italien och media - en liten essay

det är lätt att prata illa om italiensk, eller sydeuropeisk media och journalistik när man utgår från ett svenskt eller nordamerikanskt perspektiv. vad man sällan reflekterar över är varför. varför italien och spanien och grekland har en typ av demokrati och ett medialt system som är så annorlunda mot för den watchdog och neutralitets-ideologi som genomsyrar nordeuropa och usa

många svar kan man hitta bara genom en väldigt enkel historisk och sociologisk överblick.
de europeiska länder som ligger vid medelhavet (frankrike borträknat iochmed att det är mer kontinentalt) har haft en mycket besvärligare väg mot demokrati i relation till övriga västeuropa. l'Ancien régime (godägare, aristokratin, kyrkan och diktaturer) har haft till långt in på 1900talet starkt fäste i samhället. det har gjort att vägen mot demokratin och det borgerliga samhället haft mycket tuggmotstånd. och att den politiska striden tagit media som vapen.tillsammans med tardiv industrialisation och låg läskunnighet (på 50talet var majoritet i italien inte läskunnig, i sverige för att ha samma siffra måste vi bak till 1890!) har media inte haft möjlighet att göra sig ekonomiskt oberoende, som nord europeiska eller amerikanska lyckades med mycket tidigt, och det har lett till att media har styrts av de som haft pengar i samhället. dvs aristokratin, kyrkan, stora industri moguler och de stora politiska partierna.

italien, men inte bara, har ett mediasystem som länge för att överhuvudtaget överleva har levt i symbios med dessa maktspelare. som konsekvens har giornalisterna ofta varit politiker själva. utan finansiell självständighet är det svårt för en yrkeskår att ta steget bort från politiken, som i grund och botten håller dem vid liv. alltså har journalistiken och media aldrig haft möjlighet att skapa sig en så pass stark roll, kunna bli motpoler till det politiska systemet, watchdogs.
bara nu på senare år har man börjat jobba för att media ska skaffa sig en egen roll, och ta ett steg bort från politiken. ironin har velat att i italien den första som tog det steget var en storföretagare vid namn Berlusconi.

i ett samhälle som inte prövat på en modererad demokrati, men som styrs av stora inflytelserika sektorer, skapar ofta något som kallas för polarizated pluralism. dvs att samhällets pluralism är inte modererad och strävar mer eller mindre åt samma hål på olika sätt, utan står som motpoler. det skapas kraftiga motsättningar och det radikaliseras. det har hänt i bland annat i Italien. komunister, neofascister, vänsterkoalisioner och högerkoalisioner. jag brukar säga till folk som frågar mig om italiensk politik att det inte går att generelisera mellan höger och vänster som man kan göra i sverige. för här dras allt till sin spets. och när något dras till sin spets dras alla möjliga vapen in i den striden. och i det här landet har media inte tillräcklig erfarenhet och självständighet för att stå vid sidan om.

det är lätt att hoppa på Berlusconi för att han har tre tvkanaler och blev premiärminister efter en påkostad tvkampanj. man kan tycka illa om det. men man borde ha i åtanke hur de italienska mediasystemet fungerade utan honom. att partiet democrazia cristiana som ledde landet från andra världskrigets slut fram till krisen på 90talet hade monopol på en av de statliga kanalerna.(Rai Uno) de andra två tillhörde socialisterna och komunisterna. många såg de tre nya kanalerna som Berlusconi presenterade som ny och välbehövlig luft. sen att han utnyttjade detta för politiska syften ligger bara helt i linje med resten av det italienska mediasystemet. det han gjorde vara att inför den amerikanska marknadslogiken i italien.

i ett land som har en helt annan historia bakom sig, kan man inte uttala sig utan att ha en liten inblick i vad som generat vad. man kan inte beskylla journalistiken för att vara korrumperad och dålig om man inte vet varför den är det. det handlar om en helt annan socialutveckling. man kan inte kasta sten på enbart en politiker för att han syns mest, när man inte vet vad som försigått och vad som förigår bakom kullisserna.

om italien kan man aldrig sluta läsa, omman verkligen vill förstå sig på. för det handlar om ett mycket komplext land. media spelar en annan roll, för politiken har en annan position och utveckling, för att rent sociologiskt har ett land som italien ytterst lite gemensamt med länder som sverige och usa. så det är inte så konstigt att situationen är annorlunda.

men lägger man bort läsglasögonen med fördomarna är det hela mycket intressant.