den lilla mànniskans snigeltakt

(ursàkta svenskan, jag sitter vid ett italienskt tangentbord pà universitetet)

dà var vi hàr igen. nàr planeringen fàr stà tillbaka bara fòr att ingenting àr som det ska i det hàr landet. jag har 2 timmar fòr att gòra ingenting innan kontoret som skulle vara òppet fòrmiddagen, òppnar vid tre pà eftermiddagen.

min kebablunch inne i stan flyttas fram till tidig eftermiddag.

det àr dàrfòr tiden flyger i italien, fòr att saker hela tiden màste planeras om.

konstigt nog fick jag tag i den professor jag var ute efter imorse, och fick lòst ett problem jag har fòrsòkt lòsa under 2 mànaders(!) tid. det tog inte mer àn tjugominuter och lite kallprat och artighetsfraser. mer behòvdes inte. men det har tagit mig tvà mànader att komma till den punkten. fòr att lòsa ett problem àt den svenska byràkratin som vid det hàr laget antagligen tror att jag gàtt och dòtt, med tanke pà den svenska effektiviteten i relation till min och italiens snigeltakt.

om ni bara visste, Sverige.

sà fòr att slà ihjàl tiden, sitter jag pà mitt Universitets stora stolthet, Scienze Sociali's bibliotek, och googlar och flyter fram pà internet.

och nàr jag hittar min hemstads lokaltidning och huvudtiteln lyder "kyrkokòren slutar i protest" kànns allt pà svenskt vis nerdimensionerat igen. tànk nàr en kyrkokòr som protesterar vinner fòrsta sidan. den lilla mànniskan i fokus.

tànk.

hàr dàr den lilla mànniskan nàstan aldrig syns. och dàr den lilla mànniskan tillbringar halva sin vakna tid med att brottas med sin planering. fòr det stora landet gòr det hela bara mer och mer komplicerat.

illa

jag brukar alltid köpa en kalender i december.

jag vet inte varför jag inte gjorde det den här gången.

nu är jag utan och allt jag måste komma ihåg skriver jag in i en liten ful ljusgrön anteckningsbok.

hur blev det så här?

nu måste jag verkligen hitta en kalender imorgon.

jag riskerar att göra pannkaka av diverse deadlines och utlovade saker.

politisk uppdatering

en vecka efter det att Prodis vänsterregering fått lämna in handuken, på grund av tappat förtroende i parlamentet, har il Capo dello Stato Napoletano bestämt att det inte omgående bli nyval i italien, som oppositionen med Berlusconi i spetsen hoppades på, utan han har gett förtroende åt senatens president Marini för att forma en provvisorisk regering mandattiden ut, detta främst för att parlamentet ska ha tid att få igenom en ny legge elettorale, vallag.

pressmedelande här

those were the days

mer om detta utsökta italienska färdmedel här, och här

Vem är Ni?

något av det första man får lära sig och anpassa sig efter när man flyttar till italien är att nia personer man möter.

att dua okända personer, personer som är äldre än dig själv eller är högre upp än dig i den sociala gerarkin är rakt ut oförskämt. ofta känner sig folk som blir duade av okända som att de blivit trampade på tårna, att de tar sig mer förtroende än vad de bör. chi sei per darmi del tu? chi ti conosce?

det svenska alla känner alla och är vän med alla, finns inte här. man brukar tillochmed bland unga människor prata om att innan man tar sig för mycket förtroende och visar sig från sin mest privata sida, bör man ha ätit middag ihop. (vilket understryker vilket betydelse man ger middagen)

att dua personer i italien, betyder att man har ett visst förtroende för varandra. unga människor som träffas i informella samanhang duar istort sett alltid varandra, men handlar det om jämgamla som möts inom jobb, duas det inte, iallfall inte till en början. ofta kan man efter en längre konversation fråga om det är okej att man duar varandra."possiamo darci del tu?" eller lliknande, för att göra samtalet lite mer snabbflytande och mindre inrutat.

som svensk kan man tycka det hela är lite obekvämt och bökigt i början. man kan känna sig osäker på när det passar att dua och när man måste nia. en bra regel kan vara att hellre nia för ofta än att dua fel person. då undviker du de hemskaste pinsamheterna.

iochmed niande kommer många artighetsfraser in i bilden. att skriva formella brev på italienska kan verka som kilometer av artightesfraser innan man kommer till kärnan. det ska användas titlar och bes om ursäkt och smickras och tackas på förhand.

men när man kommit in i det hela, tycker iallafall jag att det är något positivt. man känner sig mer respekterad. det behöver inte bli så personligt och i slutändan har man en arsenal av artighetsfraser. i det lång aloppet blir det det svenska duandet som blir obekvämt.

en italiensk student bad mig om en översättning till svenska av ett brev hon skulle skicka till ett svenskt universitet. när hon såg hur hennes A4-ark blev till sex rader på svenska såg hon på mig med stora ögon, nästan illa till mods. vi är inte så formella i sverige försökte jag. mer formellt än så här och de skrattar ut dig. med vänliga hälsningar liksom.

och vanans makt är stor. jag känner mig illa tillmods när jag ringer till sverige i formella ärenden. till banken, till försäkringen eller ett konsulat.

"SEbanken, hej det lisa!" svararen svensk tjej. och jag blir alldeles torr i munnen. i början försökte jag, vara artig som på italienska.

"eh . ja, godförmiddag, jag heter sophie och jag ringer angående mitt bankkonto hos Er, tror Ni att Ni möjligtvi skulle kunna ta fram mina uppgifter, tack?"

och jag hör såklart hur fel det låter på svenska. så jag anstränger mig nuförtiden.
"hej jag heter sophie, kan du ta fram mina uppgifter är du snäll?" medan jag grimaserar. hur kan man dua en tjänsteman på telefon som man inte ens sett? det låter som jag pratar med min lillebror.

det är underligt det där. hur man vänjer sig vid en ny kultur. och hur man kan känna sig obekväm i sitt hemland när tonårstjejer duar dig i biljettdisken. men det gör jag. ormai sono una signorina.

var sak har sin tid och sin plats. och vill du dua mig bör du först ha mitt erkännande.

en fråga..

jag har aldrig förstått mig på fruktiga vita viner.

blä.

till vad vill ni dricka det?

tacka vet jag ett torrt riktig välkylt vitt vin.

till skaldjur eller grillad fisk.

eller bara som aperitivo.

till desserten dricker jag bubblor. eller starkare.

men jag känner många svenskar som tycker om söta fruktiga vita viner.

och de dricker dessa viner i det mest varierade sammanhang.

varför?

var och en drar sitt strå till stacken

vi strosar hand i hand inne i stan, vid Piazza Duomo stannar vi till och köper en glass.

helt plötsligt när vi betraktar Domkyrkan vänder han sig mot mig.

pojkvännen: vad var ditt första sommarjobb?

jag: jag jobbade på dagis.
... vad var ditt?

pojkvännen: vi polerade domkyrkan och monumenten här inne i stan, domkyrkans battistero kommer jag ihåg - det tog en hel sommar. Florens har så mycket som ska putsas att skolungdomarna inte räcker till.

