köra bil i sverige och i italien

jag var ute och fikade med en svensk tjej häromdagen inne i stan. och då kom ämnet upp. det här med bilkörning och trafik.

när jag kom ner till italien hade jag inte haft körkort ens i ett år. det var minst sagt intressant sätta sig bakom ratten i italien. första gången jag körde ner mot Rom kommer jag aldrig att glömma. eller en kringlande slingrande smaaaal väg upp för ett berg till ett diskotek.

men sen är det som med allt annat.
man vänjer sig och sen är det inte mer med det.

man lär sig fickparkera på alla möjliga konstiga ställen, och att komma ut när man blivit inparkerad ( vilket möjligtvis är ännu svårare i det här landet, där man blir konstant inparkerad av folk med varningsblinkers som försvinner iväg) man lär sig att det viktiga är inte trafikreglerna utan att allt flyter på och att man är uppmärksam(speciellt på motorinos och galna busschaufförer). och att man inte sniglar. (om man inte vill bli omkörd på fel sida eller bli ut-tutad). man lär sig att trafikskyltarna saknas eller eller felaktiga och att det inte finns någon logik i någonting. att det är enkelriktade gator och defekta trekorsningar rödljus på de mest oväntade ställen. att det är för smala vägar så man får köra i omgångar för att komma runt. att man får tuta i kurvorna på landsvägarna om man inte vill hamna nere i ett stup. att parkeringsplatserna alltiid är för snäva och att hitta en speciell gata gör dig galen. man lär sig att ha ögon i nacken för alla komunalpoliser som sätter böter för de mest underliga saker för at få komunens budget att gå ihop.

men sen lär man sig de positiva sidorna. att man kan parkera var man vill, så länge man sätter på varningsblinkers (= jag kommer strax tillbaka och tar bort bilen du hinner inte ens bli förbannad) och har ögon i nacken för poliser. att man får köra som man vill så länge man inte orsakar olyckor. att det viktiga är att vara uppmärksam, inte trafikreglerna. att du aldrig behöver gå ur bilen för att tanka. att du kan alltid tuta som fan om bilisten framför dig inte fattar ett skit. du behöver inte hålla bökiga avstånd. och vara så noga.

så min prövotid för körkortet gick ut här. och trots att jag gjort alla prov på svensk mark, skrämmer svensk trafik livet ur mig. jag börjar kalsvettas så fort jag sätter mig i en bil på svensk väg. för det är så himla nog och rätt och riktigt. och jag vill vara precis sådan och jag vet inte hur man gör. jag kommer inte ihåg alla regler och praxis i den svenska trafiken. vem som ska köra ut först i olika korsningar och högerregeln(!?!). och hur nära man inte får ligga bilen framför en, och var man inte får parkera. och hur man gör när man tankar. svensk trafik ger mig prestationsångest. jag vill vara duktig, ja är ju svensk ju. men jag gör konstant fel.

i somras när vi bilade genom sverige jag och min italienare, körde han. precis som han kör hemma i italien. jag skrattade så jag grät över vad han lyckades med. och hur svenskarna reagerade. det känns som om svenska bilister parkerat sina bilar på en rullmatta som flyttar fram allihop på samma sätt i samma hastighet, sade han. och det är lite så, dnt svenska trafiken.
men han som inte lider av svensk prestationsångest, och inte bryr sig femöre om svenskarna bokstavligt talat hatar honom, körde precis som han ville på breda svenska vägar bland så lite bilar och där det var hur lätt som helst att vara slug, för alla stod still på sitt rullband.