en svart kort frisyr, skulle hon se så mycket bättre ut.

men det gjorde hon aldrig. hon blekte heller inte utväxten.

igår tog jag bussen in till universitetet för första gången i höst. hon stod där med sitt hår. hon stod lutad mot det röda staketet och väntade när jag låste fast min cykel och sprang med andan i halsen mot hållplatsen medan bussen kom suckande från trafikljuset. jag är alltid sen, hon är alltid i god tid. hon har fortfarande samma hår, bara mycket längre, som hon hade hösten för tre år sedan. nu har hon sitt svarta raka hår nästan ned till midjan, men med dem sista 20 centimetrarna är fortfarande orange-gula. som om tiden stannat till längst ut i topparna en höst för 3 år sedan.

När jag ser hennes hår som blir längre och längre, men förblir blont längst ut, tänker jag att det är ganska underligt egentligen, att hon har det så, håret, och att man kan mäta tiden, flera år tillochmed, med en utvuxen frisyr på en helt okända människa.

då tar vi om det från början

jag tänker lägga om mitt bloggande.

det är väl uppenbart med tanke på min adressändring

jag har stått och trampat i samma gamla blogg i över ett år. och det var inte ens kul på slutet. fastän jag älskar att skriva och fastän mitt huvud är fullt av historier. så det fick vara nog.

och som alltid med förändringar, något och någon faller bort, och något och någon kommer till.

vi ser väl. det känns bra iallafall.

sophie

Pånyttfödelse

allt är nytt men ändå inte.

Blir det här bra?