*
sen ser han sig omkring. det tappar liksom lite av sin charm när man vet hur mycket man svettats för att få det att blänka, säger han.
amerikanarna och japanerna omkring oss ser lyriska ut.

jag menar. sommarjobb som sommarjobb.

det är ingen som reser från andra sidan jorden för att fota mina dagisbarn.
men sen är det ju så att vissa föds i Sverige och andra i Florens.

no big deal.

skogens konung - but who cares?

"vengo in lapponia SOLO se mi prometti che questa volta mi fai vedere un'ALCE"

(jag åker till lappland endast om du lovar mig att jag får se en älg den här gången)

så säger min karl. gaaAah. han är värre än en tysk.

jag får mot min norrländska stolthet dra med honom på skansen för att få tyst på honom.

så jag slipper springa runt i skogen med honom.

hur är det möjligt?

vad är det med detta djur som fascinerar halva europa och som alltid lämnat mig relativt oberörd?

en historia om en italiensk minister som åker till sverige

en italiensk minister åker till Sverige för drygt ett år sedan. han inspireras så och bestämmer att även i italien ska det vara lag på att alltid ha billyktorna på. (innan gällde detta bara under dygnet mörka timmar) ingen bil utan lyse på de italienska vägarna. det är säkerhet.

det han inte tänker på, är att sverige är ett land som lever halva året i mörker. och att i italien är situationen annorlunda. en italiensk journalist räknar sedan ut att denna lag kostar genomsnitts italienaren 200 euro per år i ökad bensinkonsumtion för dessa lampor. men bortsett från att det kostar, är det att öka bensinkonsumtionen, alltså att göra miljön en björntjänst. för att närma sig trafiksäkerheten i sverige.

jag undrar, av allt en italiensk minister kunde inspireras av i sverige, valde han lag på billysen även dagtid?! för ett land som inte lever i midvintermörker.

på rak arm har jag en bättre. varför kunde han inte insett hur smart svenska återvinningen vunnit till sig folksjälen med "pantning" av burkar och flaskor? i ett land som italien där egoismen är huvudmotorn i allt, får man ingen att sortera plast och glas och alluminium gratis. men börjar man erbjuda centesimi för burkar då ska ni få se att folk gå man ur huse.

varför inte införa "pantning" i italien? ett folk som lever på vatten i flaska.

ibland kliar det så i mina fingrar, för att de italienska politikerna aldrig löser enkla problem, utan bara lägger till nya om ständigheter.

gör mig till minister och jävlaranamma då ska ni få se på hur många smarta svenska saker man kan inspireras av. slå av de där lyktorna på bilen i den toskanska solen på eftermiddagen när det är 35grader varmt! be barnbarnet gå och panta alla vattenflaskor du har i vinkällaren istället gör miljön en tjänst och ge honom en extra veckopeng.

varför ska det vara så svårt?

svenska skogar och neapels sopberg

när jag tänker på miljö. på föroreningar och avfall och trafik.
då önskar jag att jag bodde i sverige.
hur ren svensk luft är, även i storstäder. hur drickbart kranvattnet är. hur väl sopsortering och avfallshantering fungerar. hur mycket skog och mark som finns.

svenskars miljömedvetenhet.

även om det kan gå mig på nerverna när allt ska dras till sin spets och övedrivas in i minsta detalj, är den att föredra. tro mig.

italienarna har mycket låg miljömedvetenhet.
det är ett folk med många positiva egenskaper. men de tänker bara på sig själva och inte längre än vad deras näsa räcker. det som pågår i neapel är bara toppen av ett enormt isberg.

italiensk reklamaffischering och McDonalds

som alla som varit i italien vet, är det ont om plats. och detta innefattar även reklamplatser. vilket gör att småföretagare hittar på de underligaste sätt för att göra sig synliga.

ett vanligt ytterst originellt sätt är att köpa reklamplats på små lastbilar som gjort om sig till stora reklamaffischer. och som kör runt i staden och visar upp sig, eller parkerar nära stora vägar och dylikt. har man tur kan man dessutom få en gubbe med megafon som skriker ut budskapet medan han kör runt i den redan oframkomliga trafiken bara för att ta plats och synas.
och mot vad man kan tro, tar många stora företag hjälp av den här typen av affishering. (emmelunga ett av italiens största möbelvarhus, carrefour, den franska matkedjan, och diverse bensinmackar är bara några exempel. även om det vanligaste är lokala diskotek och mäklare.)

men nu till den intressanta, tillochmed MacDonalds har tagit till den här strategin. men inte på en vanlig normalstor lastbil - utan på en liten Ape! ett steg närmare italien och steg bort från USA. jag undrar vad de amerikanska reklamstrategerna skulle tycka. att de har anpassat sig?

olika smal-ideal

när jag är i sverige tycker jag att svenska tjejer är knubbiga, att svenska kvinnor i tv är snudd på tjocka, och när jag ser mig i spegeln känner jag mig onödigt smal.

är inte det konstigt? jag ser mig ju i spegeln varje dag. och jag ser helt normal ut. känner mig helt normal. jag vet att jag är som de flesta i min ålder här nere. inte alls onödigt smal.

den enda slutsatsen jag kan dra är att i italien är tjejerna smalare än i sverige. och att jag ser min kropp på olika sätt i sverige och i italien. fast jag är samma 52 kilos brud hela tiden.

-----------------------------
nedan: svenska eva röse och italienska michelle hunziker.
två vackra kvinnor som speglar två olika skönhetsideal. (viktmässigt)

ska vi ta en sväng till stan med insekten? (del.1)

De kallas för Ape, vilket på svenska är Bi. insekten alltså. men här i italien är det ett färdmedel. nästan alltid på tre hjul. litet och långsamt och med en egen typ av registreringskylt för man behöver inte han körkort för att åka runt i dem(!) och man kan åka runt lite var man vill så länge man unviker motorvägarna. och det åks som bara attan i dessa små fordon. överallt.

italien är proppfullt med dem. med dessa små bin som långsammar sig genom trafiken. med två normalstora passagerare , eller upp till fyra små kineser.

såhär små är det alltså. så det passar in alldeles lagomt i ett land som italien där trafiken är allt annat än generös med plats. det ryms i en parkeringsficka för motorini.

och det är en hel vetenskap det här med Ape-fordonen. för det finns en modell för var och en. jag ska ge er en odyssé i ape-modellerna. lite pö om pö. nu när ni vet vad det är jag pratar om.

notis

en kvinna i femtioårs åldern och hennes älskare häktas för förgiftning.

de ville ses utan att kvinnans man anade oråd. så hon sövde ner honom med diverse piller varje kväll, i middagsmaten. han slocknade som en klubbad säl och de hade hela natten för sig.

men mannen började få psykologiska och fysiska problem och uppsökte en läkare som efter ett blodprov bad honom lägga av med sina starka sömntabletter. tabletter som han inte visst om att han tog. men som han tagit i över ett år.

så nu sitter hans fru och hennes älskare i fängelse.

men kära nå'n

det är ju lovisas födelsedag!..

grattis din lilla loppa, nu är vi jämgamla för en stund.


puss!

nystart

det blev en tidig vårstädning här inne.
jag har städat om lite i mitt huvud bland mina idéer också.

du frågade mig

vad som var det jobbigaste med att flytta utomlands och bli kvar.

jag svarade efter en lång tystnad att det svåraste är vetskapen om att även om du kan hantera och motivera frånvaron från dina nära och kära, behöver det inte betyda att de dina kan det.

det dåliga samvetet. och det övergripande egoismen som får hoppa på tårna. på alla tår som älskar och bryr sig om. som en gång hade dig när och som nu har dig på avstånd.

det dåliga samvetet över att ha beslutat på egen hand.

det rättmätiga straffet är att många du älskar, inte klarat av det.

den våldsamma, råa sidan av en av världens vackraste städer

han är kanske inte ett av guds bästa barn. med tanke på hur han såg ut, nästan två meter och bara muskler, satte han skräck i halva stan. uppvuxen i ett av florens värsta kvarter, där de för tjugo år sedan när han var barn, inte fanns mycket att göra. där droger blev ett tidfördriv som tonåring och den obefintliga informationen gjorde halva hans generation till narkomaner. istället för att skicka runt en marjuanacigg, skickade de runt sprutor på hans tid.

han rätade upp sig för några år sedan och skaffade ett vanligt jobb. hans kvarter har blivit en del i den nya stadsplaneringen och det är bara den gamla baren där han och hans polare forfarande tillbringar eftermiddagarna med att dricka öl och prata skit, som vittnar om hur svårt området en gång var. de flesta har fallit bort med tiden, de flesta ur deras ungdomsgäng ramlade för långt ner i drogerna och tog sig aldrig upp. de få som klarade sig bytte miljö eller lever idag i marginalen.

vi träffar honom häromdagen, och han berättar det senaste. om att han ligger i en mapp hos åklagaren, i en utredning om mord. fan , säger han, precis när man började bli vuxen och göra något vettigt av sitt liv.

i somras var han och en kompis ute på en krog en bit utanför stan, när de var på väg hem och hade satt sig i bilen dyker fyra snubbar och en punk-brud upp. de börjar gräla om kokain, de har fått nys om att han skulle ha det på sig, de börjar slåss. hans kompis hamnar på maken och tre av de andra sparkar och slår honom blodig. så utan att tveka bestämmer han sig för att använda sig av sina 2 meter och enorma muskler och hela sin uppväxt med slagsmål, och slår bokstavligt talat skiten ur dem. slår och slår och slår, sen tar han upp sin polare från marken och kör till akuten för att få honom ihoplåstrad. morgonen efter ringer polisen på. en av snubbarna han pucklat på ligger i koma.

3.e januari efter 7 månader i koma dör killen. fullladdad med heroin o kokain och hivpositiv, en av komunens största narkomaner. men likförbannat hamnar han i utredningen. och ingen kan ju bortse från att han spöade skiten ur dem. men det var knappast för att han ville ha kul, utan för att hans kompis låg i en pöl av blod på asfalten. nu får vi se hur det går.

den våldsamma, råa sidan av en världens vackraste städer. och en jävla otur.

latest news

och så föll italiens vänsterregering. vi kan prata om det senare. men jag tycker det är bra.

läs

en italiensk bokhandlare och en snål svenska

jag ska in till universitetet imorgon. och till min universitetsbokhandel. en liten liten sådan på en tvärgata, där alla böcker är staplade till högt upp i taket i gamla träbokhyllor och man får låna en träpall för att nå upp och titta på dem. jag ska köpa lite fina böcker som jag sedan ska begrava mig i fram till februari. han som driver den är en kille mer eller mindre i min ålder. han tillbringar dagarna isin gulliga lilla bokhandel, men är nog så gullig mot mig. han skickade exempelvis ett "godjul till min favorit-kund" sms på julafton.(!?) han borde veta bättre för han vet att jag har pojkvän. jag hann radera sms precis på håret, innan det han bli en issue med min riktige pojkvän. dessutom tycker jag inte att han ser bra ut. men det är tre år som jag köper böcker hos honom av den enkla anledningen att han har så fördelaktiga priser. imorgon ska jag exempelvis ha tre böcker, 9 ero, 10 och 18euro. jag har fått ett mail där det står att det sammanlagda priset, med min sedvanliga rabatt, blir 30 euro. måhända jag för så fördelaktiga priser för att han tillskillnad från mig, tycker att jag ser bra ut. vad vet jag. någonting är det.

det är intressant det där. jag försöker vara så lite trevlig jag kan, det där allra minsta. men efter att ha letat bland sitt kundregister fyra gånger efter mitt långa krångliga utländska namn,för tre år sedan, lade han mig på minnet. och även om han är en blygsam italiensk ung bokhandlare är han dock...italienare.

jag hyser förhoppningar om att jag inte kommer behöva ha med honom att göra så mycket mer iochmed att jag närmar mig slutet av min universitetskarriär. det är så jobbigt det där i det här landet. det här med killar som försöker fast det är lönlöst. och sen när han är en liten blyg bokmal har jag inte hjärta att elakt och bitchigt snäsa av honom, sådär som jag gör med andra. och jag som vänder på var slant för att få studentbudgeten att gå ihop, har inte råd att byta bokhandlare och betala 5 euro extra för tre böcker. och även om det är trevligt när någon är lite extra trevlig, tycker jag det främst är obekvämt. när man själv inte vill att det ska leda någonstans.

drömtydning

ni kanske kan hjälpa mig att tyda en dröm. rättare sagt det jag drömde inatt.
för det var en minst sagt omvälvande upplevelse.

jag hade fest i mitt hus, inte huset jag bor i nu, men i ett hus som var mitt o min karls (och som påminde starkt om sofias hus ute vid havet, dvs min svenska extramamma här nere o min karls styvmamma) det är mitt på dagen. och bland gästerna finns åsa,min svenska kompis som bor härnere och som jag känt bra länge vid det här laget och som utan tvekan är min bästa vän i italien. vi håller till allihop ute i trädgården och mitt i alltihop ska jag gå in och hämta något i huset. åsa går några steg bakom mig och plötsligt blir hon helt hysterisk och börjar skrika "sooophie neej, neeej gå inte in!" och sen springer hon fram och drar väg mig från dörren, precis innan jag öppnar den.

då exploderar huset. någon har lagt en bomb i det. jag sitter helt chockad på marken när poliserna anländer. åsa berättar för dem att hon nosat sig till det. att hon kände på lukten att det var en bomb i huset. och hon visste att den var för mig. sen sade hon att hon luktat sig till många bomber innan under den här perioden. (inte bara för mig.)

och så vaknar jag.

vad ska man tro?..jag kanske borde börja bena i mitt huvud.
vad har bomber för symbolik? och varför i huset? och varför visste åsa att det var en bomb för mig därinne? ska jag akta mig för de miljöer jag rör mig i? väntar något i mitt liv bara på att eplodera o förstöra mig? eller kan man tolka det positivt?
hjälp mig.

köra bil i sverige och i italien

jag var ute och fikade med en svensk tjej häromdagen inne i stan. och då kom ämnet upp. det här med bilkörning och trafik.

när jag kom ner till italien hade jag inte haft körkort ens i ett år. det var minst sagt intressant sätta sig bakom ratten i italien. första gången jag körde ner mot Rom kommer jag aldrig att glömma. eller en kringlande slingrande smaaaal väg upp för ett berg till ett diskotek.

men sen är det som med allt annat.
man vänjer sig och sen är det inte mer med det.

man lär sig fickparkera på alla möjliga konstiga ställen, och att komma ut när man blivit inparkerad ( vilket möjligtvis är ännu svårare i det här landet, där man blir konstant inparkerad av folk med varningsblinkers som försvinner iväg) man lär sig att det viktiga är inte trafikreglerna utan att allt flyter på och att man är uppmärksam(speciellt på motorinos och galna busschaufförer). och att man inte sniglar. (om man inte vill bli omkörd på fel sida eller bli ut-tutad). man lär sig att trafikskyltarna saknas eller eller felaktiga och att det inte finns någon logik i någonting. att det är enkelriktade gator och defekta trekorsningar rödljus på de mest oväntade ställen. att det är för smala vägar så man får köra i omgångar för att komma runt. att man får tuta i kurvorna på landsvägarna om man inte vill hamna nere i ett stup. att parkeringsplatserna alltiid är för snäva och att hitta en speciell gata gör dig galen. man lär sig att ha ögon i nacken för alla komunalpoliser som sätter böter för de mest underliga saker för at få komunens budget att gå ihop.

men sen lär man sig de positiva sidorna. att man kan parkera var man vill, så länge man sätter på varningsblinkers (= jag kommer strax tillbaka och tar bort bilen du hinner inte ens bli förbannad) och har ögon i nacken för poliser. att man får köra som man vill så länge man inte orsakar olyckor. att det viktiga är att vara uppmärksam, inte trafikreglerna. att du aldrig behöver gå ur bilen för att tanka. att du kan alltid tuta som fan om bilisten framför dig inte fattar ett skit. du behöver inte hålla bökiga avstånd. och vara så noga.

så min prövotid för körkortet gick ut här. och trots att jag gjort alla prov på svensk mark, skrämmer svensk trafik livet ur mig. jag börjar kalsvettas så fort jag sätter mig i en bil på svensk väg. för det är så himla nog och rätt och riktigt. och jag vill vara precis sådan och jag vet inte hur man gör. jag kommer inte ihåg alla regler och praxis i den svenska trafiken. vem som ska köra ut först i olika korsningar och högerregeln(!?!). och hur nära man inte får ligga bilen framför en, och var man inte får parkera. och hur man gör när man tankar. svensk trafik ger mig prestationsångest. jag vill vara duktig, ja är ju svensk ju. men jag gör konstant fel.

i somras när vi bilade genom sverige jag och min italienare, körde han. precis som han kör hemma i italien. jag skrattade så jag grät över vad han lyckades med. och hur svenskarna reagerade. det känns som om svenska bilister parkerat sina bilar på en rullmatta som flyttar fram allihop på samma sätt i samma hastighet, sade han. och det är lite så, dnt svenska trafiken.
men han som inte lider av svensk prestationsångest, och inte bryr sig femöre om svenskarna bokstavligt talat hatar honom, körde precis som han ville på breda svenska vägar bland så lite bilar och där det var hur lätt som helst att vara slug, för alla stod still på sitt rullband.

ledsen

jag har ingen kändiskåt blogg. jag hyser inget större intresse för kändisar i sig. men jag är uppriktigt ledsen över att heath ledger har dött. han var både intressant, duktig o snygg.

så jävla onödigt.

uppdaterade länkar

om det fortfarande är någon som läser min blogg

och som vill bli upplagd bland mina länkar,

låt mig veta.

storebror dör aldrig. någonsin.

ikväll börjar italiens big brother, Grande Fratello. den åttonde säsongen.

när jag flyttade till italien hade precis sverige haft sin första omgång. med paola och den där pappan som sen blev tillsammans med sångerskan som satt i studion, och den där lille töntige blonde killen som trodde han var hur snygg som helst, och som påminde om en snubbe i min gymnasiklass. kommer ni ihåg?..haha jaghittade det här klippet på youtube. sanslöst.

italiens andra säsong följde jag. men jag fattade ingenting, nästan. jag kunde så otroligt lite italienska. men det var med ett par, en italienare och hans amerikanska flickvän. han var jävligt dryg det fortstod jag och rätt otäck. när jag lärde mig italienska och förstod hur han utryckte sig blev det ännu mer komiskt. hans amerikanska flickvän flyttade tillbaka till usa och talade ut med italiensk skvallertidining om hur elak han varit.

och nu drar alltså åttonde säsongen igång. varje gång blir man lika trött, för det är ett program som överlevt alla konstiga kriser som reality shower haft runt om i världen och inte minst här i italien och som har en mediaexponering som är skrämmande. även om man inte följer programmet kommer man inte undan. i italiensk tv hänger allt ihop, allt återvinns.

jag vill inte. men nu börjas det. med storebror tv.

det enda positiva med programmet är dess programledare sedan några år, Alessia Marcuzzi, jag förstår inte varför den bruden bara gör det här skitprogammet lately.

spiontelefon

han har redan suttit i fängelse otalig korta perioder för olaga innehav av droger och för lagning. ett känt ansikte inom vissa poliskretsar. sen hittar han en mobiltelefon på gatan utanför hans flickväns jobb. just när han går förbi börjar det ringa på marken, han böjer sig ner och hittar en helt ny nokia telefon. fan vilken tur tänker han.

han byter sim-kort och använder den, hans egen var inte lika ny och utan repor. men konstig saker börjar hända. på natten slår den på sig själv. den kan börja blinka utan motiv. och när telefonen är avstängd och någon ringer hans nummer tutar det upptaget eller svarar en kvinna med utländsk accent.

så han börjar resonera. och kanske var det inte slumpen som avgjorde att den telefonen hamnade hos just honom. han börjar undra om det inte är en modifierad telefon som någon velat skulle hamna just hos honom för tat ha tillgång till vad han säger, vem han ringer och var han är. han tar ur batterie och använder inte telefonen på två veckor. sen går han till en snubbe som pysslar med elektronik och som hittar inuti telefonen un dispositivo, som man lägger inuti mobiltelefoner för att göra dem till spioner.

har du en blogg?

jag ska uppdatera mina länkar.

jag vet att många som läser min blogg har en egen blogg som jag inte länkat till. om ni vill bli upplagda på min sida, skriv ert namn och er bloggadress. och kanske något mer om jag inte vet vilka ni är. av mina besökare är ju merparten väldigt anonyma och tysta.

ni får hela dagen på er, sen ska jag renovera upp länkarna.

....

vi delade precis på en iskall öl. sen åkte han iväg till en kompis och jag valde kläder till morgondagen. hundarna sover. valpen är så söt jag dör, sover på rygg med sin tassar som spretar åt alla håll, vill bita honom lite, è da morsi, som man säger här. jag har laddat min nya digitalkamera, och försäkrat mig om att att allt jag bör ha, har jag i min handväska.

han kommer komma hem någon gång efter klockan fyra. och hitta mig sovandes med alla hundar omkring mig i sängen. sådär som jag inte ska göra. men han borde ju inte komma hem klockan fyra heller för den delen. så kommer han lyfta ner alla hundarna till deras korgar vid fotändan, släcka sänglampan på sin sida och krypa ner iskall bredvid mig. jag stör mig av ljus och tvflimmer när jag är trött och i sällskap. är jag ensam hemma klarar jag inte av att somna om inte sänglampan på hans sida lyser.

sen ska jag vakna halv åtta och dra på mig mina beiga tajta jeans och min svarta skjorta, kliva ner i mina svarta stövlar och ta skinnjackan över armen, och mina smycken i handen. vakna någongång medan jag pressar apelsinerna och sminkar mig. ut med hundarna, mat till valpen, in med hundarna igen och iväg.det är internationell hundutställning och min svärmor som föder upp utställningshundar sedan 30 år och dömer runt om i världen sedan min karl var liten, ska ställa ut en hund. en av hennes yorkshireterriers. och jag har lovat hålla henne sällskap. det är sådana hundar med lång lång silkespäls, som ska fönas och plattångas, ni vet hundar som lever med pälsen i små paket tillvardags, omständiga att ha med sig på utställningar. tidskrävande. hunden heter zidane, den är född efter fotbollsVM och jag tycker hon var rätt rolig som gav honom just det namnet. fast materazzi hade kanske inte passat på en hund med rosett på huvudet, även om det varit mer patriotiskt.

han ska hursomhelst sova tilllångt efter lunch. så jag minglar hellre med hundar och människor under förmiddagen. hundvärlden är så liten och efter fem sex år i svängen har man bekanta överallt. när jag kommer hem och han har vaknat ska vi ut med ett par vänner och partajja natten ut.

men nu ska jag sova. sono stanca morta. och Florens natthimmel är svart. jag ser inga stjärnor, det gör jag aldrig, vi bor för nära stadens alla ljus, men genom vårt panoramafönster ser jag flygplan som blinkar. som går ner för landning. alla dessa människor som kommer hit, hela tiden. det blir så uppenbart när jag ligger i min säng och följer alla flygplansblink. räknar. ett, två, tre och fyra..fem...och så somnar jag. med alla hundar bredvid mig. precis sådär som jag inte ska.

italien just nu..

om ni bara visste hur italien har det just nu.
italienarna själva vet inte om de ska skratta eller gråta eller emigrera.
men det pratas.

det nya årets största rubriker:

soporna i Neapel. hundratusentals ton (!) av sopor ligger utmed vägarna, la camorra (neapels maffia) har tagit emot farligt avfall från hela italien, illegalmente, för dyra pengar, nu är sopbergen fulla och stadens sopor har ingenstans att ta vägen. alla miljoner euro som rullat in i fickorna på de ansvariga i regionen (camorristi) har inte löst problemet. neapel har inte en enda sopbrännare, allt samlas på soptippar eller skickas till andra italienska regioner.
upplopp i andra delar av italien pga soporna. sopberget som lockar till sig råttor och sprider sjukdomar och stank över neapel transporteras just nu till olika regionen runt om i landet. och möts av uplopp och rasism. den redan kniviga frågan mellan nord och syditalien återfår styrka.
medan utländska media rapporterar om dramat och italiens politiker gör allt för att skylla på varandra och på camorran men utan att lösa problemet, har EU bestämt att bötfälla italien med något som 600tusen euro per dag så länge det fortgår på det här viset,

Påven portad på universitet i Rom. herr benedetto ville prata på Roms universitet la Sapienza. men ett sextiotal professorer och vänsterextrema studenter har demonstrerat mot att kyrkans överhuvud får prata om vetenskap. även om vi befinner oss i katolska kyrkans högborg, någr akvarter från vatikanen. påven ställde in sitt besök, och italien diskuterar. prodi o berslusconi är förskräckt, många politiker hävdar att det är en skam för ett katolskt land som italien att porta påven själv från universitetet och att yttrandefriheten är hotad. å andra sidan hävdar man att vetenskapen och skolväsendet inte längre är under kyrkans inflytande.

italiens justitieminister har avgått för att hans fru är i husarrest för maffiaaffärer. italiens justitieminister som är borgmästare i en stad i syditalien och vars fru är president för regionen (campania, där neapel ligger) har avgått efter att det kommit fram att hans fru tros vara inblandad i maffia affärer. men han har inte avgått av man kan förvänta sig som anlendning, han har avgått för at han hävdar att rättsväsendet komplotterar mot honom(!).

allarme influenza

när det är vinter i italien roar sig italienska media med att allarmera oss om influensan. det är en folksjukdom här. de räknas på hur många miljoner euro företagen förlorar pga sjukskrivna anställda, hur många barn som hamnar på akuten i relation till tidigare år och hur man kan skydda sig.

allarme influenza. italienska medier älskar att allarmera. det kan vara allarme criminalità, allarme maltempo (oväder), allarme immigrazione eller exempelvis allarme influenza.

igår fick jag i egen hög person smaka på årets influensa och dess konsekvenser. min professor som jag skulle slå lite på för mina försenade betyg, hade influensa. hans assistenter visste ingenting och kunde ingenting göra. just det.

gah. så det r bara vänta ut en vecka till.

amerikanska namn all'italiana

i italien är det inne med amerikanska namn. två av italiens största tv-profiler heter tillexempel jerry scotti o mike buongiorno. jag har en hop vänner som bär på liknande namn. och överallt springer man på dem.

det komiska i det hela ligger i att italienare inte alls har känsla för engelskt eller amerikanskt uttal. varvid namnen förvrängs. "H" kan de tillexempel inte uttala. Fotbollspelaren Totti's fru heter något så amerikanskt som Hillary. men uttalas och skrivs Ilary. och det är bara ett exempel. (den italienska motsvarigheten är egentligen ilaria, men hur häftigt är det?)

så om det inte vore nog med att de inte kan uttala namnen de ger sina barn, så förvränger de dessutom stavningen på italienskt manér. italienisering av tvserie namnen från beverly hills och dallas. med stark 80-90tals känsla.

det bästa jag hittills kommit i kontakt med är Entoni. den italienska versionen av Anthony. skrivet som det uttalas - på italienska. (inte den italienska egentliga motsvarigheten antonio heller!)

och ja just det, idag ska jag på lunch med deborah. en av mina italienska vänninor.

en gay, en hamburgare, en professor och en båt.

våra undulater flyttade igår. inte till snubben som hade ringt utan till en vän till familjen från pisa. en sann italiensk gay som när han tog buren under armen och kindpussade oss för att gå utbrast "vedi, a firenze si riesce sempre a prendere gli uccelli" och jag höll på att vika mig dubbel av skratt. (jag tänker inte översätta frasen för att undvika att vara väldigt grov i munnen. men det handlar om att ordet fågel kan ha en tvetydig innebörd.)

så då var vi lite mindre djurvänliga. men vad är hela tanken bakom att ha ett sällskapsdjur om du inte ägnar de någon värdefull tid? den tid vi har räcker med nöd och näppe åt hundarna.

ikväll ska vi ha en american night. det vill säga äta onyttig amerikansk mat, helst hamburgare och dricka öl på något uteställe och sen gå och se på någon hollywoodfilm på bio.(dubbad till italienska of course, man kan ju inte få allt här i livet) det är skönt att få en paus från vin och pasta ibland.

det ösregnar sedan två dagar och för att komma fram lär vi behöva en båt. jag undrar hur jag ska lära mig leva med regniga vintrar uppvuxen i norrland som jag är.

imorgon är det prata allvar med professorn som inte vill veta av att registrera mitt betyg från i början av november !?!(och som blockerar mina csn-pengar) sen ska jag träffa deborah som jag inte sett på månader, för en uppdatering.

-----------------------------
ps. vi har köpt hernan samma typ av koppel som alla andra hundarna har. det kan man tolka på många sätt och vis. eller som att han blir kvar. yeeha .ds

när det regnar kryper de fram ur underjorden

när det regnar, dyker de upp överallt. utanför och inne på tågstationen. i alla sottopassaggi, vid busshållplatserna och utanför affärer. afrikaner och sydamerikaner som säljer paraplyn. det finns onekligen tillräckligt många turister utan paraplyn tagna på bar gärning.
men var kommer dessa paraplyn från som bara kostar 5 euro?..var hittar de dem? varför envisas de med att fråga om man vill köpa ett paraply nör man har ett i handen? och vad gör dom de dagar det inte regnar?

och varför är det afrikaner och sydamerikaner som säljer paraplyn, och kineserna som säljer tomteluvor som blinkar överallt inne i stan längs med gatorna dagarna innan jul?

fort var det gjort

ibland går det undan.

vi bestämde igår att vi skulle hitta nya hem åt våra undulat-tjat-fåglar. fem små hundar är alldeles tillräckligt vad gäller städning och umgänge.

igårkväll skrev jag små annunci som jag tänkte sätta upp på lite olika ställen i florens. idag när jag handlade valpfoder på en djuraffär, satte jag upp den första.

två timmar senare ringer en snubbe. han har huset fullt av dem. vad det låter som är han väldigt angelägen och snäll på rösten. och undulaterna skulle få nya vänner.

han har redan burar och allt och skulle kunna tänka sig att adoptera de på störten.

nu ska vi ha ett litet familjeråd. de lutar mot att de flyttar hemifrån snart.

och vi får väl skura upp buren och lägga den i förrådet. den dagen vi har mer tid och kanske mer plats och en svärmor mindre kanske vi kan köpa nya.

vill ni veta det sista?

imorgon ska jag iväg på ärenden trots busstrejken, jag har inget val. jag får rita ett litet schema får att hitta de få avgångar som faktikst garanteras. jag måste in och prata med min professoressa om min slutuppsats. just nu är det bland det mest givande jag kan ta itu med. för ämnet är roligt och professoressan mycket entusiastisk, hon duar mig tillochmed (vilket är något väldigt stort i ett land som italien där alla elever ska NI:a sina lärare in i döden)

men ungefär där slutar min entusiasm.

efter visdomstanden är det csn som jävlas. de fortsätter streta emot. de kan inte godta att universitetet omorganiserar tentor och att professorer inte rättar o registrerar tentor i tid. på torsdag ska jag iväg och slå en påk i huvudet på professorn som satt käppar i hjulen - igen.
pengarna kommer inte lös ännu, och när de kommer lös kommer det inte att vara hela den summan jag ansökt om. jag har inget val än att hitta ett jobb vid sidan om mina studier om jag inte vill mötas av personlig konkurs när det blir sommar. för övrigt var det väl bara en tidsfråga.

2008 har verkligen bestämt sig för att vara ett schysst år, så här inledningsvis iallafall.

när posten med csn beskedet kom satte vi oss på hallgolvet med varsin whiskey och visste inte om vi skulle skratta eller gråta. min karl måste byta jobb inom ett år, och jag är utan studiepengar ytterligare en månad.(i bästa fall) det löser sig har jag sagt varje gång min karl deppat över sin framtid. nu säger han det löser vi, när jag får fortsätta med lånade pengar och leka kyrkråtta.

det slutade med att vi drack två glas whiskey var och gapskrattade åt hur jävligt det här året börjat. vad kan man göra? det ligger mycket komiskt i situationen. sen tog vi en promenad med alla hundarna. fem stycken. som i filmen om de 101 dalmatinerna. en muslimsk man och hans slöjbärande kvinna ville köpa hernan. vi sa att han inte var till salu. solen sken och hundarna var hurgladasomhelst. och vi glömde iallafall för en halvtimme allt vi har att ta itu med.

italien utan strejker är inte italien

måndag. jag ska in och prata med min professoressa om min tesi di laurea på universitetet. jag ska på lunchdejt med min serbiska kompis Ana inne i stan och jag ska gå och beställa kurslitteratur på en av libreriorna.

och på måndag, i vanlig italiensk ordning ska det lokalbusstrejkas. och vad gör jag nu? min karl kommer vara iväg hela dagen med den enda bil vi har.

och sen undrar ni varför italienarna har två bilar per hushåll och inte vill åka lokaltrafik?!

varför man inte kommer fram för alla bilar parkerade överallt i alla smala gränder.

det fungerar ju aldrig som det ska det där med kollektivtrafiken.

man kan fanimej aldrig planera något.

det första jag ska göra när jag får pengar är köpa mig en bil. precis som alla andra i det här landet. så vi kan fortsätta förorena och täppa till städerna med biltrafik. för ingen politiker verkar fatta att en fungerande kollektivtrafik är bättre för miljön än vägtullar och trafikförbud när smogen är för intensiv.

de är så smarta att jag får utslag i ansiktet av att tänka på dem.

klär du dig utmanande - utmanar du

italienare har för det mesta ingen blyghetsspärr vad gäller att betrakta och kommentera kvinnor tillskillnad från svenskar. innan jag flyttade till italien kunde jag klä mig provocerande i sverige utan att det gjorde någon större skillnad på hur jag blev bemött (om männen jag kom i kontakt med inte var stupfulla och hade tillfälligt tappat sina spärrar) för svenska män överlag är diskreta om inte blyga, och väluppfostrade, nästan tillknäppta.

italien är motsattsen. klär du dig utmanande får du tacklas med kommentarer och odiskreta blickar. och det tar inte länge innan man inser att vill man visa upp sig själv i korta kjolar och djupa urringningar får du ögonen på dig. man inser att spelar man på sin attraktion får man resultat, men man måste vara medveten om att man gör det.

en kvinna som som bär en rejäl uringning och blir förnärmad om männen betraktar den förstår jag mig inte på. jag tycker snarare de är löjliga. sen kan de säga att de inte klär upp sig för männen och vill bli respekterade. klär du dig utmanande - utmanar du, det är inte svårare än så.

läs följande artikel på DN, ironin är klockren.

blonda svenska flickor

jag läste ett inlägg en utlandssvenska skrivit som svar på frågan varför hon hållit till sig till sitt blonderade hår.

"för att i sydeuropa förväntas en svenska vara blond"

var hennes svar.

jag stannade upp och reflekterade över hur hon valt att formulera sig. för det banala och klyschiga är inte så banalt och klyschigt som man kan tycka.

det ligger mycket i den meningen. jag tycker hon var riktigt uppriktig och välformulerad. om man inte passar in utseendemallen för de nya land man lever i, passar man iallafall in i mallen för vad de förväntar sig av en.

och konstigt nog. kan det vara något positivt. något man vill hålla sig till i vissa lägen. för att förenkla.

tummetott

nu är det snart karneval här. precis området där jag bor. precis framför vår järngrind kommer alla ungar att springa runt utklädda och spraya färg. och alla hopsnickrade färglada karnevalvagnar kommer rulla förbi just här.

karneval betyder att den sedvanliga karavanen av tivoli-folket anländer. de anlände igår. gick runt och knackade på hos alla för att få flytta på parkerade bilar, för att få plats med deras enorma enorma långtradarhusvagn. där de bor. det är alltid samma familj som anländer och som bygger ihop ett litet tivoli på en äng mitt i samhället, säljer sockervadd och bjuder på tivolimusik dygnet runt. barnen växer från år till och och kvinnorna med. de blir liksom bredare och bredare om rumporna och får längre flätor. en av dem har blivit bredare är vad hon är lång skämtade min karl igår. hon ser mest ut som en stor lång kjol som flyter fram.
tivoli-folket har ett namn. på deras lastbilar står det stort med röda snirkliga bokstäver:
i Fratelli Pollice. Bröderna Tumme.

tivolifolket tummetott.

snart sätter de igång med sitt arbete. och av den flytande kjol-kvinnan blev vi bjudna på en gratistur i en av deras attraktioner. det blir nog inte av att vi utnyttjar de erbjudandet.

varför fick jag inte en spruta istället för piller åt hunden?

ikväll tog jag sista antibiotika pillret. och gav det första till en av våra hundar som ska äta det i 10dagar.(oh ja. året har verkligen börjat finfint.) tandvärken sitter i om än avmattad, och svullnaden ger bara lagoma besvär. men hundfan som inte vill äta piller för hon vet att det är medicin och vägrar, bet mig i pekfingret när jag tryckte ner pillret så långt ner jag kunde i hennes svalg (efter att hon spottat ut den tre gånger från kinden.. för så enkelt ville hon inte göra det för mig) så nu har jag en ny krämpa. ett svidande sår på ett finger.

nya ögon

jag kommer ihåg första gången jag verkligen såg sverige med andra ögon. då hade jag bott i italien i två år. helt plötsligt när jag landade på arlanda och såg mig omkring började de se annorlunda ut. ovant och konstigt. jag flög vidare till norrbotten och då var det om möjligt ännu mer uppenbart.

jag började se underligheter i de som två år tidigare var vardagligheter och jag kunde komma på mig själv med att tänka "det är verkligen inte som i italien".

det var en nästan skrämmande upplevelse. men mycket intressant. att se miljöer man vuxit upp i, i ett nytt ljus. de borde alla någon gång göra.

jag uppskattade konstiga saker som breda vägar med vägren och med lite trafik. jag blev galen över att all alkohol såldes bara på systemet. att man kunde köpa frimärken lite varstans och inte bara hos tobakshandlaren. att frukten i mataffären vägde kassörskan. att allt är selfservice-vridet i sverige, du serverar dig själv och helst ska du betala med kort - själv. jag insåg att majoriteten av alla unga tjejer verkligen är blonda och att inga män kommenterade det. hur blyga svenska män var. hur casualt klädda svenska kvinnor var. hur hela sverige verkade vara uppbyggt på samma affärer överallt, stadium, hm, lindex kappahl och kanske indiska. och din sko. hur majoriteten av alla tjejer gick i bekväma skor och att parkeringshusen faktiskt användes. folk tog bilen och körde ner i ett parkeringshus och parkerade och gick runt mellan sina olika ärenden. utan att flytta bilen med varningsblinkers från en trottoar till en annan.

att sverige var rent. att folk unvek att slänga skräp på marken, att alla människor verkade småtjocka och nöjda - tillochmed uteliggarna verkade mer välmående.

men främst att allting flöt på smärtfritt. kom i tid och höll tidtabeller. inga oväntade förseningar eller onödigt krångliga procedurer. på en förmiddag hann jag vad som i itaien tagit mig minst en en hel dag, om inte en och en halv. allt organiserat, datoriserat och praktiskt.

och sen tänker jag att i den miljön har jag levt i nitton år utan att lägga märke till det. utan att reflektera över det. och nu känns det som undantaget. för det italienska kaoset och oordingen och det hektiska känns normalt.

jag tar inte ett glas O'boy och en limpmacka till kvällsmål. för att vakna upp till ett praktiskt rent och fungerande samhälle - även när det är midvinter. jag äter middag mellan åtta och nio och dricker minst två glas vin. och vaknar upp till en vardags som nästan alltid är oförutsägbar och där det kan bli krångel för ingenting.

och konstigt nog, antagligen på grund av tiden jag har tillbringat här och min unga ålder när jag kom ner, känns det helt normalt.

spänt läge med kronärtskockor.

på nyår var vi några par i mer eller mindre samma ålder. sista paret som anlände hade med sig en paj med kronärtkocks fyllning. eftersom det var min och de andra tjejernas absoluta favoritgrönsak flög den spontana frågan i luften:

- hur gör du den? hur är receptet?

och till allas vår förvåning blev svaret

- det är en av de maträtter jag verkligen är duktig på, jag tänker då inte dela med mig av mina hemligheter! (utan skämtsam underton)

blir man arg för att någon frågar efter receptet hur är man funtad då? jag menar, det är ju en komplimang, om jag får en sådan fråga svara jag på den med receptet även om det råkar vara något jag är extra bra på att laga.i värst afall låter jag bli att ge tips på hur man kan göra den bättre, eller är vag med måtten och ber de pröva sig fram.

vi stod där helt paffa och kände oss nästan tvugna att be om ursäkt för att vi frågat.
underlig brud.

man ska göra det själv om man vill ha det gjort

jag ber min pojkvän köpa tre frimärken när han går till posten. han kommer hem med två. vilket av dessa tre brev får ligga och vänta ytterligare några dagar på att komma iväg?

uppdatering

det är svårt att vara normal när man har konstant tandvärk. lätt hänt att man blir elak grinig och jobbig och för lust att göra noll och ingenting, utöver att droga sig med smärtstillande.
sen sitter man och googlar på visdomständer och dess besvär och vill bara gråta.

hursomhelst är dagen fylld med hopp. ikväll tar jag mitt fjärde antibiotikapiller och saker och ting borde börja styra upp sig med min förbannade tand. tackolov har familjen en insider på sjukhuset och jag får dyra antibiotikapiller helt gratis. det hade bara fattats att jag behövt punga ut med 48 euro medicin.

nu ska jag mot min vilja och med värk ta mig an diverse saker som jag måste reda ut. snart återgår allt till det vanliga med universitet och must-do's.

jag vill kunna gapa. tugga mat och sova utan att vrida mig av tandvärk. ska det vara så svårt?
svar: ja.

det gör ont ont ont

jag har en visdomstand som jävlas något fruktansvärt. hela kinden är uppsvälld och jag gråter så fort jag inte är under smärtstillande. äter antibiotika i hopp om förbättring.

och vad ska vi göra ikväll? gå ut och äta pizza med ett gäng polare. precis vad min visdomstand längtade efter. jag och mitt snygga hamster ansikte.det kommer bli min första pizza utan vin på..evigheter.

ha en trevlig kväll.

kidsen

hela hundhögen med styvbarnet viki. bara doris fattas. men hon hänger inte gärna i grupp.

hernan har gått från söt valp till trotsig tonåring, byter tänder och är tvärtemot.

men vi diggar honom starkt ändå.

dagens

idag har jag trimmat och badat fyra små hundar.

bara hernan klarade sig undan.

i vanlig ordning uppskattar Betty-Boo skönhetsbehandlingen mer än alla de andra.

på besök från framtiden

jag ska betala på supermercaton med mitt visakort och räcker fram det tillsammans med mitt svenska körkort.

kassörskan: oh! vad fint. har du det där nya lilla körkortet i plast!

jag: eh..nja. det är nog sju år gammalt.

kassörskan: jaha..ja just det du är från..

jag: sverige

kassörskan: ja. okej. (lätt generad) vi ligger ju lite efter här kanske..

---------------------------------------
fotnot: de europeiska körkorten i kreditkortsstorlek är fortfarande nyhet i italien. de flesta ar ett dubbelvikt körkortspapper i rosa med stämplar (typ ett sådant jag kommer ihåg att min pappa hade när han bar raybans och hade mustach. haha länge sedan.)

att hoppa jämfota på mina nerver med en cigarett i handen

när jag inte är på humör finns det ingenting som stör mig så som min karl.och hans jävla cigaretter. han röker, inte mycket men några cigg om dagen, jag har aldrig rökt. jag hatar cigarettrök. och han är uppvuxen med en morsa som i stort sett kedjeröker.

grejen med cigaretterna är att det ofta är direkt bundna till hur pass stressad han är.är han på dåligt humör kan du ge dig fan på att han röker.och tillåter jag mig att gnälla då kan du ge dig fan på att det urartar i ett storgräl. och jag har ingen lust att slänga porslin omkring mig och skrika över en cigarett. så det har blivit ett tyst krig. han röker och ser mig öppna fönster och skrynkla ihop mina ögonbryn av ilska. i tystnad. han suckar och röker och säger stäng fönstret. och jag mimar honom till svar. i helvete heller hela huset börjar ju stinka. lugnt och sansat hatar vi varandra de 2 minter cigaretten lever. det skulle kunna bli en fin stum kortfilm. möjligtvis i svartvitt

hans mor, som är en bildad och intelligent kvinna överlag, lever med någonslags förnekelse vad gäller rökning. hävdar att allt är missvisande propaganda och att folk inte nödvändigtvis dör av cigaretter och att det handlar om vad för anlag man bär på. att hon bolmar som ett pappersverk dagarna i ända enligt henne gör ingen skillnad. så att ta upp ämnet rökning och hälsa vid middagsbordet är lönlöst. för om jag står för det rökfria och sunda sitter djävulen mitt emot mig utklädd till en 50+ italienska. och ni som har haft med sådana att göra vet att det går inte av för hackor. och italienskor ger sig aldrig. någonsin. även om det har så fel att man vill slå på dem med en påk.

däremot är vi överrens om att hans rökning tar slut den dag vi skaffar ett eget hus. men när mitt tålamod tryter och han tänder en cigarett, kan man undra om vårt förhållande tar slut innan vi skaffar ett eget hus.

jag burkar se det från andra hållet. jag har varit tillsammans med pälsdjursallergiker. och det var ohållbart med tanke på den hundmänniska jag är. och man kan inte sluta vara allergisk mot hundhår. jag och min karl delar hundintresset, och många andra intressen. och tack gode gud kan man faktiskt sluta röka.

men varför får man aldrig allt man ber om?

min lilla parfym-armé

jag har vänner som alltid bär samma parfym. sedan år tillbaka. eller vänner jag inte längre umgås med med som jag strakt förknippar med en speciell doft. personer som gör en parfym till sin och håller sig till den. min svärmor bär en calvin klein parfym. alltid samma. så till den milda grad att när hon fick en ny ferragamo parfym av mig för 2 år sedan blev vi lite förvirrade. hon ska liksom dofta på ett visst sätt. så hon återgick till sin klassiker och allt blev bra igen.


jag hör inte till den kategorin människor. när jag var mindre hade jag fått för mig att det var vuxet att ha sin parfym. att liksom hitta sin doft. haha. jag gjorde några tappra försök men det slutade alltid illa.med att jag tillslut blev illamående av parfymen eller kände mig instängd.


i den lilla mån jag är vuxen nu, håller jag mig till mångfalds receptet.


jag har en liten uppsättning som jag varierar mellan. jag kan inte bära samma parfym en sommardag vid havet som på nyårsafton. eller på middag ute och romatisk middag hemma. jag har en parfym som jag bara använder när jag är nyduschad och ska tillbringa dagen hemma och mysa. en annan som jag kör som bas för universitet och en för vardag och dagar i stan. ytterligare två som beroende på mitt humör är mina partyparfymer. och sen har jag en som jag älskar och som jag bär lite då och då bara för att variera.


jag klarar inte av en och sammadoft dag ut och dag in hur god den än må vara.


så, jag har min lilla armé. som konstigt nog sammanfattar mig ganska bra.





clinique simply. en av mina trognaste. har hängt med några år. lätt doft. väldigt sensuell. varför känner så få till den?

Armani, acqua di Gio. en klassiker som jag fick som present. fungerar alltid en vanlig dag. slutade abrupt använda den när carola gick ut o sa att det var "hennes" parfym. haha. jag vill inte lukta som Carola. men nu har det gått över o ingen här i italien känner ju till henne. det är utan tvekan, tenta eller prata-med-professorer eller om jobb parfymer. den är seriösast. och stramast.




absolute givenchy. (lim. edition.) förälske vid första ögonkastet på flygplasten i Munich. sen var det dramat då flaska föll i golvet o gick i tusen bitar. det var då jag insåg att den inte såldes på en enda profumeria i Florens eller Rom. limited edition bastardo. enbart i vissa perfumeshops på vissa flygplatser. då var en pappa som flyger nästan dagligen den räddande ängeln.






Miss Dior Cherie. här är vi på gränsen till en för sötsliskig doft. men på min hud fungerar den. på vintern.




Gucci envy me. ( lim.edition.) en parfym som skulle fungera i de flesta lägen. men somfrämst är en sommarparfym. jag använde den lite för intensivt sommaren 06, så vi har ett nedtonat förhållande just nu.men den är still going strong.


jag hade en längre love-affair med en jil sanders parfymför tre-fyra år sedan. jag tror den kommer bli nästa köp. jag kommer faktisktinte ihåg varför jag inte köpte om den när den tog slut. jag var förmodligen pank.